Min vän Lars Lundgren och jag gick längs Unter den Linden på tyska återföreningsdagen den 3 oktober 1990 och pratade om vad man om tio och tjugo år skulle sakna från gamla Östtyskland. Vi var ju mycket medvetna om allt som inte var bra men tänkte att det kanske fanns positiva saker, kanske en större närhet mellan människorna i öst än i väst?? Men vi tvivlade också på det.

Fredrik Persson- Lahusen skriver i Aftonbladet 3 augusti om Katrin Hoyers ”Beyond the Wall. East Germany, 1949 – 1990”. Han skriver: ”Det enda missnöje Hoyer erkänner är materiellt; som om det främst var fula jeans och sunkiga surrogatprodukter som skapade vantrivsel. Hon är ointresserad av dem som i ord och handling strävade efter ett friare samhälle. Konstnärerna och författarna skymtar knappt förbi, stökiga punkare syns inte alls och skildringen av den organiserade opposition som uppstod under 1980-talet är snål och schematisk.”

Till saken hör att Hoyers bok har blivit mycket uppskattad i den anglosaxiska världen men mindre i landet som det handlar om – DDR eller Östtyskland som det kallades i Sverige långt fram på 1980-talet. Hoyer vill egentligen återupprätta de människor som levde i DDR och som i många fall fick det sämre under åtminstone årtiondet efter Murens fall 1989.

Det är svårt att framhålla positiva saker, som tex barnomsorg och låg arbetslöshet, utan att betona vad Stasi och i praktiken förbudet att lämna landet innebar. Persson-Lahusen menar att Katja Hoyer brister där.

Thomas Brussig har i ”The short end of the Sonnenallee” beskrivit vardagen för unga människor i DDR, både den nära påfrestande övervakningen och längtan efter andra ungdomar precis som för ungdomar i andra länder. Brussigs humor är både medkännande och kritisk och kanske ger hans bok nån sorts svar på frågan om saknaden.