I BBCs radioprogram”Arts & Ideas” (29 september 2016) diskuteras böcker utgivna 1946. Kriget var nyss över, människor hade det fattigt i England (och ännu värre hade människor det i fastlandseuropa, inte minst i Tyskland). I programmet hade författaren Benjamin Markovits , litteraturvetaren Lara Feigel och essäisten Kevin Jackson valt ut favoriter som publicerades det året.
Under kriget hade man suttit inomhus och läst i Storbritannien, det var ett sätt att uthärda. Böcker som kom ut 1946 var mer avancerade litterärt än vad man kanske skulle tro. Penguin lanserade sin klassikerserie med ”Odysseus” som sålde i stora upplagor.
Vad hade de utvalda böckerna i programmet gemensamt? Inte tema, inte stil utan en litterär komplexitet som inte står dagens efter, de skulle kunna vara skrivna och utgivna idag sa någon.
”All the King´s men” av Robert Penn Warren baseras på den verklige populistiske politikern Huey Long. Boken kom på svenska året därpå. Den lär ska vara en studie i en vänsterpopulistisk politikers stora visioner, Den verklige Long blev skjuten under fortfarande oklara omständigheter 1932.
”Jill” är Philip Larkins debut och enda roman. Boken handlar om att känna sig ensam och inte våga bryta mot konventioner och den skam som då uppkommer. Larkin blev sedan en ensam poet som tillbringade sitt yrkesliv som bibliotekarie i Hull. I Englnad är larkin lika stor som vår Tranströmer eller Ekelöf. I programmet beklagade man nästan att Larkin inte fortsatte som romanförfattare, han visade i sin roman att han hade humor.
”The moving toyshop” av Edmund Crispin (alla Crispins detektivromaner tror jag finns på svenska) utspelar sig liksom de andra av hans böcker i Oxford. Crispins stil är lätt och otidsenlig, men liksom den svenske HK Rönbloms påminner hans böcker om en annan tid som tycktes tryggare men tvärtom var mer fasansfull med ett förödande krig alldeles nyss avslutat.
På svenska språket kom flera bra böcker men de nämndes inte i programmet där Tove Jansson var enda representanten på svenska. Folke Fridells ”Död mans hand” är en tidig kritik av hur mätmetoder (MTM) tvingar fabriksarbetarna att arbeta fortare. Samma år kom Eyvind Johnson starka Odysseusparafras ”Strändernas svall”. Två stora arbetarförfattare som gick olika vägar i sin litterära utveckling. Astrid Lindgrens ”Alla vi barn i Bullerbyn” kanske kan ses som en falsk idyll av ett Sverige som med tur, skicklighet och kanske en viss dos feghet sluppit förstöras av kriget. det svenska 1946 kan också så här sjutti år senare tyckas betydelsefullt och spännande, vi hade ju också böcker av Werner Aspenström ,Stig Dagerman och Stina Aronsson.
Samma år fick Hermann Hesse nobelpriset. Det spekulerades om att det gick till en tysk som inte varit nazist just för att belöna de som stått emot. Svenska akademin tar förstås aldrig sådana politiska hänsyn och möjligen har deras ständigt upprepade mantra något av sanning i Hesses fall. Hermann Hesse är ingen renodlat politisk författare. Också han, som Larkin, Aspenström, Aronsson, har beskrivit utanförskapet och kampen att bryta sig in i någon sorts gemenskap. Jag läste hans, som jag då tyckte mästerverk, ”Glaspärlespelet”, ”Stäppvargen” och ”Under hjulet” åren kring jag var tjugo. Jag minns intensiteten, en viss omständlighet och transcendensförsöken. Den realistiska barndomsberättelsen ”Under hjulet” är kanske den jag helst skulle läsa om. Men ingen av dem kom förstås 1946, de var skrivna 20-40 år tidigare förutom den relativt nya ”Glaspärlespelet”.
Det året kom i stället ”Kometjakten” av Tove Jansson. Jag vill inte påstå att den ”förstörde min barndom”. Snarare laddade den tillvaron med den skräck som jag tror är varje barns nödvändiga känsla för att utvecklas till en människa med bara måttlig och hanterbar ångest inför tillvarons vidrigheter. Förresten finns också tillvarons njutningar skickligt nedlagda där i skräcken för kometen. Hur som helst var radioprogrammets deltagare överens om detta är ett mästerverk. Som svensk som kan sin Tove Jansson ännu bättre så vet vi att hon skulle nå högre höjder senare.
Detta år kom också den första av Enid Blytons ”Mallory Towers” – böcker om en engelsk internatflickskola. I Sverige var och är tror jag, Enid Blyton oerhört mycket läst genom de sk ”Fem-böckerna” om fem ungdomar som löser deckargåtor. Särskilt spännande är Georgina som kallar sig George och retar det transsexuella tänkandet hos ungdomar utan att dom märker det, i varje fall märker inte dom vuxna det. Jag och min kamrat Gert var när vi var tolv år gamla med i en bokklubb på Norrköpings stadsbibliotek (vi satt i ett vindsrum runt ett bord). En gång hade vi frågesport. Vi fick själva hitta på frågor. En lite mindre killes fråga löd: ”säg en fembok”. Min fråga var : ”vem vann olympiskt guld i maratonlöpning i Aten 1896”. Både jag och Gert blev efter fem eller sex träffar uteslutna ur bokklubben på grund av dåligt uppförande. Jag minns ändå dessa träffar i höstens mörker med stor värme.
Björn Landströms blogg 