En ”sjarasjka” är ett fångläger där fångarna är matematiker, fysiker och andra naturvetare och där forskning bedrivs. I ett sådant ”den första kretsens” fångläger, liggande utanför Moskva, utspelar sig handlingen i Alexander Solzjenitsyns roman ”I den första kretsen” under några veckor 1949.

Den första kretsen syftar på Dantes nedstigning i helvetet och de människor han möter på den översta nivån, syndare, men av den lindrigaste sorten. Dante kommer ju att besöka alla nivåer och det gäller också för fångarna i sjarasjkan som helt godtyckligt plötsligt kan förflyttas till något av Sibiriens arbetsläger – som Solzjenitsyn har skildrat i sina böcker om Gulagarkipelagen.

Jag läste ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” 1971. Min pappa läste den också och han tyckte den bekräftade hans bild av ett urspårat kommunistiskt Sovjetunionen under Stalins långa regim (1924-53). Den korta boken, som nog var avgörande för Solzjenitsyns nobelpris året innan, berättar mycket konkret och sinnligt om en straffånges vardagsliv med arbete, kyla, matbrist och trakasserier. Boken är också en sorts överlevnadsguide och jag tyckte att jag träffat på en modern Robinson Crusoe.

Det dröjde ända till 2009 innan den engelska och svenska översättningen av den fullständiga versionen av ”I den första kretsen” kom ut. Solzjenitsyn, som själv fått lämna fångenskapen 1956,  hade med hjälp av sin hustru skrivit redan åren 1956-58 i stort sett färdigställt boken. I Sovjet blev den förbjuden. Det mest anstötliga för censurmyndigheten verkar ha varit den ideologiska vacklan för Sovjetsystemets sak som beskrivs av flera fångar i boken.

De över 800 sidorna handlar om sjarasjkans vardagsliv. Fångarnas (männens) arbete i laboratorier, deras ideologiska samtal och deras försök att hålla kontakt med sina anhöriga. I sjarasjkan finns en viss meningsfullhet i det arbete som fångarna bedriver, de har tillgång till vetenskaplig litteratur och möjlighet att dagtid röra sig inom vad som närmast liknar en stor forskningsinstitution. I övrigt är de helt bundna till fängelsets rutiner för måltider och nätterna i stora sovsalar. I några kapitel skildras hustrurnas situation mycket insiktsfullt. De förlorar sina arbeten, fördöms av grannar och får vänta på sina män under många år (strafftiderna är 10-25 år). Man kan nästan tycka att kvinnornas situation av fördömelse och utsatthet är lika svår som männens.

I boken ingår ett längre porträtt av Stalin. Han framställs som rädd (”Sin datja hade han byggt som en råttfälla, en labyrint med tre stängsel där grindarna inte hängde mitt för varandra”) och med en förvänd uppfattning om sin egen betydelse (”eftersom hans person var ovärderlig i mänsklighetens historia”). Stalin är som många diktatorer en mycket ensam människa.

Det tog mig alltså många år att återvända till Solzjenitsyn. Kanske ett hinder var bilden i Västeuropa (och Sverige) att Solzjenitsyn utvecklade en reaktionär syn på politik, att hans böcker beskrevs som onyanserade och bittra. När jag nu efter många år läser detta storverk, så nyanserat i sina personskildringar och så psykologiskt insiktsfullt så inser jag att det mest av allt är ett socialrealistiskt verk i den ryska traditionen från Tolstoj och Dostojevskij. Och med ett uns av Anton Tjechovs finstämdhet.

Fångarna Sologdin och Lev Rubin grälar om synen på Sovjetsystemet (för och emot). Sologdin tänker efteråt på de goda argument för sin sak som han inte fick fram men tänker också: ”På det hela taget hade grälet varit mycket nyttigt, precis som varje annan kamp. Beröm är en ventil, den sänker ens inre tryck som alltid är skadligt. Ovett däremot – också det mest orättvisa ovett – hetsar, vilket är mycket behövligt”.