Beethoven 1974

Publicerat den februari 5, 2020 av bjornlandstrom

Det var 1974 och jag bodde på studenthemmet Forum på Körsbärsvägen. En studentkorridor med nio rum och ett kök.
Det var (och är) ett bra ställe att bo på. Utanför mitt fönster gick Roslagsbanan.
Lasse Åhman lånade LP-skivor på Bollmora bibliotek. Vid varje resa till föräldrahemmet kom han med en bunt skivor som vi delade upp och lyssnade på. När vi hittade något bra öppnade vi båda dörrarna och spelade för varandra. Eftersom vi bodde i varsin ände av korridoren fick de andra också lyssna, vi spelade så högt det gick eftersom korridoren var lång.
Vi började att betygsätta klassisk musik av alla sorter. Från Pergolesi till Bartok (det riktigt moderna hade vi inga skivor med). Till slut kom vi till Beethovens stråkkvartetter. Jag hade köpt alla hans 17 stråkkvartetter med Schäfferkvartetten.
Vi tog kvartett efter kvartett, de flesta med fyra satser och poängsatte alla. Det krävde åtskilliga lyssningar för varje kvartett. Vi gillade båda två hans kvartetter men hade lite olika syn på vilka som var bäst. Lasse höll Razumovskykvartetterna högst medan jag mer lutade åt de sista.
Det var då jag upptäckte ”Der grosse Fuge” som är en kvartettsats som liksom lyfte sig ur tiden (1826) den är komponerad i. Ännu är den modern, eller snarare ifrågasättande av musikens konventioner, överdriven och oväntad. Att lyssna igen får mig känna igen den frihetskänsla som finns i musiken, och som har en koppling till Beethovens revolutionära tänkande. Jag tror att den frihetskänslan följde mig efteråt.
Ja Beethovens kvartetter avslutade betygsättningen och vi la ner projektet Det kanske bidrog att de övriga sju i korriodoren haft synpunkter på ljudvolymen även om jag nu med många års avstånd kan tycka att deras tolerans var stor. Att höra dånet från harpkvartettens scherzo genom hela korridoren var lite av en andlig upplevelse…

Publicerat i Musik, Stockholm | Märkt | 4 kommentarer

Livet som pågår medan dystopierna staplas

Publicerat den oktober 28, 2019 av bjornlandstrom

En poet som nu är 89 år ger de senaste åren ut två korta diktsamlingar som är bland det bästa i svensk poesi. Lennart Sjögren första diktsamling kom ut redan 1958. Totalt ett trettital böcker, mest poesi.

Vad kan en så gammal man ha att bidra med, kan otidsenligheten vara så stark?

Så här skriver han i ”De andra trädgårdarna” från 2017

”Varför står hägern så tryggt på poesins sockel

och kråkan så vaksam

framför fällan på sophögen”

Och sen kommer två strofer till som bygger upp det överraskande slutet.

Nog har ni båda mitt bifall

nog ska vi tillsammans ingå i döden

där graderingarna förhoppningsvis upphör

och poesin äntligen blåser bort.”

 

I den nya ”I grenverket” utgiven i år ger han nya perspektiv på att vara människa och inte ha så mycket biologisk särställning som vi människor gärna inbillar oss och tar oss rätten till. Han börjar:

”I trädets grenverk

där dagarna och nätterna ständigt byter plats

där det lövade och det avlövade

finner kortvariga frister mellan årstiderna

som ibland ger liv

ibland får stammen själv att svikta”

Ett stycke längre fram slår han till igen mot mänsklig särställning

”I det stora grenverkets flämtningar

där liv ändå hitintills varit möjligt

där du och jag byter plats

i den oroliga natten”

Och slutligen en spark mot alla tvärsäkra

”Vi längtar efter det bestående

men vet inte vad det är”

 

Ofta sägs om äldre människor att de har en avklarnad syn på tillvaron. Lennart Sjögrens poesi skulle jag inte beskriva som avklarnad, snarare som oroande och i en viss mening neutralt klarsynt inför lidande. Mästerlig dikt är ”Halta bocken” om ett rådjur som fått ett framben avbrutet vid knäleden, han beskriver dess tillvaro, dess plågor och dess förmågor ända tills skottet fäller bocken.

”Hur du överhuvdtaget

kunde överleva den första tiden

där du stod i vintersnön

med månens kalla ljus över dig

hur du haltade dig fram över isen

och överlevde på knoppar

hur våren kom och ännu en sommar

hur du kröp och överlevde

 

Du stapplade dig fram

tills skottet kom och du föll i diket”

Som död får bockens kranium en ny funktion, en mening bortom att vara vid liv

”Ditt kranium blev genom de sneda hornen

med tiden en raritet

sedan de genomgått

förvandlingarnas olika bad

 

Nu ser du på mig med dina ögonhålor

de säger inget till mig

och så var meningen

därför ingick vi vårt förbund”

Inte särskilt sentimentalt. Trösterikt kanske, om nu tröst handlar om att veta och förstå.

Publicerat i Böcker | Märkt | Lämna en kommentar

Poddar

Publicerat den juni 9, 2019 av bjornlandstrom

P1 Kultur 27, 28, 30 maj

Jenny Teleman och Lina Kalmteg diskuterar ”K-berättelsen” av Katarina Frostenson och ”De obekymrade” av Horace Engdahl. De är överens om att Frostensons bok har ett litterärt värde trots alla förnekanden. Själv har jag läst Engdahls bok där rätt mycket är provokationer och några avsnitt reflektioner kring att åldras där han närmar sig mer av den egna smärtan som han lätt håller ifrån sig resten av texten.

En serie i tre delar om kampen för kvinnlig rösträtt (1900-1919) gjord av Anna Tullberg och Mattias Berg. Ett riktigt arktivgrävarbete med några oväntade upptäckter. Påfallande hur utarbetade eller utbrända många av de kvinnliga kämparna blev.

På Arbetets museum i Norrköping pågår en utställning om vardgasljud, tex hur ett modem låter när det får kontakt med nätet eller när man slår ett nummer på telefonnummerskiva. Marinette Fogde berättar att de samlat över tusen ”hotade” ljud i samarbete med europeiska museer.

Venedigbiennalen, som pågår till slutet av hösten, har inte något tema i år. Cecilia Blomberg försöker hitta ambivalensen som tema. Påfallande opolitiskt. Trots hennes stora kompetens förmår jag inte gripas.

 

LRB Readings 30 maj

London Review of Books, tidskriften, har en podd av hög kvalitet. Det här avsnittet handlar om poeten Seamus Heaney och hans relation till den irländska frågan. Seamus Perry och Mark Ford går igenom hans diktsamlingar från mitten av 1980-talet som anses vara hans bästa. Jag gillar Heaneys poesi, platsens poesi med mycket konkretion, liksom fast i leran och associationer mellan jorden och ideologin. Hans dikter är lättlästa, inte enkla att alltid förstå (det är ju sällan poesi), och naglar sig fast.

 

Obiter dictum 31 maj

Tobias Nordström Nordström och Billy Rimgard har gjort otroliga 238 avsnitt om populärkultur och placerat den i kulturens mitt, nåja det är ju inte bara dom som gjort det. Den här gången pratar dom om fascinationen med att bestiga och kanske dö på Mount Everest och om böcker. Annars dominerar spel, filmer och tv-serier. Arkivet innehåller många spännande avsnitt, tex långa prat om ”Blade Runner”. Nördspanare mitt i samtiden. Nästan hela tiden gott humör utan hurt.

 

Poesipod 2 juni

Poesin har inte sina glansdagar i angelägenhet (utom när Göran Sonnevi kommer med något nytt). Det bryr sig inte Magnus William-Olsson och Alice Thorburn om, den här gången handlar det om hur poesi förmedlas och de påpekar att poesi skrivs som aldrig förr, i nya medier, läses i en hast men kanske inte alltid så omsorgsfullt och de undrar vart det ska leda. Förhoppningsfulla tycks de ändå vara. En podd som tar det lugnt, okonstlad.

 

 

P3 Dokumentär om Nirvana 28 maj

Vendela Lundbergs dokumentär berättar om slutet av 1980-talet då Kurt Cobain med sin tremannagrupp Nirvana fick en framgång som inte stod i relation till den egna självkänslan. Lyssnar om på några av låtarna, var själv inte något Nirvana-fan, och rycks med av ”Smells like teen spirit” som fångar en sorts förhöjd och utsatt livskänsla. Rolig intervju från början av 1990-talet där Lars Aldman (gjorde ”Lilla Bommen” i radio) försöker få något ur de tre bandmedlemmarna. Kurt Cobain fick en dotter med Courtney Love, man undrar förstås hur hon hade det med två föräldrar som kämpade med sig själva.

 

P3 Soul (Mats Nileskär) om Eminem 2 juni

Eminem hade en svår uppväxt. Hans persona Slim Shady är kanske den mest äkta Eminem-karaktären, inte minst i den obehagliga och suggesstiva ”Stan”,en av de få Eminem-låtar jag lyssnat noga på. Den verkar handla om att inte få kontakt när man behöver hjälp och de katastrofala konsekvenserna.

 

 

Talking politics 28 och 30 maj

Med David Runciman och Helen Thompson som tolkar EU-valet smartare än de flesta

Jared Diamond har i sin nya bok ”Upheaval” argumenterat för att personliga kriser kan vara ett sätt tänka när man ska förstå nationella kriser (ex Chile efter Pinochet, USA i nutid). Båda Talking politics programmen är bland det bästa man lyssna på om tolkningar av politiken om man vill ha ett perspektiv en aning utifrån.

 

Pengar och Politik 30 maj

Ett avsnitt om kronkursen, den fallande svanska valutan. Sandro Scocco har en idog förmåga att förklara ekonomiska sammanhang och Jenny Lindahl ställer dom frågor som hon gissar lyssnarna har. Den här podden är en av de bästa på svenska, begripliggörande samtidigt som den har ett starkt samhällsengagemang för en jämlikare ekonomisk fördelning. Jenny L har fö en hälsosamt drivande ton med Sandro Scocco om han tenderar bli allför självsäker.

 

 

 

New books in medicine 29 maj

Historikern Erika Dyck som länge intresserat sig för psykedelika (tex LSD o Psilocybin) och nu sammanställt en brevkorrespondens mellan Aldous Huxley och Humphrey Osmond (1950-talet) ”Psychedic prophets”. Huxleys bok ”Du sköna nya värld” (1932) var obligatorisk läsning när jag gick på gymnasiet (möjligen också idag), avskräckande i samma genre som ”1984” och ”Grisfarmen” av George Orwell. Huxley var intresserad av drogers effekter och de senaste decenniet har forskningsintresset återkommit som tänkbara behandlingar tex vid palliativ vård. Michael Pollans ”How to change your mind” är en väldokumenterad historik över forskningen sen 1950-talet med detaljerade beskrivningar av psilocybinprövande ”under handledning”.

 

 

Sillypodden 29 maj

Några av Aftonblabetes sportreportrar (Patrik Syk o Patrik Brenning bla) rapporterar och bedömer rykten om spelarövergångar mellan europeiska storklubbar. Utläggningarna om Antoine Griezmann till Barcelona kan bli lång, kanske också Manchester U är intresserade? Det är märkligt med vilken lätthet de pratar om övergångssummor mellan 500 miljoner och 1.5 miljarder. ”Men inte ens Liverpools Van Dijk är värd två miljoner”. En nördig podd som körs under silly season ( den tid då spelarövergångar är tillåtna) sommar och vinter. Man kan fundera över relevansen att lyssna på detta men på något sätt blir det en sorts kombination av fotboll och kapitalistisk politik med ett visst mått av hänsynslöshet och en liten aning anständighet när fair play-reglerna hindrar någon klubb att tillfälligt inte få göra spelaraffärer (just nu Chelsea som köpt för många underåriga spelare).

 

Publicerat i Radio | Märkt | Lämna en kommentar

Trefjärdedels Ali Smith

Publicerat den april 21, 2019 av bjornlandstrom

Karl Ove Knausgård skrev en årstidsserie (2016-16)där han försökte beskriva årstidsfenomen i detalj. Bäst blev det när beskrivningarna fick hustruns depression som fond.

Ali Smith har troligen inte haft Knausgård som inspiration till sina årstidsböcker. I intervjuer har hon sagt att det är ett projekt hon funderat på i tjugo år. Nu har tre delar kommit ut och med den tydliga ambitionen att fånga en tidsanda, i Storbrittanien, och skriva färdigt och publicera snabbt.

Böckerna om höste, vintern och våren har inte samma huvudpersoner men de alla kan inte frigöra sig från det prövande politiska obehaget, den engelska postbrexitmiljön. Jag funderar över svenska motsvarigheter men kommer inget på, en förklaring kan vara att Sverige på många sätt är annorlunda än Great Britain, klassamhället är inte lika inpyrt, krigenoch kolonialismen är inte vår arvedel på alls samma sätt. Kanske är det därför Ali Smiths språkligt och begreppsligt avancerade böcker blir så nödvändiga och så tillgängliga att läsa genom en genomgående engagerad ton, läsaren överges aldrig.

”All across the country there was misery and rejoicing” står det i ”Autumn” och för att ingen ska komma undan så upprepas mantrat ”it was the worst of times”. Dagarna efter Brexitomröstningen attackeras utlänningar, ett spanskt par i en taxikö får höra ”go back to Europe”. Men det ”was also the best of times”, åtminstone är det den känslan som Ali Smith är ute efter att gestalta. Någon låter det spanska paret gå före i taxikön.

”Winter” handlar om en äldre kvinna Sophia som i början av boken besöker optikern och är synnerligen otrevlig vid synundersökningen. Jag fattar antipati mot henne som långsamt vänds när hennes ensamhet och begynnande demenssjukdom framträder.

I ”Winter” finns en anekdot om en mördare och en präst som på ett fyndigt vis fångar vad som är prästens tystnadsplikt och vad som inte är tystnadsplikt.

En fredsockupation av en amerikansk militärbas England 1981 skildras psykologiskt från både ockupanternas och militärernas sida. Motståndets praktiska vedermödor blir en sorts nödvändighet för ett samhälles självbeskrivning, en påminnelse om etikens betydelse för en stats legitimitet. Men Smith är inte ett dugg nostalgisk. Som en motbild till andra världskrigets skador på alla, även de som inte varmed.

”Spring” är den hittills starkaste delen. Den handlar om sorg (65-årige Richards), det svåra dagliga arbetet (Brittany som arbetar på ett ”förvar”) och livskraften (en tolvårig svart flicka vars mamma väntar på utvisning). Denna udda trio förs samman under märkliga omständigheter och Ali Smith lyckas göra det osannolika trovärdigt och hoppfullt – ”it was the best of times”.

Också här finns en kort berättelse, en man som som varit manager för en stor affär som gått i konkurs och som inte har ett usb-minne att sälja och hur det symboliskt är en sorts yttersta förnedring. En av flera små berättelser som gestaltar inlevelse.

En kvinna får ett mottagningsbrev som inleds med ”Welcome to a country in which you are not welcome”. Man kan läsa Ali Smiths tre årstidsböcker som ett svar på denna ”unwelcomeness” genom att människorna tänker bättre än dom tvingas handla och lyfter sig själva till något de inte trott att de skulle göra.

Publicerat i Böcker | Märkt | Lämna en kommentar

Böcker som skakar om

Publicerat den december 30, 2018 av bjornlandstrom

Detta år läste jag hellre böcker, tidningar och tidskrifter än såg filmer och serier. Förresten; har inte serierna, dom som vill vara riktigt bra, saknats? Ingen ”Mad men”, ingen ”Breaking bad” och ingen ”Sopranos”?!

 

Fem bra böcker som kom ut 2018

”Behemoth” av Joshua B Freeman. En historik över fabriken från slutet av 1700-talet (England, USA) till nutid (Bangladesh). Usla arbetsförhållanden och facklig kamp. Massproduktion som gett värdefulla varor och arbete. Freeman skriver i Thomas Pikkettys anda, bred social skildring med människans villkor i centrum hela tiden. Jag har med mig tvåhundrafemtiårs fabrikshistoria när jag handlar, den abstrkta historien har blivit mer verklig.

 

”En debutants dagbok” av Wera von Essen. En kvinna söker sin väg i Berlin, inga pengar och inget arbete. Man kan tycka att den är en orgie i misslyckande och egocentricitet om det inte vore för det drastiska och roliga språket och avsaknaden av självmedlidande. ”Snälla gode Gud gör så att jag slipper få en betalningsanmärkning”.

 

”Bränn alla brev” av Alex Schulman. Om ett triangeldrama på Sigtunastiftelsen 1932. Det är lätt att föreställa sig Karin Stolpe och Olof Lagercrantz smyga omkring i korridorena undan Sven Stolpes blickar. Och den sataniska Stolpeuppläsningen i tornrummet. Schulman är knappast rättvis mot sin morfar som karaktärsmördas. Själv följde jag både Stolpe o Lagercrantz under deras långa aktiva tid. Som skribent är Lagercrantz sensibel, välformulerad och vidsynt. Stolpe är monoman, oavsiktligt humoristisk och utan riktig skärpa i analyserna.

 

”Det omätbaras renässans” av Jonna Bornemark. Hon tar tre filosofer från 1400-1500-tal till hjälp för att förstå vad som lett till att driften att mäta inom sjukvård, socialvård, skola, polis mfl tagit sådana makabra höjder. Mätandet konkurrerar ut görandet; läkare och poliser sitter framför sina bildskärmar avsevärt mer tid än de använde sina diktafoner och skrivmaskiner för trettio år sen. varför har mötet mellan människor nedprioriterats i handling (om än inte i ord). Jonna Bornemark tar strupgrepp på förpappringen (registrerandet).

 

”Macchiariniaffären” av Bosse Lindquist. Bakgrunden till den dokumentär i tre delar i början av 2016 som starkt bidrog till att en del höga chefer på Karolinska Institutet och Karolinska sjukhuset avskedades eller omplacerades redovisas här noggrant. Man kan läsa boken som en lärobok i journalistisk undersökande metod. man kan också förfäras över tystnadskulturen på Sveriges mest statusfyllda institution och de makthavandes trakasserier av visselblåsare. Ibland blir Lindquist övertydlig och för detaljerad men som helhet är boken spännande, väldokumenterad och kritiskt reflekterande över sig själv. En journalistisk bragd som borde stämma oss alla till varnagel.

 

 

 

 

Publicerat i Böcker | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Fluor och yttrandfrihet

Publicerat den augusti 31, 2018 av bjornlandstrom

Fluor

I Norrköping pågick 1951-62 ett försök där dricksvattnet i delar av staden tillsatts med fluor. Skälet till denna stadens självsvåldighet var att minska kariesfrekvensen hos barn. Vilket också skedde men inte i så övertygande omfattning som man hoppats.

Några år senare, 1966, påbörjades fluorsköljning i skolorna. Jag, som då var tolv år,tror inte att jag ifrågasatte nyttan av fluorsköljning. Men jag gillade inte det kollektiva tvånget. Jag vägrade delta. Jag skrev en insändare, ”äcklig smak, fel att tvinga barn” till Norrköpings Tidningar som jag undertecknade ”elev Sankt Olofsskolan”.

August Palm som först (1881) av alla åkte runt i landet och höll agitatoriska tal för socialismen sammanfattade småningom sina idéer med orden ”frihet att tala, skriva, rösta, strejka och ta sig en sup”.

Så även om jag inte kan påstå att jag kände till August Palm då så var det i hans tradition min insändare kom till.

Min mamma hade några dagar senare en vän på besök, tillika en ”fluortant”. Hon sa ”vad kan det vara för en unge som skrivit en sån förskräcklig insändare”. Min mamma förklarade sig ovetande, vilket hon inte var eftersom hon kontrolläst innan jag skickade in.

Även i detta harmösa fall tordes varken jag eller min mamma stå med namn gentemot en överhet. Men jag är tacksam mot August Palm som är en av många som gjorde min insändare möjlig.

Publicerat i Norrköping, Politik | Märkt , , | Lämna en kommentar

Barnapappa

Publicerat den maj 1, 2018 av bjornlandstrom

Det var en särskild tid, något för mig nytt, hösten 1986 när jag var hemma med mitt första barn Rasmus.

Mina erfarenheter av små barn var mycket begränsade fram till jag var 27 år då jag gick kurserna i pediatrik och gynekologi/obstetrik på läkarutbildningen i Linköping. Sen träffade jag små barn som var sjuka (på vårdcentraler i Laxå och Stöpen) eller friska (barnavårdscentral) på samma platser. Men det innebar inte att jag visste särskilt mycket om hur det var att ”leva med barn”.

I samband med att Rasmus föddes tog jag mig an kunskapsfrågan genom läsning. Sheila Kitzingers ”Att vänta och föda barn” (1980) var mainstream och nyttig utan att ge något starkt intryck. Mer betydelsefull var John Linds och Sigrid Neumans lilla skrift ”Musik i livets början” (1981) som menade att det lilla barnet hade förmåga att uppfatta musik inte bara som spädbarn utan också inne i den ljuddämpade livmodern. Vi tog till oss  budskapet och lyssnade under graviditeten.

Under Rasmus´ första år arbetade jag på gynekologiska kliniken och barnkliniken. Träffade många små och sjuka barn och blev förtrogen med de små varelsernas kroppar, lärde känna småbarnens tonus (ungefär ”muskulära spänningstillstånd”) och förstod att de inte var så fysiskt bräckliga som nog var min utgångspunkt från lite avstånd.

Vi skaffade Anna Wahlgrens ”Barnaboken” som kommit ut 1983. Till en början läste jag med stort intresse. Här berättade en människa med stor erfarenhet av hur det är att ta hand om små barn. Hon hade erfarenhet av de flesta situationer och jag kände igen mig, fick bekräftelser och nya synpunkter på hur man kunde göra.

Efter några hundra sidor började tvivel insmyga sig. När hon berättade om sina egna reaktioner på närmast total uppgivenhet när ett av hennes nio barn dog så övergick boken från en erfaren kvinnas kunskap om barn till en sorgbearbetning. Det fanns något alltför självcentrerat i sorgen som förtog en del av auktoriteten av boken i övrigt.

Avsnitten om hur man söver barn var framskrivna utan tvivel om vad som var rätt. Några tafatta försök att själva tillämpa hennes metoder lyckades inte, mina tvivel tilltog.

Det som slutgiltigt fällde boken för min del var den auktoritära tonen, övertygelsen om att i varje läge veta hur man ska göra, vad som var rätt och att allt baserades på hennes egen erfarenhet och där andras erfarenheter knappast påverkade. Ett perspektiv där kritiskt tänkande, också mot de egna erfarenheterna, saknades.

Jag hittade annat att läsa. På barnavårdscentralerna delade man ut Lars H Gustafssons ”Leva med barn” (1983) som i sin form var helt annorlunda. Omfånget var en bråkdel av Wahlgrens bok. Förvisso fanns många råd också i Gustafssons bok och inte så annorlunda än i Wahlgrens. Också Gustafsson hade i sin bok en sorts tilltro till den egna erfarenheten (som ju var Wahlgrens huvudtes) men med inslag av reservationer och möjligheter till att göra på andra sätt. Han betonade att ”barnuppfostran” – ”leva med barn” – är svårt och kräver att man är beredd till förändringar. Hur de förändringarna ska ske överlät han till läsaren. Det var ett sätt att se på världen som var öppet och som faktiskt stärkte mig. Då var denna förhållandevis lilla bok en öppning mot kunskapen om barn.

Mer teoretisk var ”Barnets psykiska födelse” av Margaret S Mahler mfl (1975) som byggde på omfattande forskning om små barn. Jag läste den noggrant parallellt med Gustafsson.

Jag kom knappast fram till hur man ska göra utan fortsatte en pragmatisk väg som jag ännu vandrar på. Den har fått många tillskott genom åren, också genom trettio års erfarenheter som barnavårdsläkare på vårdcentral.

Men när Rasmus var ett år var det dags för mig på allvar. Solveig började arbeta på barnkliniken och jag var ensam med ansvaret (åtminstone en del av dagen). Rasmus hade precis börjat gå även om han emellanåt kröp.

Första dagen vaknade Rasmus kvart i sju, fick frukost med gröt utrörd i varmt vatten och kallvatten att dricka (ammades delvis fortfarande). Under dagen var han ibland lite missnöjd, jag tolkade det som värk i örat som han hade haft dagarna innan, särskilt som han verkade ha ont när han vaknade från middagssömnen. När han sov läste jag Dagens Nyheter (ganska noga). Ringde också till ”Förmiddag i P1” och fick prata med Gustav Jonsson (Barnbyn Skå). Jag frågade hur han skulle göra om han varit hemma första dagen med ett litet barn. Han svarade inte på frågan utan sa nästan skuldmedvetet att han också varit hemma med små barn. Bättre svar fick jag av en kvinna som också var med i programmet, har funderat vem hon var?

Vi gjorde dagliga utflykter. Till Servus för att handla dit Rasmus gick en del av vägen. På Björkdahls antikvariat på Gamla Mariestadsvägen gick Rasmus nerför källartrappan ett steg i taget och kröp uppför.

En natt vaknade han halv fem. Lyckades inte trösta honom med sång, vaggande eller Bach. Först när han fick titta på lamporna i taket efter en och halv timme kunde han sova en stund till.

Senare i veckan blev han gladare, jag tror öronvärken då helt släppt. Skrattade mycket och blev alltmer ovillig att sitta i vagnen, ville gå själv. Klättrade ner från en fåtölj, grävde med en spade och gungade.

En dag var vi på Öppen förskola. Han blev hårdhänt behandlad av några flickor men hade annars roligt. En annan dag besökte vi mamma på barnkliniken på KSS, han passade då på att plocka upp ett papper från golvet och lägga i en papperskorg.

Det var en rolig tid denna höst även om jag också kan minnas en tidvis förlamande trötthet av för lite sömn.

Publicerat i Barn, Böcker, Skövde, Vardagsliv | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Sven Lindqvists ”Myten om Wu Tao-tzu” läst igen

Publicerat den mars 12, 2018 av bjornlandstrom

Sven Lindqvists bok ”Myten om Wu-Tao-tzu” publicerades 1967. Då var jag tretton år och förstås omedveten om att boken kom ut. Sju år senare läste jag boken första gången, läste om boken 1981 och nu läst ånyo.

Det är en bok som haft inflytande, som inspiration att fundera över västerländsk demokrati med sitt ursprung i folkstyre och ojämlikhet gentemot tredje världens länder (imperialism, rasism, kolonialism som var vanliga ord då 1967 och 1974).

Sven Lindqvist åkte till Kina och upplevde ”en lugnande erfarenhet”. Reste vidare till Indien och mötte fattigdom och extrem ojämlikhet och skriver ”Jag såg att den värlsbild jag byggt upp i Kina var falsk..Lidande och förtryck är ännu mer påfallande i Indien”. Sedan försöker han uppamma ”en ansträngning för att vara en anständig människa” men finner att det brister i Indien. Anständigheten kan bara upprätthållas i en ”trädgårdsmiljö”.

Jag gick i sexan i St Olofsskolan i Norrköping 1967. Vår lärare, Ingemar Abrahamsson, var intresserad av geografi. Jag ritade kartor över USA och Sovjeunionen och lärde mig städer, stater och inte minst Sovjets floder. Jag minns inte att jag ritade nån asiatisk karta men vår lärare var tidigt engagerad i kriget i Vietnam. Han berättade 1966, jag minns att det var vid matbordet under frukostrasten, att USA fällde fler bomber över Nordvietnam och Laos än de allierade fällde över Tyskland under andra världskriget. Sen såg jag honom gå i demonstrationståg utanför biblioteket.

Kanske jag visste en del om kriget 1967, jag såg oerhört mycket på TV, under en period våren 1967 såg jag ofta mer än tio tv-program per dag (det fanns ju bara en tv-kanal). Nyhetsprogrammen var självklara så jag borde ha vetat en del om Vietnam men knappast förstått sammanhanget i Sven Lindqvists bok.

”Myten om Wu Tao-tzu” handlar till en början om hur den kinesiske konstnären under Tangdynastin (600-900 e.kr) skapar en stor väggmålning och sedan går in i målningen. Den tyske författaren Herrman Hesses roman ”Glaspärlespelet” är ett storstilat försök att träda in i den konstnärliga drömmen, och därmed befrias från livets lidande (dvs motsatsen till när Siddharta trädde ut från sin skyddade trädgård). Hesses svar kommer i ”Stäppvargen” när Joseph Knecht lämnar konsten och träder ut i världen. Det är det här dilemmat som Sven Lindqvists korta roman gestaltar på ett egentligen ganska komplicerat och splittrat sätt. ”Han lämnar konsten och går ut i världen”.

När jag som tjugoåring läser boken så är Vietnamkriget ännu inte slut men protesterna desto mer massiva och i Sverige får USAs krig i Vietnam allt färre försvarare. Då tedde sig Lindqvist nästan överslätande i sin syn på utvecklingen i Kina. Om inte naiv så i alla fall som nedtonande av hur en diktatur behandlar sina oliktänkande, kulturrevolutionen pågick, Mao levde ännu även om nog andra tagit över den verkliga makten. Det var kanske lättare att se problemen med Lindqvits bok då sju år senare. Vid samma tid läser jag ”Ett år på LM” av Göran Palm och ”Vårt förakt för svaghet” av Harald Ofstad. Båda böcker som är en sorts efterföljare till 60-talets radikalism. För mig är den dagliga verkligheten studier på Tekniska högskolan i Stockholm, där finns kamrater i den svenska FNL-rörelsen.

När jag läste om boken 1981 så framstod meningar som dessa som märkliga (SL är i Kina mitten på 1960-talet): ”Varför har jag alltid tyckt att det som händer mig själv på något sätt är betydelsefullare än vad som händer andra människor?..Det behövdes ett par timmar (bland människomassor) för att pressa ur mig känslan av att vara något särskilt, en annorlunda människa, ett eget öde”. Precis då kommer Sven Lindqvists ”En älskares dagbok” ut där det hans egen utveckling i privatlivet lyfts fram, ett tema som Lindqvist fortsätter de närmaste åren. Vid det laget befann jag mig i slutet av läkarutbildningen och människors bekymmer och lidanden hade fått en tydlig individuell konkretion. Lindqvists bok var inte riktigt i min tid (även om jag också läste Ivar Lo-Johanssons ”Socialisten” då, fast också där var ju det individuella perspektivet starkt).

Vi en omläsning nu långt senare slås jag av att boken har en allvarsam ton som jag inte riktigt brukar träffa på i ny svensk litteratur. Lindqvist ser sin position som privilegierad västerlänning med ett skuldkomplex till tredje världen som en sorts ultimat utmaning han inte kan slippa undan. När han badat i badhuset i Hai Dian skriver han: ”LEVE DEN STORA ENIGHETEN MELLAN ALLA VÄRLDENS FOLK! förkunnar det röda slagordet i takfönstret. Och inuti min unga, svenska, nybadade kropp, medan den ännu njuter av sin egen tyngd, känner jag tyngden av en gammal kinesisk arbetares kropp”. Det är häftigt uttryckt.

Slutligen tänker jag att Sven Lindqvist med sin ”Myten..” har bidrgait till att begreppet demokrati har blivit betydligt mer komplext än rätten att rösta i allmänna val. Den retorik som gav USA möjligheten att föra sitt ”vidriga krig i Vietnam”, som Göran Sonnevi skrev redan 1965, har blottats på sitt innehåll.

Publicerat i Böcker | Märkt | Lämna en kommentar

Längdskidor

Publicerat den februari 17, 2018 av bjornlandstrom

Mer snö i år än förra året. Vi har spårat en slinga på 300 meter runt tomten. Jag åker varv på varv.

 

När jag gick i femman var jag med i en skidtävling i Norrköping. Jag tror det var 2-3 km. Mina skidor var av märket Splitkein och hade råttfällebindning, det var inte så vanligt då 1966 bland icke-tävlingsåkare. De flesta hade vajerbindning som gjorde foten mindre rörlig och på bekostnad av stabilitet så blev den fortplantade kraften mindre, du stod stadigare i utförsbackarna men det gick långsammare.

Skidtävlingen innan från mitt eget område hade jag vunnit. Nu var det deltagare från hela Östergötland. På väg över ett fält i god fart hör jag någon bakom mig. En storvuxen kille passerar med en fart som jag inte har möjlighet att följa. Jag ser honom avlägsna sig. Han visar sig vinna överlägset. Då insåg jag något om världen som jag haft nytta av senare. Att tävla mot andra, att låta dig jämföras, är egentligen inte möjligt (utom för några få), det leder oftast till ett tröstlöst jagande efter vind eller  uppgivenhet, och du slutar.

Åren före och efter detta nederlag, som jag till en början såg det som, hade jag gjort ett skidspår hos min farfar i Luleå. Spåret var relativt långt på den stora tomt där flera hyresträhus låg invid järnvägen. Jag åkte varv på varv ensam. Fast ensam var jag inte, tvärtom var det sex skidstafettlandslag som åkte, fyra sträckor där positionerna mellan lagen ändrades för varje sträcka. Det var ett avsevärt arbete att hålla reda i varje stund vem jag var och därigenom vilken fart jag skulle hålla. På slutet blev det spännande, ett lag var på uppgång och kom närmare täten, under tiden skiftade också andra lag sin position. Väl i mål var jag utmattad och slängde mig i snön och ägnade de närmaste minuterna åt att redovisa slutresultatet för mig själv. Assar Rönnlund, Eero Mäntyranta och Gjermund Eggen deltog ofta i stafetten. En sent inkastad Janne Stefansson kunde ibland helt oväntat avgöra hela tävlingen.

Dessa ensamma skidlopp, någon timme varje dag under en vintervecka hos min farfar, blev varken dokumenterade eller berättade för någon. Ändå var det djupt meningsfullt i stunden.

Några år innan åkte jag med min farfar över den snöbelagda isen utanför Norra hamnen. Vi åkte rakt ut mot den lilla ön Gråsjelören och vidare mot längre ut liggande öar eller om det kanske var en annan del av fastlandet. Väl där fanns det skidspår i kuperad terräng som blev en sorts uppenbarelse efter isens oändliga platthet. Backarna var ljuvliga. Jag minns hur min farfar en gång ramlade och fick snö innanför sina glasögon. Återfärden var oändlig, Luleå växte långsamt fram.

Sedan fick jag ont i magen. Då var det svårt att åka, kylan, vinden tog kraften ur mig och jag låg helst på en säng ihopkrupen. Det var en plågsam tid. Men det magonda gick över och ett annat år kunde jag åter åka över isen med farfar.

I Norrköping i Vrinneviskogen fanns det spår 2.5-10 km. Jag och min kompis Gert åkte så ofta vi kunde på vintern. Vi gick hemifrån med skidorna över axeln och när vi kom till till grusvägen fram mot spårstugan så satte vi på skidorna. Det var vintrar med gott om snö under mitten och slutet av 1960-talet. Under januari-mars åkte vi två-tre gånger per vecka. Vi blev båda rätt bra på att åka men visste vår plats gentemot den elit som ändå var ouppnåelig. Det var inte alltid bra glid och fäste. Vi vallade våra skidor hemma hos mig, jag hade gasolbrännare. Ibland kunde dock all markens barr och jord fastna under skidorna.

Under 1970-talet fanns det ingen snö eller också var det andra orsaker till att jag sällan åkte.

Sedan blev jag sjuk och min lungsjukdom satte ner min lungfunktion. Det tog dock några år och ännu 1985 kunde jag åka 10 km på Billingen på 40 minuter. Jag fortsatte att åka, allt långsammare men ändå med samma sug när staktagen drog iväg för en stund och det kändes som att susa fram över snön, oftast alldeles ensam.

Sista tio åren har lungfunktionen (mätt med spirometri) inte ytterligare försämrats. Jag har klättrat upp på skalan och nått nedre delen av normalvärdena för män i min ålder.

Så jag fortsätter att åka. Nu finns inte längre några stafettlag, inga positioner att hålla reda på, ingen tid att mäta och ingen motståndare. Jag tävlar inte ens mot mig själv. Jag åker bara och i bästa fall känner jag kraften i armar och ben, balansens njutningsfyllda känsla och återupplever forsandet fram över snön.

 

Publicerat i Idrott, Luleå | 2 kommentarer

Vi er perfekt men verden er ikke det

Publicerat den oktober 14, 2017 av bjornlandstrom

”Att skicka sms har blivit det new normal” – för ungdomar, för barn till föräldrar och tvärtom, mellan kompisar, för att träffas…

Effektivt men inte en mänsklig röst.

Men kanske är det inte riktigt hela sanningen…

 

Den norska serien ”Skam” med sina fyra säsonger fångar en grupp unga människors relationer, vänskap, kärlek och allt det ambivalenta. Det är sällsynt skickligt iakttaget av framför allt regissören Julie Andem. Den existentiella laddningen är hela tiden stark i den skolvardag där allt utspelas.

 

En avsevärd del av kommunikationen sker via sms, messengergrupper, snabbt, viktigt hela tiden, försiktigt språk och utbrott.

Men det är inte allt. Ungdomarna ringer, skickar mail och träffas. De använder alla kommunikationsmedlen effektivt och det är som en kommunikationens utopi, som på ett medeltida marknadstorg där människor missförstår och förstår varandra. Var det inte Marshall McLuhan som förutspådde ”den globala byn”, här har ni den i ett litet hörn av Oslo.

 

”Skam” är den nordiska varianten av ”Mad Men”, bara ännu så mycket mer ung, full av hopp om framtiden. En utopi, javisst, men så psykologiskt trovärdigt gjord att jag gärna tror på utopin en stund.

Publicerat i Film | Märkt , | Lämna en kommentar