Maja Ekelöf skriver i ”Rapport från en skurhink” den 22 augusti 1968; ”Jag har skrivit flera brev idag. Om eländet i Tjeckoslovakien. Man känner som gele i knäna såna här dagar. Min TV är trasig men jag har följt radions nyheter. Man kan se pansarvagnar rulla fram på gatorna i Prag utan TV. Man ser för sin inre syn hur studenter i Bratislava går till angrepp mot pansarvagnarna med bara knytnävarna.”

Händelser två datum, 20 augusti och 16 oktober, väckte och formade mitt politiska intresse. På kvällen den 20 augusti såg vi (jag, Sven o Gullan, mina föräldrar) filmen ”Hämnaren från Alcatraz” på en biograf i Malmö. Vid återkomsten till hotellrummet sent på kvällen såg jag på TV-bilderna från Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien. Pansarvagnar, människor som protesterade, i ett land som jag mest kände som en ishockeynation, gav en så stark närvarokänsla och obehag att mitt politiska intresse liksom uppstod i stunden och utvecklades till ett motstånd mot det Sovjetiska samhällssystemet.

När OS i Mexico började hade jag inte samma problem att följa tävlingarna som under vinter-OS i Grenoble. Pga tidsskillnaden till Mexico gick många finaler i friidrott sent på kvällarna och under nattens inledning. I Grenoble i februari gick längdskidåkningen under skoltid. På Djäkneparksskolan fanns en TV-apparat i skolans bibliotek. Jag behövde ofta gå ner till biblioteket för att söka efter en bok. Det tog en timme att finna boken och sedan behövde jag en ny bok. Vid något tillfälle kom en nedskickad elev för att hämta mig men jag lyckades få henne att rapportera att det inte var något konstigt med mina biblioteksbesök.  

I friidrotten blev tiderna på korta distanser i världsrekordklass medan den höga höjden krävde sin tribut i långloppen. En uppvisning i fysik och kemi, luftmotstånd och syrebrist. Bob Beamon slog ett osannolikt rekord i längdhopp, 8.90, som länge ansågs omöjligt att överträffa.

I finalen på 200 meter vann Tommie Smith med australiensaren Peter Norman som tvåa och John Carlos trea. Prisutdelningen 16 oktober som jag såg i direktsändning blev spektakulär. Under den amerikanska nationalsången sträckte Smith och Carlos sina handskbeklädda armar i luften som medborgarskapsprotest för Black Panther. Norman hade en sympatitext på sin tröja. Det var för mig och många en chockerande händelse och också något som gjorde mig upprymd, livskänslan flammade.

Den symboliska handlingen bekräftade mina misstankar att allt inte stod rätt till i det land vars filmproduktion hade gjort USA till ett land minst lika hemtamt som mitt eget. Filmer som Sidney Lumets ”Tolv edsvurna män” om rättssystemet, Michael Curtiz´ ”Casablanca” om motstånd mot nazismen och George Cukors ”Född igår” om kvinnors förmågor (1950) hade byggt upp en bild av ett land av progressivt tänkande och rättvisa.

En föraning om politisk medvetenhet kom året innan när min mellanstadielärare Ingemar Abrahamsson i matsalen berättade att USA släppt mer bomber över Vietnam än de allierade under hela andra världskriget. Sedan såg jag honom utanför Norrköpings stadsbibliotek i en demonstration mot USA´s krig i Vietnam.

Det var åtskilliga år tills jag skulle läsa Göran Sonnevis dikt ”Om kriget i Vietnam” med raderna

”På 14-och 1500-talen fanns ingen napalm.

Solen stiger här mot middag.

Det är snart mars 1965.

För var dag dödas allt fler i USA´s vidriga krig ”.

Politiken, hur samhället organiseras och hur ekonomiska resurser fördelas, blev för mig inte lika dominerande som idrotten varit men har ändå format min bild av livets förutsättningar.

Intresset för idrott, både som utövare och åskådare, hade varit mitt huvudsakliga livsinnehåll. Idrottsintresset fortsatte ytterligare kanske tio år och dalade sedan genom åren, med enstaka uppflammanden, och har fortsatt så och har numera blivit av mer sociologiskt och medicinskt slag (mitt ortopediska intresse tänds när jag ser hur en klumpig glidtackling träffar fotleden i hög fart och farlig vinkel).