En poet som nu är 89 år ger de senaste åren ut två korta diktsamlingar som är bland det bästa i svensk poesi. Lennart Sjögren första diktsamling kom ut redan 1958. Totalt ett trettital böcker, mest poesi.

Vad kan en så gammal man ha att bidra med, kan otidsenligheten vara så stark?

Så här skriver han i ”De andra trädgårdarna” från 2017

”Varför står hägern så tryggt på poesins sockel

och kråkan så vaksam

framför fällan på sophögen”

Och sen kommer två strofer till som bygger upp det överraskande slutet.

Nog har ni båda mitt bifall

nog ska vi tillsammans ingå i döden

där graderingarna förhoppningsvis upphör

och poesin äntligen blåser bort.”

I den nya ”I grenverket” utgiven i år ger han nya perspektiv på att vara människa och inte ha så mycket biologisk särställning som vi människor gärna inbillar oss och tar oss rätten till. Han börjar:

”I trädets grenverk

där dagarna och nätterna ständigt byter plats

där det lövade och det avlövade

finner kortvariga frister mellan årstiderna

som ibland ger liv

ibland får stammen själv att svikta”

Ett stycke längre fram slår han till igen mot mänsklig särställning

”I det stora grenverkets flämtningar

där liv ändå hitintills varit möjligt

där du och jag byter plats

i den oroliga natten”

Och slutligen en spark mot alla tvärsäkra

”Vi längtar efter det bestående

men vet inte vad det är”

Ofta sägs om äldre människor att de har en avklarnad syn på tillvaron. Lennart Sjögrens poesi skulle jag inte beskriva som avklarnad, snarare som oroande och i en viss mening neutralt klarsynt inför lidande. Mästerlig dikt är ”Halta bocken” om ett rådjur som fått ett framben avbrutet vid knäleden, han beskriver dess tillvaro, dess plågor och dess förmågor ända tills skottet fäller bocken.

”Hur du överhuvdtaget

kunde överleva den första tiden

där du stod i vintersnön

med månens kalla ljus över dig

hur du haltade dig fram över isen

och överlevde på knoppar

hur våren kom och ännu en sommar

hur du kröp och överlevde

Du stapplade dig fram

tills skottet kom och du föll i diket”

Som död får bockens kranium en ny funktion, en mening bortom att vara vid liv

”Ditt kranium blev genom de sneda hornen

med tiden en raritet

sedan de genomgått

förvandlingarnas olika bad

Nu ser du på mig med dina ögonhålor

de säger inget till mig

och så var meningen

därför ingick vi vårt förbund”

Inte särskilt sentimentalt. Trösterikt kanske, om nu tröst handlar om att veta och förstå.