Gudstjänst i Stilla rummet

Publicerat den februari 14, 2011 av bjornlandstrom

Jag kan undra om Gud verkligen är närvarande i det som händer just nu. Fanns Gud på Tahrirtorget i Kairo under de 18 dagarna som det tog att störta Hosni Mubarak? Jag vet inte. Och ingen annan vet heller.

Men vitsen med Gud är tron, vi tror på att Gud finns och ingriper eller åtminstone iakttar vad som händer i världen. Ibland tror vi att Gud också ingriper mer aktivt i våra liv. Tron kan också närma sig ett magiskt tänkande, en Gud som agerar i våra intressen.

I söndags sändes radiogudstjänsten från Stilla rummet på Malmö högskola. Gudstjänsten leddes av studentprästen Katarina Egfors Härnring. Hon predikade över orden ”Gud verkar nu”. Det var en bra predikan, ganska traditionell, riktade sig till kristna men uteslöt inte andra. Hon biträddes av ungdomsimanen Salih Tufekcioglu som pratade över samma tema, utgående från omsorgen om sin son, och tog flera exempel från Muhammed och något från Jesus.

Sedan sjöngs det psalmer, de flesta faktiskt lite tama men med lite mer kraft i den mer klassiska psalm 231 (”oändlig nåd mig Herren gav”) på Amazing grace-melodin. Bäst gillade jag dock ”Vocalise” av Rachmaninov (ett minne dök upp: Greta Erikson – inte längre med oss – som spelar Rachmaninovs fantastiska andra pianokonsert) som både inledde och avslutade gudstjänsten.

En fin gudstjänst, anspråkslös, kanske lite för anspråkslös, men varm.

Det tillhör ju religioner att föra fram sitt budskap och gudstjänsten är dess plats. Här talade gudstjänstens två predikanter mycket om Gud, om en och kanske samma Gud.

Publicerat i Radio, Religion | Märkt , , | 8 kommentarer

Tur-teatern ”Det stundande upproret”

Publicerat den februari 13, 2011 av bjornlandstrom

Dessa dagar när Egypten har genomgått en revolution, ja en revolution är det vad än som kommer ut av den till slut, så får pjästiteln ”Det stundande upproret” en extra laddning.

När vi kommer till Stockholmsförorten Kärrtorp så är det som att flyttas tillbaka till tidigt 60-tal. Ett torg med många små affärer, en biograf och så en teater alldeles vid tunnelbanan. Det gör ett nästan overkligt intryck i detta folkomflyttningens land men så påminns jag om att det ändå är Stockholm och dit flyttar ju folk.

Teatern det är TUR-teatern som gång på gång gör ambitiösa satsningar med en ung ensemble. ”Det stundande upproret ” handlar om en ung kvinna som är intagen på någon sorts psykiatrisk klinik efter att troligen ha gjort något mot sig själv. Kvinnan försöker på ett kontrollerat sätt berätta för oss om sin ångest, ja hon riktar sig verkligen till publiken, hon fäster blicken vid flera tillfällen på en person och berättar för denne, och det blir stelt men ändå väldigt uttrycksfullt. Det är väldigt bra gjort av Lisa Linnertorp och hon fångar verkligen min uppmärksamhet.

Upproret då? Ja till slut rasar alla staplade kartonger över skådespelarna och ”krossar dem” och fram träder en åldrig kör och skorrsjunger Lacrimosasatsen ur Mozarts ”Rekviem”. Ja vad ska man tro, är upproret på väg och kommer det slås ner? Vackert, grymt och kittlande är det. På väggen står överkorsade matematiska beräkningar och dom har väl matematikern och pjäsförfattaren Helena Granström skrivit. Lite svårbegripliga verkar formlerna och det är inte utan att pjäsen också är det.

Men när vi vandrar ut på Kärrtorps torg efteråt så känner vi oss upplyftade så där som en stark teaterpjäs just då i stunden nästan mer än något annat kan få en att känna.

Publicerat i Politik, Teater | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Välsignad ljudbok

Publicerat den februari 11, 2011 av bjornlandstrom

Jag hittar siten audible.com

En plats att ladda ner böcker på. Inte gratis men de verkar ha ett bra urval, i själva verket jättelikt. Med prenumerationen får jag ”The New York Times audio digest”. En 50 minuters daglig version som jag förmodar  ska passa precis till bilköerna in till Manhattan.

Amerikansk media sägs ju vara centrerad på USA men här får jag ändå korta bitar av upproret i Egypten – hurra förresten för att regimen föll! – och om en utstött kvinna i Afghanistan. Roligast är att lyssna på kolumnisterna, NYT har ju Paul Krugman, den smarte ekonomen, och Tom Friedman som för amerikanska förhållanden är radikal.

Köper ”Bekännnelser” av Augustinus. 1600 år gammal självbiografi. Augustinus orerar över alla sina synder, men skyller också ifrån sig, och riktar hela tiden lovtal till Gud. Det är minst sagt tröttsamt. Ändå är det något märkligt med boken. Ibland är Augustinus kyrkofadern en samtida. Han beskriver sorgen efter en nära väns död så att jag också grips av den och minns min egen kamrat Gerts död för nu så längesedan. Till det moderna hör att Augustinus ”tycks ha läst” vår egen Johan Cullbergs ”Kris och utveckling” om hur sorgen har sina plågor, faser och återhämtanden. Det känns som ett meddelande från en avlägsen tid och jag påminns om att människan för längesedan och där långt borta inte är mig så annorlunda.

Nu ser jag fram emot att titta igenom Audibles stora bibliotek och hitta en ny bok. Jag ska nog leta efter min favorit Zadie Smith..

Publicerat i Böcker | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Undergivenhetens feghet

Publicerat den februari 8, 2011 av bjornlandstrom

Revolutioner lyckas inte alltid. Iranska regimens hårda repression vid senaste valet lyckades tillfälligt hålla kvar en diktatorisk regim.

Ibland går revolutioner över styr. En del människor, kanske inte så få, är mer mer rädda för kaos än för långvarigt förtryck så de föredrar diktaturer i praktiken.

I Dagens Nyheter skriver David Brooks om att över 85 totalitära regimer fallit de senaste decennierna. Men han påminner om att ”vägen från totalitarism till demokrati är stenig och riskfylld”.

Stefan Jonsson skriver i DN för någon vecka sedan ”Vår hyllade liberala demokrati hade inte existerat förutan det slags självuppoffrande, våldsamma politsika sammandrabbningar som pågår i Tunis, Amman, Kairo och på andra platser”. Västliga ledare som Obama,  Hillary Clinton, Sarkozy och Angela Merkel borde tänka över det. Men de vet ju att deras stöd till Egyptens regim inte kan trollas bort.

1976 fick Milton Friedman nobelpriset i ekonomi. Jag hade läst och fascinerats av hans bok ”Kapitalism och frihet” några år tidigare. Så jag tyckte jag visste vad jag protesterade emot när jag gick med i den jättelika (mer än hundra organisationer) demonstrationen i Stockholm den 10 decmber som Chilekommittén  organiserat. ”Chile Chile solidaritet”.

Det fanns kraft i demonstrationen men också något obehagligt när stämningen mot ridande poliser blev hätsk. Poliserna var rädda och upprörda. Och ungefär så  tror jag att demonstrationer fungerar, de samlar motstånd men riskerar också att gå över gränsen för en anständighet som människor vill visa. Att demonstrera då var rätt liksom att många egyptier nu demonstrerar med mycket större personliga risker. Alternativet är den undergivenhetens feghet som det är lätt att ge efter för.

Publicerat i Politik, Vardagsliv | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Migrän

Publicerat den februari 4, 2011 av bjornlandstrom

Ledig arbetsdag.

Jag vaknar vid halvsextiden av att det gör ont i höger tinning. Direkt vet jag att det är migrän, värsta sidan dessutom, och jag känner att jag är öm i nackmuskelfästet på höger sida. Så det var  gårdagens femhundra meter i badhuset som gav sig tillkänna.

 Under förmiddagen småvärker det i tinningen. Jag bär ner en stol från vinden, håller på att snubbla i träskorna. Lagar ett cykellyse, det blåser kallt ute, jag halkar på isen och cykeln fallar. Jag får börja om med baklyset, glappt och ärgigt. Huvudet värker.

Vid elvatiden har värken stegrats och jag tar en sumatritan migräntablett och lägger mig. Värken fortsätter ihållande, borrande och först efter en timme somnar jag till. Halv två vaknar jag, däven i huvudet och med lätt värk kvar. Trött och långsam driver jag omkring i huset, plockar med tvätt. Efter några timmar tar jag bilen till Timmersdala och handlar lite mat, det som vi måste ha. Träffar några bekanta, orkar knappt hälsa – jag ser nog eländig ut tänker jag men dom verkar helt som vanligt.

Steker torsk, sonen protesterar bara litegrann – ”har du ont pappa” – uhmm.

Nu har den jävla värken kommit tillbaka och ännu värre. Det känns som en kniv i tinningen och plötsligt blir jag kallsvettig och känner mig kräkfärdig. Tar en sumatriptan till och plågas över en timme innan den dövar. Vid halv nio vaknar jag. Nu känns inte mycket och jag kan höra sonen ropa i Skype ”men Albin du får se upp bakom dig”. Allt är alltså under kontroll, HON (Heroes of Newerth) regerar.

Plockar upp tvätten och känner mig vid elvatiden så pass att jag kan ta mig an Bengt Kristensson Ugglas bok om Gustaf Wingren. Trött och läser högst tio sidor på en timme.. Märker att sonen sover.

Klockan är ett. Går ut i byn. alldeles nedsläckt. Tre rådjur springer undan. Huvudsvärksfri – en sorts lycka.

Publicerat i Medicin, Vardagsliv | Märkt | 4 kommentarer

5 km:s spåret på Billingen

Publicerat den februari 1, 2011 av bjornlandstrom

Det börjar bra. Trots ett plusgrader så synes det välpreparerade spåret vara i bra skick. Glidet är fint och jag stakar på. Snart nog kommer dock en uppförsbacke och då blir det genast bakhalt, jag får saxa uppför.

På mellanstadiet var jag med i en skidtävling i Norrköping. Det var ett distriktsmästerskap och jag trodde mig ha goda chanser. Efter ungefär halva loppet blev jag upphunnen av en mycket längre kille som åkte så fort att jag bara orkade hänga med något hundratal meter innan jag såg honom försvinna iväg. Då insåg jag att det fanns bättre skidlöpare. Så småningom kom jag i mål på en sjätte plats. Vinnaren kom jag sedan att återse i resultatlistor år efter år.

När jag kommer in i skogen så är spåret fortfarande hårt men nu belamrat av barr. Plötsligt stoppar skidorna upp av friktionen mot barren och jag tänker att ”det var väl faen att det ska vara så här nu när jag äntligen kommit iväg”.

Hos min farfar i Luleå spårar jag upp ett skidspår runt husen och den stora gemensamma trädgården, det blir säkert fyrahundra meter långt. Jag åker varv efter varv i Magnar Lundemos, Assar Rönnlunds, Eero Mäntyrantas och Föllinge-Perssons kläder. Kampen dem emellan är hård och positionerna växlar. Slutligen vinner Föllinge-Persson efter en ursinnig spurt som han inledde i kurvan nära järnvägsspåret.

En efter  en av vasaloppstränande, har dom inget bättre för sig?, skidåkare passerar mig. Jag stannar upp och vilar så att jag åter kan åka fort ett tag. Efter halva sträckan funderar jag på att ta en paus och äta en apelsin och få känna den där sprängande värken i kinderna när man tugger på en kall apelsin.

Det är skid-SM i Luleå. Jag och min farfar har åkt över isarna på fjärden för att titta. Vi kommer rakt på tävlingsspåret. Spåret är alldeles perfekt, skarpt, vitt och utan barr. Det blir en nästan öververklig känsla när plötsligt Föllinge-Persson kommer åkande i högt tempo. Han bara forsar förbi och vi står länge och ser honom försvinna uppför en backe. Det blir en sån där kort stund av ogrumlad lycka innan vi åter vänder våra skidspetsar mot Luleå hamn.

Jag närmar mig slutet och kommer till en lång utförslöpa. Jag kryper ihop och låter fartvinden ta tag. Det går fruktansvärt fort utan att jag gör  någonting alls. Allt blir som ett enda ögonblick och jag hinner tänka att det är för denna stund som jag saxat, halkat, barrfastnat,sett mig förbiköras och flåsat. Här kommer Föllinge-Persson!

 

Publicerat i Idrott | Märkt , , , | 2 kommentarer

Trettondagsafton

Publicerat den januari 30, 2011 av bjornlandstrom

Jag saknar Göran O Eriksson. Jag minns hans pjäs ”Pariserliv” på Stockholms stadstaeter 1975, den var rolig, utmanande och smart. Göran O dog 1993 och med honom dog en viktig litteraturkritiker (fast det var mest på 60-talet), en regissör och inte minst översättare.

Men översättare överlever och nu senast i Shakespeares ”Trettondagsafton” på Stockholms stadsteater igen. Jag läser på dramat innan jag tar med familjen dit. Men det är Allan Bergstrands översättning jag läst och när vi sen får höra Göran O Erikssons så inser jag att hans är direktare och lättare och jag minns åter känslan av befrielse från ”Pariserliv”.

Vi sitter nära scenen och undgår med nöd och näppe att bli attackerade av Pia Johansson som spelar narren. En man på första bänk blir av med sin pälsmössa som narren bär resten av föreställningen. Det här känns igen, så spelar ju ”Schtunk” i intensiv och uppmärksam och lite hotfull interaktion med publiken.

Pia Johansson som Narren förhåller sig friare till pjäsen än den för svenskar välkända tolkningen som Per Oscarsson gjorde för tv-teatern (vart tog tv-teatern vägen förresten?). Roligt och festligt lekande med könsroller, modernt men textroget. En väldigt spelbar pjäs som lämnar sig till olika tolkningar och jag hoppas att vi får se den igen flera gånger.

Jag, Solveig Wanland, var också med och såg denna pjäs, ett förväxlingsdrama där själva handlingen kanske inte fångar ens omedelbara intresse men väl undertexten som blir intressantare ju mer jag försöker sätta mig in i pjäsen. En komedi till namnet men med mycket melankoli som stannar kvar efter att ridån gått ner. Narren är navet i pjäsen, och underbarare narr än Pia Johansson får man nog leta efter!  En  sanningssägare som kan spela alla roller och som törs där inga andra törs. Hon sätter sin egen ära på spel och utmanar oss, det enda sättet att utvecklas på. Men narren kan bara vara rolig om hon får material av  sin omgivning, interaktionen är helt nödvändig. Och precis som clownen måste narren vara väl bevandrad i skuggornas dal.

Kostymeringen av Charles Koroly var bland det häftigast jag sett på länge! Marias  omfångsrika kjol  består av ett stort knippe rutiga karlskjortor, Soldatens ena ärm av vita skira spetsar, hans ena uniformsben av en röd kjol, alla våra invanda gränser överskrids på ett underbart sätt  och på ett sätt som ger stor effekt. Vad tillåter vi , vad accepterar vi?

Publicerat i Teater | Märkt , , , | 4 kommentarer

Prata med 9-åring

Publicerat den januari 28, 2011 av bjornlandstrom

”Vill du ha ditt rum för att du behöver det eller bara för att det är ditt?”

Den anklagande repliken fälls av Cilla (vuxen) till Elin (9 år) och föranleds av att pappans nyinflyttade  Cilla behöver Elins rum ibland när hon mår dåligt. Det ryser i en när man lyssnar på Ludvig Josephsons radioteater ”Separationen” som i ett antal korta scener spelar upp vad som händer när Elins mamma träffar Micke och genast blir gravid (till saken hör att Elins föräldrar länge försökt få ett barn till).

Det märkliga med pjäsen är att Elin som egentligen är huvudpersonen får så väldigt lite utrymme. Alla vuxna pratar med henne som om hon ska kunna förstå vilka våndor dom vuxna genomlever i sina trassliga relationer och hur mycket de ändå bryr sig om Elin. Dom vuxna pratar terapeutiskt och Elin försöker svara förstående, vuxet, modererande som om hon är deras terapeut. I förbigående får vi höra att hon sitter och gråter i skolan men hemma är hon alla fyra vuxnas lilla älskade Elin som vi alla bryr oss så mycket om men i själva verket inte alls lyssnar på.

Ludvig Josephson har tidigare både som regissör och dramatiker (”Besöket”) oroat åtminstone mig med berättelser om en sorts moderna svenskar som är egocentriskt självförverkligande i kombination med en nästan äkta omsorg om sin nästa.

”Separationen” sammanfattar skillsmässopraktiken på en timme så att det blir riktigt obehagligt. Men jag kommer på mig själv med att tänka att det inte bara är skiljande par som pratar med barn så här, det kanske vi alla gör?

Publicerat i Barn, Radio, Teater | Märkt , | Lämna en kommentar

Treme

Publicerat den januari 21, 2011 av bjornlandstrom

Även om de hävdar kvalitet så ligger SVT tidsmässigt efter. I Canal plus series har nyligen första säsongen av Treme (uttalas ”trämej”) avslutats. Treme är en stadsdel i New Orleans och tv-serien handlar om följderna av orkanen Katrina som 2005 åstadkom en översvämning som tvingade staden till evakuering.

Det börjar ganska trevande, vi träffar ett antal olika personer – saxofonisten Antoine Batiste (Wendell Peirce), universitetsläraren Creighton Bernette (John Goodman), jazzradioprataren David McAlary (Steve Zahn), restaurangägaren Jeanette Desautel (Kim Dickens) och flera till. De presenteras i sina olika miljöer och vi får i de första två avsnitten inte riktigt någon känslomässig kontakt med dem.

Men om man stannar kvar med serien så blir var och en av dem en viktig del av stadens befolkning som reser sig från en katastrof.

Precis som i andra serier börjar jag gilla dem alla efter ett tag. Jag överser med Antoine Batistes ansvarslöshet mot sin familj, med McAlarys flummigheter och Ladonnas surhet. Snart nog blir jag nästan förälskad i denna Ladonna Batiste-Williams sneda sorgsna och förlåtande leenden som gestaltas med sån charm och tjurighet av Khandi Alexander.

Vad som är lite speciellt är att personerna i serien visserligen har en del förbindelser med varandra men inte känner varandra närmare. Som serietittare är du den som har överblicken och förstår. Jag dras mer och mer in i serien och har svårt att värja mig när en av huvudpersonerna tragiskt försvinner i slutet av första säsongen.

Det är lågmält, nyanserat och skickligt. Bakom serien står David Simon och Eric Overmyer. Jaha säger alla vänner av högklassiska tv-serier, det var dom som gjorde ”The Wire”! Och så upptäcker ni Wendell Peirce (Bunk) och Clark Peters (Lester Freamon) från The Wire. Hoppas att det snart är dags för SVT att sända Treme!

Jazzmusiken får breda ut sig, ovanligt långa avsnitt, nästan hela låtar, som en sorts sammanhållande kitt i denna hemsökta stad.

Blir Treme en lika stor framgång som The Wire? Jag vet inte, dess långsamhet, vardaglighet och nedtonade dramatik kräver lite av tålamod men jag för min del har tänkt mycket på hur dom har det där i New Orleans, mina hemmatrakter långt där borta.

Publicerat i TV | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Boxern Hedda

Publicerat den januari 11, 2011 av bjornlandstrom

Boxern Hedda, så silkeslen päls kan ingen hund egentligen ha, deltar på Skaraborgsinstitutets dagslånga planeringsmöte. Till en början rör hon sig hastigt runt i rummen, hälsar på många men stannar sällan upp. Efter någon tid ligger hon ner under bord och blir lite bortglömd. Snart är hon uppe igen och nu utbrister hon i små ljud som ingen kan nonchalera. Hon får en konstgjord ring som hon ljudligt biter i. Den som försöker ta ringen äger risk att få ett bitmärke i handen. Ingen gör något sådant försök efter att vi beståtts med en historia om vad som hände den ortopedläkare som grep efter ringen.

Plötsligt plockar någon fram ett jättelikt ben som Hedda tar rakt över. Benet är så långt att hon fastnar mellan en stol och dörren när hon ska lämna rummet. Hedda resignerar och lägger sig tillrätta med benet. Alla tycker synd om Hedda.

Hedda tuggar på det långa benet och tycks nu inte alls bekymrad och ingen tycker längre synd on Hedda.

På lunchen går vi ut med Hedda. Hon drar hårt i kopplet. Det är halt och vi håller igen. Hedda trampar igenom snön och det blir riktigt mödosamt. Plötsligt stannar hon upp och gör sina behov, hon står stilla och balanserar på skaren, benen vibrerar. Strax är hon färdig och stretar på runt Varnhems klosterkyrka. Vi hänger efter. Den korta vägen har på inget sätt varit nog för Hedda men hon får ändå återgå till eftermiddagens fortsatta planeringsdag.

Ibland rusar Hedda upp och skäller för att någon inträngling är på väg i dörren och så står hon vädjande om något gott att äta. Men det mesta är en väntan, en väntan men ingen sorg.

Publicerat i Djur | Märkt , | 9 kommentarer