Sven Lindqvists bok ”Myten om Wu-Tao-tzu” publicerades 1967. Då var jag tretton år och förstås omedveten om att boken kom ut. Sju år senare läste jag boken första gången, läste om boken 1981 och nu läst ånyo.

Det är en bok som haft inflytande, som inspiration att fundera över västerländsk demokrati med sitt ursprung i folkstyre och ojämlikhet gentemot tredje världens länder (imperialism, rasism, kolonialism som var vanliga ord då 1967 och 1974).

Sven Lindqvist åkte till Kina och upplevde ”en lugnande erfarenhet”. Reste vidare till Indien och mötte fattigdom och extrem ojämlikhet och skriver ”Jag såg att den värlsbild jag byggt upp i Kina var falsk..Lidande och förtryck är ännu mer påfallande i Indien”. Sedan försöker han uppamma ”en ansträngning för att vara en anständig människa” men finner att det brister i Indien. Anständigheten kan bara upprätthållas i en ”trädgårdsmiljö”.

Jag gick i sexan i St Olofsskolan i Norrköping 1967. Vår lärare, Ingemar Abrahamsson, var intresserad av geografi. Jag ritade kartor över USA och Sovjeunionen och lärde mig städer, stater och inte minst Sovjets floder. Jag minns inte att jag ritade nån asiatisk karta men vår lärare var tidigt engagerad i kriget i Vietnam. Han berättade 1966, jag minns att det var vid matbordet under frukostrasten, att USA fällde fler bomber över Nordvietnam och Laos än de allierade fällde över Tyskland under andra världskriget. Sen såg jag honom gå i demonstrationståg utanför biblioteket.

Kanske jag visste en del om kriget 1967, jag såg oerhört mycket på TV, under en period våren 1967 såg jag ofta mer än tio tv-program per dag (det fanns ju bara en tv-kanal). Nyhetsprogrammen var självklara så jag borde ha vetat en del om Vietnam men knappast förstått sammanhanget i Sven Lindqvists bok.

”Myten om Wu Tao-tzu” handlar till en början om hur den kinesiske konstnären under Tangdynastin (600-900 e.kr) skapar en stor väggmålning och sedan går in i målningen. Den tyske författaren Herrman Hesses roman ”Glaspärlespelet” är ett storstilat försök att träda in i den konstnärliga drömmen, och därmed befrias från livets lidande (dvs motsatsen till när Siddharta trädde ut från sin skyddade trädgård). Hesses svar kommer i ”Stäppvargen” när Joseph Knecht lämnar konsten och träder ut i världen. Det är det här dilemmat som Sven Lindqvists korta roman gestaltar på ett egentligen ganska komplicerat och splittrat sätt. ”Han lämnar konsten och går ut i världen”.

När jag som tjugoåring läser boken så är Vietnamkriget ännu inte slut men protesterna desto mer massiva och i Sverige får USAs krig i Vietnam allt färre försvarare. Då tedde sig Lindqvist nästan överslätande i sin syn på utvecklingen i Kina. Om inte naiv så i alla fall som nedtonande av hur en diktatur behandlar sina oliktänkande, kulturrevolutionen pågick, Mao levde ännu även om nog andra tagit över den verkliga makten. Det var kanske lättare att se problemen med Lindqvits bok då sju år senare. Vid samma tid läser jag ”Ett år på LM” av Göran Palm och ”Vårt förakt för svaghet” av Harald Ofstad. Båda böcker som är en sorts efterföljare till 60-talets radikalism. För mig är den dagliga verkligheten studier på Tekniska högskolan i Stockholm, där finns kamrater i den svenska FNL-rörelsen.

När jag läste om boken 1981 så framstod meningar som dessa som märkliga (SL är i Kina mitten på 1960-talet): ”Varför har jag alltid tyckt att det som händer mig själv på något sätt är betydelsefullare än vad som händer andra människor?..Det behövdes ett par timmar (bland människomassor) för att pressa ur mig känslan av att vara något särskilt, en annorlunda människa, ett eget öde”. Precis då kommer Sven Lindqvists ”En älskares dagbok” ut där det hans egen utveckling i privatlivet lyfts fram, ett tema som Lindqvist fortsätter de närmaste åren. Vid det laget befann jag mig i slutet av läkarutbildningen och människors bekymmer och lidanden hade fått en tydlig individuell konkretion. Lindqvists bok var inte riktigt i min tid (även om jag också läste Ivar Lo-Johanssons ”Socialisten” då, fast också där var ju det individuella perspektivet starkt).

Vi en omläsning nu långt senare slås jag av att boken har en allvarsam ton som jag inte riktigt brukar träffa på i ny svensk litteratur. Lindqvist ser sin position som privilegierad västerlänning med ett skuldkomplex till tredje världen som en sorts ultimat utmaning han inte kan slippa undan. När han badat i badhuset i Hai Dian skriver han: ”LEVE DEN STORA ENIGHETEN MELLAN ALLA VÄRLDENS FOLK! förkunnar det röda slagordet i takfönstret. Och inuti min unga, svenska, nybadade kropp, medan den ännu njuter av sin egen tyngd, känner jag tyngden av en gammal kinesisk arbetares kropp”. Det är häftigt uttryckt.

Slutligen tänker jag att Sven Lindqvist med sin ”Myten..” har bidrgait till att begreppet demokrati har blivit betydligt mer komplext än rätten att rösta i allmänna val. Den retorik som gav USA möjligheten att föra sitt ”vidriga krig i Vietnam”, som Göran Sonnevi skrev redan 1965, har blottats på sitt innehåll.