Detta år läste jag hellre böcker, tidningar och tidskrifter än såg filmer och serier. Förresten; har inte serierna, dom som vill vara riktigt bra, saknats? Ingen ”Mad men”, ingen ”Breaking bad” och ingen ”Sopranos”?!

Fem bra böcker som kom ut 2018

”Behemoth” av Joshua B Freeman. En historik över fabriken från slutet av 1700-talet (England, USA) till nutid (Bangladesh). Usla arbetsförhållanden och facklig kamp. Massproduktion som gett värdefulla varor och arbete. Freeman skriver i Thomas Pikkettys anda, bred social skildring med människans villkor i centrum hela tiden. Jag har med mig tvåhundrafemtiårs fabrikshistoria när jag handlar, den abstrkta historien har blivit mer verklig.

”En debutants dagbok” av Wera von Essen. En kvinna söker sin väg i Berlin, inga pengar och inget arbete. Man kan tycka att den är en orgie i misslyckande och egocentricitet om det inte vore för det drastiska och roliga språket och avsaknaden av självmedlidande. ”Snälla gode Gud gör så att jag slipper få en betalningsanmärkning”.

”Bränn alla brev” av Alex Schulman. Om ett triangeldrama på Sigtunastiftelsen 1932. Det är lätt att föreställa sig Karin Stolpe och Olof Lagercrantz smyga omkring i korridorena undan Sven Stolpes blickar. Och den sataniska Stolpeuppläsningen i tornrummet. Schulman är knappast rättvis mot sin morfar som karaktärsmördas. Själv följde jag både Stolpe o Lagercrantz under deras långa aktiva tid. Som skribent är Lagercrantz sensibel, välformulerad och vidsynt. Stolpe är monoman, oavsiktligt humoristisk och utan riktig skärpa i analyserna.

”Det omätbaras renässans” av Jonna Bornemark. Hon tar tre filosofer från 1400-1500-tal till hjälp för att förstå vad som lett till att driften att mäta inom sjukvård, socialvård, skola, polis mfl tagit sådana makabra höjder. Mätandet konkurrerar ut görandet; läkare och poliser sitter framför sina bildskärmar avsevärt mer tid än de använde sina diktafoner och skrivmaskiner för trettio år sen. varför har mötet mellan människor nedprioriterats i handling (om än inte i ord). Jonna Bornemark tar strupgrepp på förpappringen (registrerandet).

”Macchiariniaffären” av Bosse Lindquist. Bakgrunden till den dokumentär i tre delar i början av 2016 som starkt bidrog till att en del höga chefer på Karolinska Institutet och Karolinska sjukhuset avskedades eller omplacerades redovisas här noggrant. Man kan läsa boken som en lärobok i journalistisk undersökande metod. man kan också förfäras över tystnadskulturen på Sveriges mest statusfyllda institution och de makthavandes trakasserier av visselblåsare. Ibland blir Lindquist övertydlig och för detaljerad men som helhet är boken spännande, väldokumenterad och kritiskt reflekterande över sig själv. En journalistisk bragd som borde stämma oss alla till varnagel.