Eländessskola

Publicerat den april 6, 2011 av bjornlandstrom

Maciej Zaremba har åter fått möjlighet att skriva mångordiga reportage i Dagens Nyheter som ingen annan journalist får. Denna liksom andra gånger känns det som om han har en agenda som han driver hårt utan att man riktigt vet vilken.

Zarembas metod är att koppla samman fakta av olika slag och antyda att det föreligger samband utan att egentligen göra mer än antyda. Han skriver med driv i språket och det är lätt att hasta vidare i artikeln. Jag läser alltid hans artiklar, han är en invandrare som skriver bättre än de flesta svenskar.

Den här gången gäller det förfallet i skolan. Där råder oordning, kaos, kunskapsförakt och på Skolverket härskar  inkompetensen. Allra värst tycks fackpedagogerna på lärarutbildningarna vara. De  har dessutom sina handgångna kvinnor som rektorer eller som skolchefer inom kommunen.

Zarembas metod är berättelser från verkligheten. Men han väljer skolor där förfallet gått så långt att man tvingats stänga skolorna och antyder att denna misslyckade pedagogik eller kommunalisering nog gäller för de flesta skolor.

Jag saknar en mer mångfacetterad empiri och inte detta förrädiska sätt att argumentera där slutsatsatserna blir ett misstänkliggörande av människor som nästan verkar ondsinta.  Vad Maciej Zaremba vill säga med sina hittills två artiklar är höljt i dunkel, det går inte att följa en någorlunda konsekvent argumentationslinje. Hans empiriska underlag är både bräckligt, extremt  och vädjar till läsaren att se en mängd prefabricerade skräckbilder framför sig.

De flesta nutida skolelever kan nog ha ett och annat och säga om sin skola men den bild Zaremba målar upp känner få av de som verkligen nyttjar skolan igen sig i.

Publicerat i Tidningar | Märkt , | 6 kommentarer

Bergmans ”ÄktenskapsScener” oväntat roliga och kvinnofrigörande

Publicerat den mars 27, 2011 av bjornlandstrom

Det var lite av en sensation då 1973 när TV sände ”Scener ur ett äktenskap” första gången med Ernst Josephson och Liv Ullman. Hemma-hos-intervjun som inledde vibrerade av spänning, inte minst inför Johans självgoda svar och Mariannes självutplånande ”jag är Johans hustru”. Jag minns hur förvånad jag blev när det synbarligen lyckade äktenskapet plötsligt och fullständigt krackelerade inför våra ögon då Johan kommer till sommarhuset och berättar om sin nya unga älskarinna och sedan bara försvinner på obestämd tid.

När den scenen nu återuppstår med Jonas Karlsson som Johan och Livia Millhagen som Marianne så är chocken också stark. Johan är verkligen less på alla konventionella band med släktmiddagar, bekantskapsbjudningar och bortskämda barn. Han är kräkfärdig över den vardagsverklighet som han delar med många. Att då kasta sig iväg med frihetens unga kvinna blir både begripligt och oansvarigt. Ens etiska sinne förfäras och ens upprorslusta stimuleras.

Vi vet hur det går. Johans frihetslängtan och självrättfärdighet övergår med åren alltmer i cynismer och patetiskt längtande åter till Marianne. Hon å sin sida är först den hämmade, ängsliga och konventionella som gör ett misslyckat försök att tacka nej till åtminstone en söndagsmiddag med mor och far. Att bli övergiven är för henne en katastrof, hon väntar och hoppas. Men med åren blir hon allt tuffare och mer klarsynt över sin egen feghet och Johans egocentricitet. Hon stiger upp ur självförnekelsens träsk och kan så småningom efter många år möta Johan med någon sorts jämlikhetens kärleksfulla försoning.

 Ingmar Bergmans text är mästerlig och märkligt nog lika vass idag som för nära fyrtio år sen. Den scenversion som Dramaten turnerar med är texttrogen men annorlunda på ett påtagligt vis. Jonas Karlssons Johan är rolig där Ernst Josephson var iskall. Han gestaltar denna manliga egocentriker med självironi och ett kroppsspråk som försöker banka in alla sanningar som han egentligen inte tror på. Han slår med händerna, pekar med väskan och sträcker sig ut på stolen. Gång på gång har jag svårt för att inte vrida mig generat inför den manliga ömkligheten så träffande spelad. Jonas Karlsson i sin lite stolpiga talstil arbetar upp en furiös energi som jag inte trodde han var mäktig. Samtidigt kan Marianne i Livia Millhagens alltmer självsäkra framtoning inte annat än förhålla sig kallsinnig till patetiken och hon gör det med upphöjdhet och grace. Sceniskt är det effektfullt gjort med paret på stolar långt ifrån varandra och det är bara den sexuella lusten som gång efter annan drar dem till varandra, i övrigt håller de sig var och en på sin kant, missförstådda och ensamma.

 Det skulle förstås vara outhärdligt om det inte vore så komiskt, nästan i Samuel Becketts anda. Två av den svenska litteraturens och scenens giganter, August Strindberg och Ingmar Bergman, brukar anklagas för sin dåliga kvinnosyn. Argumenten kan vara tagna från deras privatliv och slarvigt tolkas in i fiktionen. Men liksom vissa av Strindbergs Giftasnoveller i sin vardagskännedom överskrider sin förmenta kvinnofientlighet så framträder könsroller och klasskonventioner tydligt hos Bergman. I denna scenversion, i denna moderna realistiska tolkning gestaltas mannens och kvinnans instängdhet på ett avslöjande sätt och Bergman framstår som en lite motvillig feminist.

 Livia Millhagens Marianne växer på ett mer tydligt sätt än Liv Ullmans. Marianne lyckas bryta sig ur en nedtryckt kvinnoroll och törs till slut bejaka att hon inte bara är till för att uppfylla andras behov. Sedan kan man förstås tycka att han ändå sitter fast i sin klass och sitt ursprung och att det i uppsättningen börjar finnas ett lite ålderdomligt drag. Men än så länge kan dessa Scener skaka oss.

Texten publicerad i Skaraborgs Allehanda 28 mars

Publicerat i Teater | Märkt | Lämna en kommentar

Ett förlorat mästerverk

Publicerat den mars 23, 2011 av bjornlandstrom

Sigurd Lewerentz har ritat en märklig blomsterkiosk vid östra begravningsplatsen i Malmö. Byggnaden är av betong med rutmönster och taket i koppar skjuter över fasaden mot gatan. Taket ter sig överdimensionerat och nästan som om det skulle glida av eller välta byggnaden. Kiosken, egentligen för stor för att kallas kiosk, blir monumental och en sådan där byggnad som är svår att släppa med tanken om man en gång sett den.

När jag upptäckte att Norrköpings auktionsverk sålde en akvarell av Sigurd Lewerentz så tittade jag till lite extra. Motivet var en kanal med husfasader på båda sidor. Exakt ritat,  nästan som med linjal, skalenligt. Jag tänkte att det var i Holland men samtidigt hade bilden ett ljus som verkade onaturligt och jag associerade vagt till en science fictionberättelse. 

För att föreställa sig bilden kan man gå och ställa sig vid ingången till Skogskyrkogården i Enskede. En rak väg löper mellan två murar. Låga kolonner och tallar flankerar också.

En kanal som ingången till en begravningsplats tänkte jag och bilden fick en extra laddning.

Men var akvarellen så bra egentligen? Ungdomsverk, träning inför kommande stora uppgifter för den tyste arkitekten.

Utropspriset var 800 kronor. Eftersom det var en webbauktion så har man en hel vecka på sig. Jag avvaktade lite, visste inte riktigt om jag ville ha bilden. När det var en dag kvar låg budet på 1050. Jag bjöd 1200 och det stod sig till sena kvällen. Ny spekulant kom in med 1500.

Jag tittade på bilden igen. Himlen var overkligt blekt blå och återspeglade vattnet. Målningen växte i styrka och jag tyckte att jag såg ett mästerverk framför mig, ett mästerverk som ingen annan egentligen hade sett. Jag höjde budet till 2100.

Nästa dag studerade jag bilder av kiosken från Malmö och tyckte mig se hur också den fanns antydd i den holländska akvarellen. Nu var jag övertygad om att köpa. Jag tänkte mig gå upp mot 3500.

Någon minut innan auktionstiden gick ut kom en ny budgivare in med ett bud på 5000. Jag höjde utan att tänka till 5500 och svaret kom direkt till 5600.

Solveig kom in och undrade vad jag höll på med. ”Den där har mycket pengar, det är ingen idé och dessutom alldeles för dyrt, sluta nu”. Jag höjde till 7100 och kände mig beredd att ge det tiodubbla. ”Hur kan du bjuda så mycket, sluta nu” sa Solveig coh drog mig bort från datorn i samma ögonblick som motbudet på 7200 kronor kom.

Sedan dess har jag skärskådat och sörjt mitt förlorade mästerverk.

Som kompensation ska boka plats på Skogskyrkogården!!

Publicerat i Konst | Märkt | Lämna en kommentar

Träna långsamt

Publicerat den mars 20, 2011 av bjornlandstrom

Sverker Sörlin är idéhistoriker (och professor i miljöhistoria på KTH). Han får den bisarra idén att ta reda hur fort en människa kan åka på skidor. Han tränar med norska landslaget, både damer och herrar, och genomför slutligen ett fartprov i Val Senales i Italien på 3000 meters höjd.

Sverker Sörlin startar efter Petter Northug. De ska åka 400 meter på glaciären och i slutet ska de nå den högsta farten. Sverker når ifatt och förbi Petter och då ” Mina egna rörelser i panisk frenesi, jag kastar mig framåt som om jag ville överskrida min egen fångenskap i naturlagarna. Och i ett moln av dimma, snö och blixtrande rörelse Petters ben och stavar och skor och flygande röda jacka….mina egna rörelser efterhand övergår i leende tomhet…medan hela mitt förnimmande väsen inriktas på att fokusera den bortflyende gestalten i dimman framför mig.”

När man anstränger sig kraftigt kommer man i kontakt med minnet påstår Sverker Sörlin i sin bok ”Kroppens geni”. Som varje hårt ansträngande löpare vet så stämmer det inte under själva löpningen då tankarna går allt långsammare då farten pressas uppåt. Men efteråt kan man minnas: jag minns plötsligt hur bryggplankorna kändes när jag som 12-åring tog sats och sprang längs hela bryggan och hoppade ut i vattnet medan avstampet nästan knäckte de yttersta plankorna. Ett sällsamt minne av lycka och skräck.

Norska skidåkare tränar långt och långsamt. Därför kan den gamle elitåkaren Sörlin hänga på efter en lång förträning trots sina dryga femtio år. ”Glädjekänslan fungerar bara när vi blir påminda om kroppsansträngningens välbehag. Det är därför vi inte skall färdas för fort.” Vilken tröst för oss långsamma, vi som befolkar jorden.

Petter Northug hade aldrig kommit fram som skidkung om han inte till stor del fått göra som han vill. En kultur med stark kollektiv ordning som den inom idrotten driver fram anpassning. Därför är Petter Northug ovanlig som elitidrottare, han har humor och verkar se på sig själv med lite självironi. Skönt som kontrast till den vanligare självbelåtenheten.

Filosofen Arne Naess ville att studenterna skulle läsa hårt, men bara om de tyckte det var roligt. Det verkar som om det framför allt är glädjen i tränandet som Sörlin söker, och finner. Jag tänker på alla elitidrottsmän som förlorar sin opiatkick när de slutar hårdträna. Långsammare träning kanske kan vara en bot mot abstinensen?

Hur fort gick det för Northug o Sörlin? Ja ingen vet för man missade att mäta och det var just själva poängen. Sörlin blir lite högstämd i stället och citerar Dante på väg till Paradiset ”sekunden då själen förstår”. Jag vet inte om jag känner mig övertygad av Sverker Sörlins projekt, det är lite för galet i uppläggningen men jag roas och njuter av den entusiasm han förmedlar. Ut och röra på sig länge och långsamt!

Publicerat i Böcker, Idrott | Märkt , | 1 kommentar

De avskyvärda männen

Publicerat den mars 13, 2011 av bjornlandstrom

Den moderna mannen befinner sig i kris. Både enligt litteraturen och den faktiska situationen. Genusanalyserna förvittrar patriarken.

I boken ” Brief interviews with hideous men” i uppläsning av den karismatiske författaren själv – David Foster Wallace – är krisen uppenbar. ”Hideous” som ju betyder ”förskräcklig” eller ”avskyvärd” känns som rätt ord i sammanhanget och det är lätt att tycka att dessa män som Wallace berättar om är avskyvärda i sin objektsyn på kvinnor.

Männen är strikt upptagna av sin sexualitet. De pratar om den ur alla aspekter, utom kvinnans, och framstår som egocentriska och plågade av sin känslomässiga oförmåga och av kvinnans brister. Dessa män från olika tider från 1970-talet och framåt gör ibland försök att förstå även kvinnan. Ett skarpt tänkt (feltänkt) avsnitt handlar om hur en kvinna kan förhålla sig till en våldtäktsman i stunden och tom i någon mån dra fördel av situationen. Det är ingen analys som skulle accepteras i ett läge där man ser män och kvinnor som jämlika.

Dessa emellanåt vämjeliga självbetraktelser har ändå en kraft och ett sanningsvärde i sin hänsynslösa jakt efter ett autentiskt uttryck. Att lyssna på uppläsningarna är att flyttas in i dessa plågade mäns inre, deras intensiva letande efter den egna njutningen och sanningen om dem själva. Den brutala egoncentriciteten och hänsynslösheten mot kvinnor bottnar i en monumental osäkerhet på sig själv som man, mansrollens plågor skakar verkligen om en när man läser eller lyssnar. Och just att lyssna till Wallace själv förstärker faktiskt upplevelsen. Det är inte alls självbiografiska berättelser utan de har sitt ursprung i en mängd intervjuer med olika män.

Ängslans män kan kanske ses som representanter för både män och kvinnor. En kvinna kan inte skriva som Wallace, hans perspektiv är så strikt manligt (fast man vet ju aldrig säkert, en skicklig författare kan ha en fantastisk inlevelseförmåga) att jag sällan läst dess like. Men ibland lyfter han sig ur sin roll –  ”anxious as he was to preserve good relations at all times, one never know after all, did one”- och öppnar texten mot en utifrånreflektion.

”Brief interviews with hideous men” är sällsynt stark i i sitt uttryck, malande och fasthållande den som läser. Den beskriver en modern tid, utgiven 1999, som inte känns bra att leva i. Men som ofta när något obehagligt beskrivs med inlevelse och skärpa så öppnas en väg ut mot en lite bättre värld.

Publicerat i Böcker | Märkt , | Lämna en kommentar

Hundens idé

Publicerat den mars 8, 2011 av bjornlandstrom

I Dagens Nyheter den 20 februari hade Niklas Wahllöf en stor artikel om hundar. ”Hundens år” frågade han sig eftersom hundar blivit allt vanligare i offentligheten i Sverige samtidigt som det egentligen inte finns fler hundar i landet.

Har vi hund för att bekräfta oss själva? Poeten Aase Berg svarar att hon för sin del ”inte deltar i bekräftelseracet”. Hennes skäl till att ha hund är att hunden är en varelse utan korruption som struntar i hela den yttre ramen med jobb och sånt man köper och som  vi gärna omger oss med som bekräftelse på vår position.

Om hunden blir en bekräftelse så ska hunden också vara på ett visst sätt. Hunden ska uppfostras. Plötsligt märkte jag att det inte var så här jag såg på hunden. 

Själv var jag dålig på uppfostran. En och annan hade nog sina synpunkter men de framfördes mest i indirekt form. En gång mötte jag en man som kom cyklande på en skogsväg med fyra kopplade hundar. Jag gick med min lösa hund. Vi stannade och hundarna bekantade sig lite. ”Kan du ha dom lösa?” frågade jag och möttes av en plötsligt uppflammande ilska: ”de får aldrig nånsin vara lösa i skogen!!”. Vi skildes åt med några pressade ord.

Vi hade en golden retriever som hette Tilda. Hon var gulbrun med ganska brett huvud. Söt tyckte vi. Hon blev tio år och förgyllde förstås vår tillvaro.

Jag har otaliga morgnar och kvällar gått i Klyftamonskogen i Lerdala med Tilda. Hon var ytterst sällan  kopplad. Bara vid fara för bilar eller vid möten med uppenbart hundrädda (fast de flesta som går ute i skogen verkar inte vara rädda av sig).

När jag gick på grusvägen så strövade Tilda i terrängen längs med vägen. Hon var ibland femtio meter bort, sällan mer, och ibland passerade hon förbi mig till andra sidan. Hon tittade upp och såg var jag befann mig vid något tillfälle men mest gick hon med huvudet nedfällt och tycktes inte bry sig om mig – jag tror inte hon gjorde det då heller.

När Tilda blev äldre så började hon gå på vägen framför mig och var det en liten stig så höll hon sig allt oftare till stigen. Om något enstaka djur dök upp, större djur är ovanliga i skogen, så kunde hon ge sig till att springa efter. Aldrig att hon hann ifatt en hare eller ett rådjur även om hon var snabb i starten.

När jag såg Tilda ströva, löpa eller undersöka någon hålighet så erfor jag känslan av att det var jag själv som rörde mig så. Hon kom liksom att inkarnera en sorts existentiell frihet. Sällan har jag varit så nära i kontakt med något ursprungligt i det mänskliga livet även om det nu skedde med hjälp av en annan varelse. Tildas strövande blev mitt ställföreträdande liv för en stund.

En annan upplevelse var också stark. När jag såg Tildas fria gång så tyckte jag mig ana något om hur hundar är. De har en tillvaro där det finns stunder av frihet i ett sammanhang som annars mest präglas av anpassning till oss människor. Dessa stunder kunde jag ha tänkt mig Tilda lycklig om hon varit en människa. Nu föredrog jag mig se Tilda uppfylla något av hundens idé, en tillvaro fylld av sinnesintryck, ett riktigt hundliv för en stund.

Publicerat i Djur, Lerdala | Märkt | 3 kommentarer

Minnas med Adam Zagajewski

Publicerat den februari 27, 2011 av bjornlandstrom

”Jag tittar på ett foto av staden där jag föddes,

….

och med ens får jag för mig att alla bor där än idag

som om ingenting har hänt; de jäktar alltjämt till föreläsningar,

väntar på tåget, åker blå spårvagn”

Vad som beskrivs är Lwow, eller Lviv, eller Lemberg. En stad där Adam Zagajewski växte upp i Polen men som numera är en ukrainsk stad. Bara av dessa få fakta kan vi ana något om vad människorna i staden gått igenom.

Men vardagsmärkligheter har samtidigt inträffat

”ibland bryter begeistringen lös, på vintern bildar de gula

lyktorna en krets av närhet, i juli firar flugorna högljutt

sommarens stora ljus och nynnar dunkla hymner”

Låter det inte som om det nästan skulle kunna vara i Skövde på vintern eller i Kolmården på sommaren? Om det inte vore för det där med ”hymner” .

Men så fortsätter dikten till något som inte är riktigt bekant för en Skövdebo gissar jag:

”här inträffar pogromer, uppror, deportationer,

grymma Wehrmacht i klädsamma uniformer,

så kommer det nesliga NKVD, och små röda stjärnor

utlovar vänskap men är svekets tecken”

I denna stad från 1930-talets slut till de sovjetiska folkomflyttningarna efter 1945 så lever ändå många människor ett ”vanligt liv”

”de har så många saker att ordna, måste

skaffa kol till vintern, hitta rätt läkare”

Jämförelsen med en medelstor svensk stad idag kan tyckas orimlig och är det förstås på många sätt. Den relativa stabilitet i livsbetingelserna som Skövdeborna begåvats med är något annat än en stad som konkret har drabbats av den europeiska historiens värsta mänskliga plågor.

Ändå finns en gemensamhet, och utan denna gemensamhet skulle nog hoppet om ett vardagsliv i både samvaro och motstånd inte finnas.

”de hinner inte med någonting, ursäktar sig för det,

skriver långa brev och lakoniska vykort,

är ständigt försenade, hopplöst försenade,

så som vi, just precis som vi, som jag.”

Är det inte så att man vill dra på munnen åt denna brådska och stress? Och känna igen hos dagens Skövdebo och i gårdagens Norrköpingsbo. Känna igen även om jäktandet och tidsbristen silats bort av minnets nostalgiska uteslutanden.

När jag läser Adam Zagajewski (”Antenner i regn”, översatt av Anders Bodegård) får jag en massa påminnelser om mitt eget liv. Det katolska och främmande kommer i bakgrunden och Polen är plötsligt nära.

Publicerat i Böcker, Norrköping, Skövde, Vardagsliv | Märkt | 1 kommentar

Förklarat minne från 1968

Publicerat den februari 26, 2011 av bjornlandstrom

Den 8 mars 1968 är jag på väg till elevrådsmöte i Djäkneparksskolan i Norrköping när jag ser Olof Palme störta uppför trappen med ett par personer i släptåg. Jag har sedan tänkt på att det var typiskt honom att alltid vara på språng, hålla högt tempo.

I slutet av 1967 hölls en efteråt beryktad demonstration av FNL-aktivister. Beryktad bl.a av det triviala skälet att Jan Myrdal fick sina glasögon sönderslagna.

Socialdemokraterna höll på att tappa greppet om opinionen mot vietnamkriget och var därför med om att starta ”Svenska kommittén för Vietnam”. Den 21 februari 1968 marscherade femtusen demonstranter från Humlegården till Sergels torg. I spetsen gick Nordvietnams Moskvaambassadör Chan och utbildningsminster Olof Palme med varsin fackla i handen. Det var liksom nu riktigt kallt. Bilden på Palme och Chan fick till följd att USA kallade hem sin ambassadör från Stockholm två veckor senare.

Det är Henrik Berggren som återberättar denna för svensk diplomati ökända händelsekedja i sin Palmebiografi.

Samma kväll, troligen omedveten om detta, ser jag sista avsnittet av ”Forsytesagan”. Det hade varit en omtumlande höst för mig, och många andra svenskar att vecka efter vecka följa Soames, Irene, Fleur och de andra överklasspersonerna vid tiden för drottning Victorias död.

Min hustru Solveig minns också Forsytesagan som en stark upplevelse. Men hon såg den nog först när den reprissändes. Från första omgången minns hon avsnittet där Soames våldtar sin egen hustru Irene (en händelse som alltsedan dess gjort Soames till en avskyvärd person för henne). Hon satt där i ensamhet, blott 14-årig, och såg denna våldtäkt (naturligtvis skildrad med stark känsla men utan detaljer) då en av hennes storasyster kommer in i rummet och genast stänger av TV-apparaten.

Jag försöker från en knapphändig dagbok från den tiden se hur starkt mitt politiska medvetande var. Där finns knappast några tecken på politiskt intresse. Jag läser om skolmästerskap på skidor och att jag bakar vetebröd på hemkunskapen.

Den 8 mars meddelas att USA-ambassadören åker hem. Palme får reda på dettta samma dag. Och nu erinrar jag mig Palme på väg uppför trappan och inser att det inte bara var den energiske unge samhällsomvandlaren som sprang utan också en relativt oerfaren utbildningsminister som just fått reda på att han dragit in landet i en diplomatisk kris.

Publicerat i Böcker, Norrköping, Politik, TV, Vardagsliv | Märkt , | 4 kommentarer

George P Pelecanos´omsorger

Publicerat den februari 22, 2011 av bjornlandstrom

”Det handlade om att uträtta något och på vägen återfå lite av sin stolthet”. Ominösa ord från Terry Quinn i tredje delen i trilogin om vänskapen med vissa hinder mellan den vite polisen Quinn och den svarte polisen Derek Strange.Tre böcker, smart samhällskritik, åskådligt berättade, dränkta i musik.

Också i George p Pelecanos senaste till svenska översatta bok ”Nattlig skörd” handlar det om problematisk vänskap mellan en vit och svart polis i Washington. Och åter får han till hur nutida tufft storstadsliv är, vardagliga bekymmer, hot och plötsliga katastrofer.

I Sjöwall/Wahlöös ”tio romaner om ett brott” sker en liknande utveckling mellan den drumlige Gunvald Larsson och den dysforiske Martin Beck. De kommer närmare varandra allteftersom åren går.

Vad som är gemensamt för Pelecanos och den svenska duon är omsorgen om sina romangestalter. Författarna verkar gilla sina personer, även de hänsynslösa får en någorlunda schysst beskrivning.

Håkan Nesser däremot verkar inte bry sig om människorna i sina deckare. De blir brickor för hans skickliga intrigskapande och märkliga språkbehandlande med sitt upprepande av retoriska fraser där själva upprepningen ger fraserna en kraft de annars inte har.

Henning Mankell är inte kall i sig i beskrivningarna. Men den egensinniga koncentrationen på kommissarie Wallander gör andra människor till ett opersonligt staffage omkring Wallander. Hans böcker tappar strukturen i jakten på ondskan.

George P Pelecanos har ett större grepp på samhället och en större angelägenhet än de båda nu skrivande svenska tungviktarna. Men man får stå ut med lite präktighet på köpet hos Washingtonbon.

Publicerat i Böcker | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Gustaf Fröding featuring Nicki Minaj: en kärleksförklaring

Publicerat den februari 16, 2011 av bjornlandstrom
Nu är jag en gammal och böjder man,
åt den onde given av kyrkans bann
 
It’s not your fault
I’m a bitch I’m a monster
Yes I’m a beast and I feast when I conquer
But I’m alone on my throne, all these witches
I came this way all this way just to say:
 
Jag ville klapp´na och kyss´na
fast jag har allt en för ful trut
jag ville vagg´na och vyss´na
och säga: tut lu, lilla sötsnut!
 
I drove for miles just to find you in my mind
Self only screams all these voices in my head
You gave me strength gave me hope for a lifetime
I never was satisfied
 
This time won’t you save me; this time won’t you save me
Baby I can feel myself giving up, giving up
 
Här  är ödsligt och stilla
luta ditt huvud
hit mot min skuldra
 
But I got a couple of tricks up my sleeve
To have and to hold till death do us part
It’s a joke, it’s a game,
Why am I still keeping score?
I’m in pain, I’m ashamed
I’m a man, hear me roar
 
Men hon var vänögd och mildögd
och såg milt på mig, gamle klumpkloss,
fast jag är ondögd och vildögd
 
För vi troll, vi är troll, vi
och äta opp´na, den rara,
kan en väl knappt låta bli.
 
You told me youd come when I needed you
And you said it so sweetly I really knew

Here I am, Here I am, so tell me, cause I am

Find me in the dark
I’ll be in the stars
Find me in your heart
I’m in need of your love
Publicerat i Böcker, Musik, Vardagsliv | Märkt , | 1 kommentar