Barnsjukdomar

Publicerat den januari 10, 2011 av bjornlandstrom

När jag var liten – det var på 1960talet – så var barnsjukdomarna fem (eller möjligen sex om man räknade in kikhosta). Jag drabbades av dem alla utom scharlakansfeber.

Scharlakansfeber orsakas av bakterien streptokocker och medförde på den tiden sjukhusvård i upp till ett par veckor. Många barn har berättat om en sjukhusvistelse isolerade på infektionsklinik med föräldrar som de bara kunde se genom glasfönster. Ofta blev nog själva boten värre än soten.

En morgon när jag var nio vaknade jag av att det sved i ögonen. När jag tände lampan kunde jag se ganska diskreta röda prickar på bröstet och i ögonvitorna var jag röd. Jag slog i Bonniers konversationslexikon och kunde nöjt konstatera att jag fått röda hund. Nöjt därför att röda hund beskrevs som en lindrig sjukdom och att jag därigenom kunde vara hemma från skolan bortåt en vecka utan att vara särskilt sjuk. Så blev det också och jag kunde ligga hemma och läsa Kalle Anka och böckerna om Texas Jack. Jag behövde inte oroa mig för röda hunds farlighet för fostret i mammans mage som är orsaken till att röda hund ingår i det obligatoriska vaccinationsprogrammet för spädbarn sedan 1982.

Samma år som jag fick vattkoppor (har skrivit om det i ett annat inlägg) drabbades jag av mässling. Den sjukdomen har en annan dignitet än röda hund. På ytan liknar de varandra med små röda utslag över stora delar av kroppen. Men min mässling var ett antal dagar med hög feber och yrsel och jag kunde knappt stå på benen. Jag yrade om att en trappa vi hade i lägenheten var fylld av apelsiner och min uppgift var att räkna dessa apelsiner som var miljontals. Lättnaden när jag insåg att det faktiskt bara var en feberyra är en av mitt livs största stunder.

Påssjuka som jag fick när jag var tolv var så där medelsvår. Kraftig svullnad av parotiskörtlarna, hamsterutseende, och en viss sjukdomskänsla. Den för pojkar fruktade komplikationen med testikelinflammation och risk för sterilitet slapp jag undan. Den komplikationen var förstås orsaken till att vaccineringen infördes 1982.

Idag har begreppet barnsjukdomar inte samma betydelse som på 60-talet. Av de traditionella barnsjukdomarna så får de flesta en lindring form av vattkoppor när de är små och scharlakansfeber har fått ett lindrigare förlopp (och penicillin fungerar ännu). Kikhosta kommer förstås i små epidemier ibland men har minskat sedan vaccination har införts i mitten av 90-talet.

Vart ska barnen nu vända sig när de känner att en veckas vila från skolan är befogad? Öroninflammation är smärtsamt men går snabbt över och kan inte motivera någon längre ledighet. Magsjuka är annars en möjlighet, smittsamt och inte alltid så stor påverkan av läs- och dataspelsförmågan. Det är nog snarare förkylningar med hosta som är vår tids barnsjukdomar. I Sverige, och säkert också på andra ställen, är pliktkänslan att gå till dagis, skola och arbete så stor att smittspridningen upprätthålls på en hög nivå under vinterhalvåret.

Publicerat i Medicin | Märkt , , , | 5 kommentarer

Hasse Alfredson infantiliseras

Publicerat den januari 7, 2011 av bjornlandstrom

TV1 gör ett intervjuprogram med den 79-årige Hasse Alfredson. Han behandlas som en halvsenil gamling som man kan berätta små trista anekdoter för om hur roligt det var för någon museibesökare i Tomelilla som en gång sålde ett par skor till honom. Hasse A får vandra runt på sitt och Tage Danielssons museum och höra allehanda gulligheter och man förstår väl hans trötta brist på entusiasm. Det är mycket man får stå ut med när man blir gammal, det är lätt att förstå att människor ger upp andan.

Hasse Alfredson är en ond man. I varje fall är flera av hans böcker och filmer djupa språng ner i mörkret. Han har som många andra framstående komiker svåra mänskliga förluster som en klangbotten till den lätta men skarpa humorn som vi så många älskar.Den som inte tror på Alfredsons onda man kan pröva att läsa ”Avbrott” och se att där inte finns något av åldringsgullande lallande sentimentalitet utan i stället smärta, skärpa och en lite försonande varm humor.

Hasse Alfredson är en stor svensk konstnär, intelligent även om han är tröttare och mindre påhittig nu och bör få möta en intervjuare som behandlar honom med intellektuell respekt.

Det är lätt att tolka programmets ton som ett förebud av hur vi alla ska bli behandlade som gamla; vänligt, tröstande och i grunden nedlåtande.

Publicerat i TV | Märkt , , | 4 kommentarer

Frenzy 1972-2011

Publicerat den januari 5, 2011 av bjornlandstrom

Jag och min kamrat Pavel Lacko såg Alfred Hitchcocks film 1972, samma år som den gjordes, och jag vill minnas att vi gillade filmen. På sommaren hade vi varit i London på språkresa så Themsen och Covent Garden-miljön kändes som hemmamarker. Det var i dessa tider som Covent garden förvandlades från oordnad spännande marknad till välklätt restaurangparadis för turister. Många tycker nog att en del av charmen försvann när gamla Covent Garden revs.

När jag ser om ”Frenzy” slås jag av att den sönderfaller mer än vanligt hos Hitchcock. Han brukar blanda engelsk mysighet och engelsk humor med spänning och obehag och här blir kontrasterna plågsamma.

”Frenzy” handlar om en seriemördare och misstankar mot fel person. Vanliga teman hos Hitchcock (”Fel man” med Henry Fonda).  En bit in i filmen utspelar sig en brutal och utdragen våldtäktsscen som är svår att stå ut med. Nästa gång en kvinna stryps så kommer den berömda kameraåkningen som börjar utanför mördarens lägenhetsdörr och som backar ut till gatans andra sida så att vi ser huset där mordet begås. Vi känner oss bekvämare med att se engelska strypmord i Jack the Ripperstil på avstånd. 

Mot denna mer eller mindre tydligt skildrade brutalitet står ett antal komiska scener. Allra roligast är det vid matbordet hos kommissarien som serveras nymodig fransk mat av sin hustru. Hennes förtjusning över sin nyvunna matlagningskonst kontrasteras mot mannens förtvivlade och återhållet irriterade försök att hantera den elegant upplagda köttbiten som bara slinker undan från hans kniv och gaffel. För mig är den här scenen filmens höjdpunkt och skådespelarparet Alec McCowen och Vivien Merchant överglänser huvudpersonerna (Jon Finch, Barry Foster). Engelsmännens rädsla för nymodigheter alltså, och särskilt om de kommer från Frankrike.

Kanske man kan se ”Frenzy” som ett tecken på att det var nya tider för filmen. Ungefär samtidigt visar Francis Ford Coppolas ”Gudfadern” våldsamma och obehagliga scener och sedan var det svårt att återvända till en idyll som i verkligheten aldrig funnits. Att Alfred Hitchcock egentligen inte var främmande för det mest obehagliga såg vi redan i ”Psycho” mer än tio år tidigare (fast i den filmen är våldet mer sam.

Jag anar att filmen då 1972 bidrog till en fascination hos oss två ungdomar för ett England som vi både sett och blundat för. Londonskt gatuliv, cockneydialekt, understatementhumor, sådana pubmiljöer som inte fanns i Sverige och allt detta genom klassisk engelsk skådespelarkonst. Ett klassamhälle så mycket brutalare än det svenska men också med en så mycket vassare humor att hantera eländet. Monty Python hade ju redan kommit och snart också Fawlty Towers. Och vår kärlek till England fortsatte..

Publicerat i Film | Märkt , , , | 5 kommentarer

Vattkoppor

Publicerat den januari 3, 2011 av bjornlandstrom

När jag var elva år fick jag vattkoppor. Det var ett elände med fula kliande utslag under en dryg veckas tid. När inkubationstiden gått (10-14 dagar) insjuknade min pappa. Vid det laget var jag ganska pigg och hade en klar bild över sjukdomens förlopp. Jag minns att han låg i sin säng i sovrummet och mådde inget vidare, han hade fått en del utslag i ansiktet och ville helst inte visa sig.

Jag gick in i sovrummet, ställde mig vid hans säng och började en obeveklig faktaredogörelse för sjukdomens förlopp – ”nu på andra dagen är det ganska besvärligt och på tredje och fjärde dagen kommer det att bli värre”. När jag då noterade hans surmulna min och muttrandet ”det var ju inte så roligt att höra” så la jag till ”men sedan kommer det att bli bättre”.

Jag hade beskrivit förloppet som det kom att arta sig. Vattkoppor hos vuxna är en eländigt jobbig sjukdom. Då fanns ingen behandling men nu kan man till vuxna tänka sig att ge antivirusmedlet Acyklovir för att dämpa plågan.

Publicerat i Medicin | 2 kommentarer

Mario Vargas Llosas skuggkvinnor

Publicerat den januari 3, 2011 av bjornlandstrom

Är Mario Vargas Lllosa en insiktsfull kvinnoskildrare? Lyssna på nedanstående citat från hans nobelföreläsning, läs det högt och tänk efter. Vad för sorts kvinna är Patricia, hans hustru?

”Peru är Patricia, min uppnästa och okuvliga kusin som jag fick lyckan att gifta mig med för fyrtiofem år sedan och som fortfarande står ut med de manier, neuroser och anfall av dåligt humör som hjälper mig att skriva. Utan henne skulle mitt liv för länge sedan ha upplösts i en kaotisk virvel, och varken Álvaro, Gonzalo, Morgana eller de sex barnbarn som förlänger och gläder vår tillvaro skulle ha existerat. Hon gör allting, och hon gör det bra. Hon löser problemen, sköter ekonomin, håller ordning i kaos, håller journalister och intränglingar på avstånd, försvarar min arbetsro, bestämmer möten och resor, packar och packar upp väskor, och hon är så generös att till och med när hon grälar på mig ger hon mig den bästa komplimang som finns: ”Mario, det enda du duger till är att skriva.”

Om än skicklig och uppskattad så är hon en tjänare, en assistent eller någon som definieras i relation till Mario Vargas Llosa. Någon mer personlig bild av Patricia, hennes syn på livet, hennes glädje och bekymmer eller hennes sorger får vi inte.

”Tant Julia och författaren” som han skrev i 45-årsåldern är en märklig bok. Inte alls svårläst eller egentligen experimentell språkligt eller kompositionsmässigt. Men vartannat kapitel handlar om författarens besvärliga kärleksförbindelse med tant Julia, släkten gillar inte att hon är 14 år äldre, och vartannat kapitel är radioföljetonger från 1950-talets Peru. Jag gillar kärleksberättelsen bäst, inte minst den absurda jakten efter en borgmästare som vill viga paret. Det blir en rundtur i ett kommunalpolitiskt Peru, feghet, väntan, smuts och godmodighet blandat.

Hela tiden stannar berättelsen om tant Julia upp och vi får skrönor, den ena efter den andra som man blir lätt chockad av. Skrönorna flyter alltmer ihop och personerna beblandas och slutligen går allt mot rena kaoset. Dessförinnan dock ett vardagsPeru fullt av roliga iakttagelser. Förtal av ohygieniska och inbilska argentinare och författarens drift med en utbredd machismo.

Men åter till Julia. Hurdan är hon? Och det är just här problemet återuppstår. Vi får inte veta så mycket om Julia, utom att hon är från Bolivia, är frånskild och trånar mot Mario (nåja i början av boken var hon sarkastisk -”lille Mario”- innan han kysste henne på kinden varefter allt ändrades). Men Marios våndor får vi veta desto mer om liksom om flera andra  män i Marios närhet. Kvinnorna blir mest undflyende staffage, undantaget är kusinen Nancy som blir aningen av en egen tänkande person.

Mario Vargas Llosa har skrivit den fantastiska ”Den sanna berättelsen om kamrat Mayta”  nästan utan kvinnor och här en kvinnoroman med skugglika kvinnor. Machismo är Latinamerikas elände säger Vargas Llosa. Säkert riktigt men varför gör han själv så lite åt det?

Publicerat i Böcker | Märkt , , | 3 kommentarer