Härdsmältans existentiella laddning

Publicerat den juni 26, 2011 av bjornlandstrom

Den 22 april handlade radions kulturnytt om ”Zonen”. Det hade förstås med 25-årsminnet av härdsmältan i Tjernobyl att göra. Fredrik Wadströms femtonminutersprogram var ett koncentrat av mänsklig dårskap och mänsklig förtröstan. Han reste in i den avstängda zonen, 30 km lång, där numera bara återvändande gamlingar bor som inte bryr sig om strålningen. Han återkallade känslan från Tarkovskijs film ”Stalker”,  bröderna Strugatskijs bok ”Picnick vid vägkanten” och berättade om det häpnadsväckande dataspelet S.T.A.L.K.E.R som är ett ukrainskt monsterspel  sprunget också det ur strålningen.

En lite oväntad upptäckt är att den övergivna staden Pripjat som byggdes samtidigt med det fantastiska kärnkraftverket är så nära man kan komma det gamla Sovjetunionen. Fredrik Wadström kallar staden vår tids Pompeji.

Det är ett lysande reportage, kunnigt, suggesstivt och uppfodrande. Varje Stalkerälskare kommer att känna igen sig och förstå att den här katastrofen berör existensens villkor.

Publicerat i Film, Radio | Märkt , , | Lämna en kommentar

Den kommunicerande skrotbilen

Publicerat den juni 23, 2011 av bjornlandstrom

Sen i vintras har det stått en BMW 528 parkerad på Blängsmossens parkeringsplats på Billingen. Allt eftersom har den förlorat delar och deformerats. Sista månaden har ett märkligt fenomen tillkommit. Bilen har börjat kommunicera.

Ena dagen är alla dörrar och luckor stängda. Nästa dag står huv och baklucka öppen. En tredje dag  ser jag den alltmer skadskjutna bilen med båda framdörrarna välkomnande öppna.

Någon vill säga något eller kanske bara retas. Men lekfullt är det och en oföränderlig parkeringsplats har plötsligt blivit befolkad.

Publicerat i Skövde, Vardagsliv | Märkt , | 1 kommentar

The pale king

Publicerat den juni 21, 2011 av bjornlandstrom

David Foster Wallaces roman ”The pale king” försöker berätta om revisorers arbete på 1980-talet. Det är en märklig bok, sammanställd efter Wallaces självmord och mer ett underlag för en roman än en färdig roman. Ändå är det stark, den existentiella laddningen håller uppe ångan.

Flera sommarjobb jag haft har varit oerhört tråkiga, det har inte funnits arbetsuppgifter eller så har arbetet bestått av tillskapade meningslösa uppgifter. Uttråkad har jag känt mig. Och det är just ”boredom” som Wallace beskriver och  försöken att transponera arbetets boredom till något meningsfullt.

”We fill preexisting forms and when we fill them we change”. När människor i alltför stor utsträckning utför  arbetsuppgifter på ett genomstrukturerat sätt så urholkas successivt den mänskliga sensibiliteten.

Jag kan ana en samhällsutveckling där förut självständiga arbeten övergår i ifyllande av ”preexisting forms” och utarmas. Att läsa David Foster Wallace är att bli varse faran.

Publicerat i Arbete, Böcker | Märkt | Lämna en kommentar

Ricky Bruch

Publicerat den maj 31, 2011 av bjornlandstrom

Idag stötte jag 11.90 med höger och 9.60 med vänster arm med 4-kiloskulan. Jag har inte riktigt fått till tekniken för året ännu.

När jag var 13 år kom min pappa hem med en kula, den vägde 4.25 kg och var alltså 0.25 kg tyngre än damkulan. Jag ordnade raskt min egen kulbana, kulring var inte att tänka på. Det blev en gammal lokalväg som var övergiven och som passade bra till kombinerad kulstötarbana och längdhoppsgrop.

7 meter fick jag iväg kulan, min pappa kom med lite träning upp i 13 meter. Men jag tränade flitigt och trots att hans armar alltid varit kraftigare än mina så nådde jag till slut 14 meter innan det var dags att ägna sig åt något annat än kulstötning.

Det kan tyckas vara anspråkslösa resultat när elitkulstöarna stöter runt 20 meter med den betydligt tyngre (7.2 kg) seniorkulan. Ändå var det få som slog mig. Möjligen har jag senare förstått att kulstötning inte är någon stor idrott i Sverige så stöttekniken hos de flesta brister.

Dessa dagar har vi nåtts av budet att Ricky Bruch gått bort.

Ingen idrottsman var så stor som Ricky Bruch på 70-talet. Jag minns när min kamrat Gert och jag kom fram till Idrottsparken i Norrköping för att gå på friidrottstävling och möttes av ett stort handskrivet plakat med texten ”Ricky Bruch har ännu inte kommit”. Inget meddelande kunde vara mer chockartat just då. Vi hade ju väntat på att få se diskuskastaren och rabulisten, väntat på att på nära håll få uppleva känslan när diskusen lämnade Rickys väldiga näve och flyga ut över den fina gräsmattan och landa långt bort, kanske ända upp mot 70 meter. Ricky kom aldrig då men vi förlät honom.

Ricky Bruch var också kulstötare och dagens mediokra kulstötar var till hans minne.

Publicerat i Idrott | Märkt , | 3 kommentarer

New Orleans

Publicerat den maj 29, 2011 av bjornlandstrom

I morgon börjar andra säsongen av ”Treme” på Canal Plus.

Första säsongen slutade i moll på ett plågsamt sätt och avspeglade stadens katastrof med orkanen Katrina 2005. Annars är serien hoppfull på flera sätt, människor försöker återerövra sina liv i den lerindränkta och krossade staden och med jazzmusiken som livskraft verkar det faktiskt gå.

Dave Eggers berättar om en vanlig man, en byggentrepenör med egna hyreshus, som stannar kvar i sitt hus när havet stormar in. Han gör det inte av idealistiska skäl utan för att se till sina hus, skydda sin egendom, men också för att han är en sådan som inte vill ge sig. ”Zeitoun” som både boken och mannen heter paddlar runt i sin kajak  i den stilla staden och räddar några människor och matar instängda hundar. Det är vackert och gripande.

Mitt i denna tragiska idyll blir Zeitoun arresterad och vi får följa ett säkerhets- och rättssystem som inte klarar människorätten när det sätts på prov. Eggers berättar denna verkliga händelse rakt på, detaljerat, snarast nedtonat och mycket lidelsefritt. Just därför blir berättelsen en så stark anklagelse. Det är lite av samma berättarstil som i Alexander Solsjenitsyns ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. En apell om värdighet.

”Treme” är också en tv-serie om värdighet. SVTs inköpsavdelning borde skynda sig.

Publicerat i Böcker, TV | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Emmanuel Levinas

Publicerat den maj 14, 2011 av bjornlandstrom

Vandringsseminarium Skaraborgsinstitutet Hornborgasjöns stugby 13-14 maj 2011

Levinas och oändligheten enligt Carl Edvard Rudebeck

Carl Edvard Rudebeck, allmänmedicinprofessor i Tromsö,
angrep den svåre nittonhundratalsfilosofen Emmanuel Levinas (1905-95) genom att
som allmänläkare ställa sig frågan: ”Vad är det allmänläkaren egentligen inte
kan låta bli att lära sig?”

Filosofi är ett samtal genom historien. Som vetenskap är den
spekulativ och i en viss mening fri men inte särskilt empirisk som medicinantropologen Lisbeth Sachs påpekade. Dock är den i bästa fall dialogisk fast förstås oftast på ett
indirekt sätt genom sin skriftliga och avslutade karaktär.

Levinas är fenomenolog och som sådan en lärjunge till Edmund
Husserl som grundade fenomenologin för hundra år sen . Husserl menade att den
omedelbara perceptuella verkligheten, fenomenen, är ”det oförställda underlaget
för kunskapen” som medvetandet uppfattar. Medvetandet är med redan från början i
relation till verkligheten, på sätt och vis redan innan fenomenen uppfattas. Intentionalitet
brukar det kallas.

Carl Edvard tog som exempel nya neurofysiologiska
forskningsrön om hur seendet är en sorts inre aktivitet eftersom synbarken till
större delen mottar sina signaler från andra delar av nervsystemet (kroppen) än
från synbanorna.

Levinas var lärjunge till Heidegger. 1933 gick Heidegger med
i nazistpartiet och för Levinas blev det då uppenbart att Heideggers
existensfilosofi, om än insiktsfull och nydanande, hade en fundamental svaghet.

I synen på döden var Heidegger extremt individualistisk –
min död är min – medan Levinas med botten i den judiska tragedin i stället såg
just andras död som det man som människa måste förhålla sig till som det
avgörande – din död är min.

Levinas utvecklade en filosofi där omtanken kommer före tanken,
han säger att det första medvetandet är etiskt och ytterst blir konsekvensen
att världens existens hänger på denna (tillitsfulla) omtanke.

Den andra (människan) finns där alltså redan från början.
Den andras anrop är starkt, så starkt att det tom blir ett sorts outsläckligt
begär. Detta begär som inte kan fyllas gör att den grundläggande
medvetandestrukturen är moralisk.

Det oändliga hos Levinas finns i den andra människans tal och uttryck. Uttrycket
förråder det som redan är sagt. Och ytterst kan vi möta det oändliga i den
andre människans blick, denna blick som säger till oss att om vi möter den så
kan vi inte döda.

I ett vardagligt sammanhang, eller i en klinisk situation, kan vi låta oss drabbas av den andre, Levinas använder begreppet ”känslighet”. I mötet mellan en allmänläkare och en patient, det är ju där Carl Edvard har sin erfarenhetskunskap ifrån, finns om doktorn låter sin ”känslighet” komma fram en möjlighet att låta de kroppsliga upplevelser patienten berättar om ytterst forma en kroppslig intersubjektivitet som en förståelsekunskap. Och det är just detta som allmänläkaren inte kan låta bli att lära sig.

Kommentar: Den andre finns ju omedelbart för handen i min
verksamhet som allmänläkare och även som forskare även om jag nog får erkänna
att hon är lite undanskuffad ibland. Men det finns situationer då
”känsligheten” inte behöver vara så där väldig utan att den andre liksom
tränger sig fram.

Som läkare på barnavårdscentral blir mötet med barnet
uppfordrande. Att möta det lilla barnets blick med förväntan i blicken och
vänta på ett leende eller någon annan tydlig varseblivning är en process som
följs noga av både föräldrar och distriktssköterska. När den kontakten
etableras inträder en sorts lättnad i rummet och om den inte sker måste det
förklaras med gråt, trötthet eller något annat (bakom finns skuggan av sjukdom
eller fel på barnet). Den andre har tagit sin plats i rummet.

Publicerat i Filosofi | Märkt , | Lämna en kommentar

Bila med Harry Potter

Publicerat den maj 2, 2011 av bjornlandstrom

Det var i slutet av 1990-talet på Flemming Mouritzens numera avsomnade bokhandel i Skövde som jag upptäckte ”Harry Potter and the philosopher´s stone”. ”De här är bra” sa Flemming och höll upp också den andra boken om Harry Potter.

Sedan har jag långsamt tagit mig igenom bokserien och först nu har jag lyssnat på alla sju. Först var det Stephen Fry och sedan blev det Krister Henriksson som läste högt. KH imiterade till en början så att det var svårt att höra men han blev med åren allt skickligare på att läsa med olika röst och ändå behålla berättarrösten.

Jag måste erkänna att jag länge var skeptisk. Det var visserligen påhittigt och ibland spännande men också en massa transportsträckor då Harry, Hermione och Ron travade runt i slottet och varje steg registrerades.

Med sjätte och sjunde boken har Rowling skärpt tonen, koncentrerat texten och låtit berättelsen bli både oförutsägbar och psykologiskt intressantare. Hon har också låtit ett ungdomligt missnöje och en ungdomlig plåga över sig själv få en framträdande plats. Sista boken fick mig att förlänga mina bilturer för att få höra mer.

Det är ett storverk som JK Rowling utfört och jag kan bara hålla med det bokhandelsbiträde som vände sig bort från mig när jag för fem år sen i Kew Gardens bokhandel höll i en Harry Potterbok och sa ”It´s not that good as they say”.

Publicerat i Böcker | Märkt , , | 1 kommentar

Lång dags färd mot natt

Publicerat den april 30, 2011 av bjornlandstrom

Världens bästa pjäs 

Kan ett sjuttio år gammalt amerikanskt familjedrama engagera
oss idag? USA är fortfarande ett ungt land och när O´Neills första drama hade
sin premiär 1916 tog amerikanskt drama ett steg in i den europeiska traditionen
från Ibsen och Strindberg. Plötsligt var teater på allvar, urgamla mänskliga
relationer med hat och kärlek kunde gestaltas i en mogen form. ”Lång dags färd
mot natt” hade sin urpremiär på Dramaten i Stockholm 1956 efter O´Neills död.
Pjäsen cirklar kring ett centralt nav, varje replik är betydelsemättad,
koncentrerad och fylld med ett existentiellt innehåll som var så laddat för
författaren att han ville skjuta på premiären långt fram i tiden.

Regissören Maria Löfgren har valt att göra Eugene O´Neills
mästerverk nedtonat med en prägel av gammaldags teater med några anakronistiska
inslag. Musiken, stämningsfull med träpinnsklapper på bord och golv, och Klas
Östergrens moderna översättning flyttar in pjäsen i vår samtid.

Man kan välja att beskriva handlingen som en berättelse om
en icke-fungerande familj, dysfunktionell på nusvenska. Pappan James Tyrone är
skådespelaren som fastnat i sin lyckosamma roll som han får spela i årtionden.
I verkligheten spelade O´Neills far (pjäsen är erkänt självbiografisk) Edmond
Dantès i ”Greven av Monte-Cristo” i trettio år. Pappan har fastnat i sin
framgångsbild, blivit  bitter men döljer
det bakom missnöje med sönerna och mycket alkohol på krogen med suparvännerna.
Sonen Jamie är en usel skådespelare som super i självförakt men har ändå energi
och är trots allt lillebroderns förebild. Edmund, lillebrodern, får under den
långa dagen reda på att han har lungtuberkulos med dödsdomen hängande över sig.

Allt i familjen kretsar kring mamman Mary. Hon har ett
långvarigt injektionsmissbruk av morfin med ständiga återfall och
behandlingshem. Nu har hon varit drogfri en period men under dagen blir det
alltmer uppenbart att hon börjat igen och vi får följa hur en återhållen ångest
övergår i en kroppslig kollaps. Dramats nav är de tre männens allt
överskuggande oro för om Mary åter ska börja injicera. Varje replik av
nedgörande återkommande kritik mot de andra i familjen följs av en ursäkt liksom
för att ta udden av vad man nyss sa.

Spelet är trovärdigt. Per Burell som pappan agerar surhet
och faderlig stabilitet in till tristessen. Maria Selbings Mary klarar
förvandlingstricket in i drogdimman och självföraktet. Hon är också
sanningssägaren om familjens tillstånd där faktiskt också männen flyr in i den
mer accepterade drogen alkohol. Johannes Wanselow som den sjuke sonen är kanske
lite för gullig långa stunder men lyfter till slut rolltolkningen in i smärtan.

Föreställningen hänger på om man lyckas gestalta den
gemensamma plågan i familjens liv. Problemet är att uppsättningen saknar energi,
första delen verkar avsiktligt trög som inför förväntan på urladdningen. Andra
delens berättelser som successivt rullar upp förklaringar till eländet, som i ett
Ibsendrama, ageras angeläget. Tonläget blir märkligt nog varmare.

”Lång dags färd mot natt” är ett av de stora moderna
relationsdramerna och inte alls bara en så dyster familjetragedi som man i
förstone kan tro. Även i denna bitvis tama uppsättning är den angelägen och jag
tror att familjens interna psykologiska relationer nog känns igen hos de
flesta. Familjens medlemmar super, knarkar, anklagar och trakasserar varandra
men också oroar sig och bryr sig om. I varje fall ibland. Vi kanske ser pjäsen
som en eländessak för att den uppvisar elände men missar då den värme och kamp
som finns mellan personerna. Det försiggår hela tiden ett samtal, man bryr sig
om vad den andra säger, man bryr sig om hur den andra har det även om omsorgen
blir bitter och ängslig och instängande. ”Lång dags färd mot natt” uttrycker
faktiskt i den här uppsättningen en modern ängslighet snarare än det stora
avslöjandet. Så slutar föreställningen i en sorts gemensam förhoppning även om
vi kan känna oss oroliga för om inte färden mot sammanbrottet fortsätter.

teaterrecension som publiceras i Skaraborgs Allehanda 2 maj 2011

Publicerat i Teater | Märkt | Lämna en kommentar

Jugoslavienallegori

Publicerat den april 11, 2011 av bjornlandstrom

Två gånger har jag träffat på den namnet Tea Obreht. Första gången var i en novell i New Yorker förra året. ”Blue water djinn” hade lite en känsla som en Hemingwaynovell men var alltför förutsägbar.

Så dök en recension upp i The New York Times och jag lockades att läsa, eller rättare sagt lyssna på ”The white tiger”. Berättelsen utspelar sig i gamla Jugoslavien och är avsedd att vara en allegori som ska förklara de brutala nationalistiska krigen i 90-talets början (då vi med järnridåns fall lite naivt kanske trodde att försoning var på väg).

En tiger rymmer från en djurpark kring andra världskriget och vistas i trakten utanför en by, ibland besöker den byn och en stum kvinna blir t.o.m gravid med tigerns barn. Så lyder i alla fall folkmyten och tigern jagas förstås med katastrofalt resultat för de mest tigerhatbesatta.

Tea Obreht är en begåvad författare men ännu så länge har hon ett bekymmer. Hennes stil är nästan konstant högstämd, vilket förstäks av att Susan Duerden läser med samma pressade tonfall hela tiden och liksom jagar genom texten. Därför bryter spänningen bara då och då fram i texten och resten av tiden sjunker laddningen undan.

Ändå anar jag ett stort författarskap på gång. Hon har förmåga att beskriva det som verkar så vardagligt och idylliskt bli till en sådan massaker. Gå ut i svenska skogen och se de kroatiska smågårdarna komma nära.

Publicerat i Böcker | Märkt , | Lämna en kommentar

Frihet och ensamhet

Publicerat den april 8, 2011 av bjornlandstrom

Sommaren 1974 arbetade jag SJs bandistrikt i Norrköping. Första tre veckorna flyttade jag och en gammal banarbetare om alla detaljer som fäster en kontaktledning och la dem på nya platser i ett stort dammigt lager. Han berättade vad de var till för, jag lyssnade men begrep inte så mycket. Det var oerhört dammigt på lagret och jag lyckades utverka en industridammasugare. Det förlängde arbetet med tre dagar till. Sedan var arbetsuppgifterna slut.

Ett tåg spårade ur vid sjön Näknen och jag fick följa med Stig Karlsson och göra avvägningar. Jag var pinnpojke och höll i mästickan. Men mest åkte vi runt och inspekterade, gick på spåret och kollade signaler. Det var en lycklig tid, tyvärr var också det jobbet slut efter två veckor.

På morgonen fick jag ett uppdrag. ”Åk till Finspång och hämta en låda i godsmagasinet, du behöver inte ha bråttom”. Men du kan vänta att åka tills efter frukost.

Frukosten var dagens höjdpunkt. Det var snarast en lunch. Alla banarbetarna hade sin plåtlåda fylld med potatis, köttbullar, korv eller vad nu hustrun fyllt den med. Också jag, fast det var min mamma som stod för maten. Vi värmde våra lådor i värmeskåpet och satt vi en halvtimme och åt. Jag lyssnade på samtalen män emellan och tyckte att jag lärde mig mycket, själv hade jag inte något att bidra med. Nästan alla var hyggliga, några som Stig Karlsson kunde också höra på mina åsikter. Han berättade om böcker han läst och vi diskuterade Sven Delblanc.

Det var en varm dag och det var fyra mil till Finspång. Jag tog skåpbilen och åkte. En bok hade jag med mig, det var en rysk klassiker – ”Katarina Ismajlova” av Nikolaj Leskov. Den var tunn och liten och gick ner i fickan.

Halvvägs till Finspång stannade jag och gick upp i tallskogen, det var varmt som sagt men lite skugga var det ändå. Jag satte mig och började läsa i min bok. Efter en halvtimme fortsatte jag med skåpbilen.

Godsmagasinet ligger vid sjön. Jag låste upp hänglåset på den stora skjutdörren, sköt ifrån och där stod lådan. Den var inte så stor, vägde kanske femton kilo, så den gick bra att bära ut.

På hemvägen satt jag åter en halvtimme i skogen.

Väl åter bangårdsverkstan var det dags för lunch. Den var mer spartansk och var mest kaffe och möjligen en macka. Middagen väntade ju när arbetet var slut vid fyratiden.

”Jo du kanske såg” sa lagerchefen ”att där stod två lådor i magasinet”. ”Du kan hämta den andra också”.

Åter med skåpbilen mot Finspång. Stannade i tallskogen, ännu varmare nu, och kom åter till godsmagasinet. Låste upp och såg den andra lådan stå där jag sett den redan första gången.

På hemvägen satt jag länge i skogen. Läste en stund, la mig ner och somnade nästan. Den dagen som varit fylld av denna meningslösa syssla kände jag för en liten kort stund friheten. Jag sitter här i skogen, ingen vet om mig och jag gör absolut ingenting. Här finns friheten mitt i detta av tvång formade liv.

Men jag kände mig också ensam och denna ensamhet grep mig nog starkare än frihetskänslan. När jag sedan tänkt på den stunden så har ibland friheten varit i minnet och ibland ensamheten.

När jag lämnat av min låda var dagen slut. Jag kände mig trött och cyklade hem. Just då var jag mer ensam än jag kände mig fri. Fast mest minns jag hur varmt det var.

Publicerat i Arbete, Norrköping | Märkt , | Lämna en kommentar