Det ordnas vårfest för barn och föräldrar i Fröbelstugan

Vårfest i Fröbelstugan 25 maj 1960, Södra Promenaden Norrköping. Lekskola där jag gick hösten 1958-våren 1961, mån-fre kl 13-16.

Friedrich Fröbel (Thuringen) 1782-1852 startade Kindergarten med allsidig harmonisk utveckling av människans förmögenheter som uppfostrans viktigaste mål.The kindergarten program was designed to meet children’s needs for physical activity, sensory awareness, creative expression, exploration of ideas and concepts, the pleasure of singing, and the experience of living among others. His educational approach was for “self-activity,” the idea that allowed the child to be led by his own interests and to freely explore them. The teacher became a guide rather than a lecturer.” (Nichols, Rachel. “Friedrich Froebel: Founder of the First Kindergarten.” HubPages.com. < http://hubpages.com/hub/Friedrich-Froebel-Founder-of-the-First-Kindergarten > 21 Dec. 2010.).

Så var det också; trädgård där vi odlade under våren, fri utelek, sång, många instrument, utklädning, spel, snickeri, kök. Varje dag en samling där vi satt på golvet och lyssnade på fröken, sjöng och sen fick vi till musik trippa, smyga bort till orkesterplatsen där instrumenten delades ut. Jag fick ofta kastanjetter, ibland tamburin. Aldrig att någon ombads hålla tyst som senare i småskolan under psalmsången.

Så här i efterhand bedömer jag att Fröbelpedagogiken (uppblandad med Montessori och i Norrköping initierad av makarna Moberg första decennierna av 1900-talet) som frigörande.

Den har gett mig en grundläggande självkänsla i rörelse (idrott), konstnärliga uttryck (rytm, olika instrument) som skolan och dansskolan ändå inte lyckades förstöra, tillverkning (träleksaker i snickeriet, arbete i köket). Leken utomhus var fri i den meningen att ingen sa vad vi skulle göra men det fanns alltid fröknar närvarande.

Särskilt minns jag den respektfulla tonen när man pratade med barnen. Varje samling, 13.30, med lärarinnan var ett äventyr, vad som helst kunde hända. Fröbelstugan var en plats utan ångest. Jag har sedan sett att dagens svenska förskoleverksamhet bygger på den här antiauktoritära och frigörande traditionen.

Så här i efterhand upplever jag att 4-6-årsåldern var den tid i livet då tillvaron öppnade sig, då allting var möjligt, en sorts dröm om hur tillvaron kunde vara.

 

Publicerat i Barn, Filosofi, Norrköping, Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Leif Nylén 1939-2016, några korta ord

Så har Leif Nylén dött. Konstigt, jag läste honom ju nyss i Dagens Nyheter – nä antagligen inte, det var nog ett tag sen. Han brukade skriva om konst och poesi. Som konstkritiker var han ofta ganska lättläst i jämförelse med Lars O Ericsson så jag läste honom och hopade över Ericsson (möjligen var det fel, Ericsson var den som följde postmodernismen nära).

Nylén var nog mer för modernismen. Om modernismens historia skriver han 1976 (i DN): ..”Den handlar inte i första hand om växlande utseenden. Snarare handlar den väl om de ögonblick när dessa nya utseenden får någon sorts social innebörd och publik funktion – när ett aldrig så smalt intellektuellt avantgarde väljer att acceptera dem som sina uttryck och utnyttjar dem som modeller för sin verklighetsuppfattning”.

Jag vet inte om jag skulle kalla Nylén själv för avantgarde? På sätt och vis var han en banbrytare med sin text till ”Staten och kapitalet” (1972) – ”Blå Tåget” –  som sen Ebba Grön skulle göra till en sorts alternativ nationalsång….

Leif Nylén var en udda figur i DN, anarkistisk och aktivistisk. Han drog sig inte för att på typiskt 60-talsvänstersätt ge uppfordrande råd till dem han skrev om. Han skriver på hösten 1976 om en galleriutställning av Marie-Louise De Geer Bergenstråhle och karakteriserar träffande att hennes bilder ”utnyttjar en grotesk överdimensionerad sensualism för att gestalta samhällets och de sociala relationernas kriser”. Sedan går han ett steg för långt i sin roll som kritiker och tillhåller konstnären att ”börja undersöka var och hur hennes upplevelse av verkligheten faktiskt sammanfaller med bestämda samhälleliga villkor”. Nå, sånt är lätt att förlåta.

Leif Nylén var oftast stimulerande att läsa, han skrev i det där som lite slentrianmässigt kallas underifrånperspektiv och underdånighet var ingen egenskap man behövde frukta att han skulle uttrycka.

Publicerat i Konst, Politik | 2 kommentarer

Fotbolls-EM 2016

Det har varit ett uselt fotbolls-EM, försiktig och positionsbevakande fotboll under gruppspelet och nära nog en likadan fortsättning under utslagsmatcherna. Nåja, första halvlek av Portugal-Polen i åttondelen var bättre men sen sjönk lagen in i försiktighetens träsk. Att det sen blev många mål då Frankrike slog ut Island berodde nog mest på att Island var svaga.

Bättre fart då med The Guardians Euro 2016 Football Dailys podcast med James Richardson, James Horncastle, Sid Lowe, Iain Macintosh och Barry Glendenning. Blick för spelet, fina iakttagelser men också distans till fotbollen och många skratt. De lyckas på en kort stund fånga spel, publikstämning och i små inkast ge politiska vinklingar.Uppriktigt sagt så har jag ägnat en halvtimme åt dagen åt att lyssna och lite mindre åt själva matcherna….Så ta vad jag påstår med det i åtanke, empirin sviktar.

I första semifinalen mellan Portugal och Wales blir det nu på onsdag en intern kamp mellan ett gäng Real Madrid-spelare, Ronaldo, Pepe och Bale. Det kan lite roligare än hittills. Portugals tekniska och potentiellt taktiska gäng borde ju slå ut ett Wales med viktiga spelare avstängda.

Tyskland har kanske sett bäst ut hittills men mot Frankrike kan det sluta illa. Det gäller dock för fransmännen att ha en vänsterback som är bättre på huvudet än den de hade mot Island. Varje isländskt inkast förlorades av franske vänsterbacken och  det såg nog den tyska lagledningen. Jag gissar dock att en runtrusande Antoine Griezmann kan rasera det tyska försvaret, också det skadskjutet.

Nä detta EM har varit till stor del bortkastad tid. Om nu inte de tre sista matcherna blir roligare att titta på så blir det dags att lägga mästerskapsbollen på hyllan och ta sig ut och träna själv i stället.

Fast jag kan inte undgå att minnas njutningen då Island slog ut ett förlamat England i åttondelen. Hur Englands oförmåga att byta spelsätt blev en förödande bild av fotbollens begränsningar.

 

Publicerat i Idrott | Märkt | 2 kommentarer

Muhammed Ali

Han har varit borta länge. När budet om Muhammed Alis bortgång kommer så är det en förgången tid som öppnar sig.

Under många år har Ali varit mannen som symboliserat hjärnskador av boxningen, skakningar och stapplighet och långsamhet av morbus Parkinsontyp. Boxning och hjärnskador är en diskussion värd att föra men låt oss lämna den för tillfället.

 

För 41 år sen publicerade Norman Mailer sin reportagebok ”Matchen”. Mailer var macho i sina böcker och vad passade bättre än Muhammed Ali mot George Foreman i Kinshasa 1974. Det blev en brutal match där Ali fick ta emot massor av slag men slutligen fick ner sin motståndare i åttonde ronden. Foreman hann inte upp före tio och domaren bröt klokt nog matchen. Norman Mailer var tagen och tom lite starstruck som han annars inte brukade vara, han hade ju skrivit om Marilyn Monroe tidigare och tyckte nog att det egentligen var han själv som var stjärnan.

Då var jag tjugo och hade annat för mig än att lyssna på boxningsreferat (jag läste dock om matchen i DN nästa dag). Jag satt i styrelsen för hyresgästföreningen på Forums studentboende i Stockholm, vi hade styrelsemöte och vi diskuterade vilka tidningar vi skulle prenumerera på i husets café. Det fanns också andra viktigare saker att tänka på än en match i tungviktsboxning.

 

Nu när Muhammed Ali är borta så minns jag att jag tänkt mest på honom som Cassius Clay – ett namn som han själv avskydde eftersom det hade klang av amerikanskt slaveri.

Mitt starkaste minne av denne den reaktionssnabbaste av alla boxare , i fotarbete där han dansade undan (vilket han ju inte försummade att själv påpeka) är den natt 1964 i februari när han mötte Sonny Liston första gången.

Sonny Liston var själva sinnebilden av en tungviktsboxare, han såg elak ut och slog fruktansvärt hårt. Han hade slagit ut den av många svenskar älskade Floyd Patterson. Liston var tystlåten.

Cassius Clay var högljudd, skrytig och kallade Liston ful. Jag minns att jag inte gillade honom. Min farfar som var ointresserad av idrott följde dock boxning. Jag minns inte vad han tyckte om varken Clay eller Liston. Jag tror han höll inne med det.

Men min farfar och jag  såg fram emot matchen, det var vinter och jag var hos honom i Luleå. Han väckte mig nån gång vid 2-tiden och vi satte på radion. Det går idag att höra ett utdrag av referatet via SR-arkiv. Arne Thorén som rapporterade om allt viktigt som hände i Staterna satt vid ringside.

Efter sjätte ronden, som var ganska jämn, sitter Liston kvar i sin ringhörna när gonggongen går. Clay är uppe i ringen och höjer armarna när han förstår att Liston inte kommer upp till sjunde ronden.

Arne Thoréns röst börjar skaka och han får liksom övervinna sig själv( och försöka låta lika auktoritativ som alltid vad han än berättar om) för att med en lätt darrning säga att Cassius Clay vunnit på teknisk knockout och är ny världsmästare i tungviktsboxning.

Det är nog svårt idag att föreställa sig vad det betydde då, i USA, i Sverige och hos stora delar av unga svenska killar som aldrig skulle kunna tänka sig gå en boxningsmatch men som hade nära minnen av en svensk världsmästare (Ingemar Johansson).

Själv var jag upprörd. Visserligen ogillade jag Sonny Liston men ännu mer denne storskrytande (som dessutom sa att han själv var vacker) unge kille. Det var helt enkelt osannolikt konstigt och felaktigt att han skulle bli världsmästare. Det blev omöjligt att sova den natten och jag började räkna dagarna till returmatchen.

Den 25 maj 1965 möttes de igen för andra och sista gången. Då hade jag modifierat min syn på Clay och såg honom som en acceptabel världsmästare. Matchen blev en besvikelse för alla som berett sig på en lång fight. Clay ”träffar” Liston redan i första ronden med ett ”osynligt” slag och vinner på knockout. Många sa att matchen var uppgjord, att slaget aldrig träffade. Men om det träffade så var det nog boxningshistoriens snabbaste slag. Vi det laget var jag dock rätt nöjd med Clay och kunde sen med förtröstan notera både namnbyte och religiöst engagemang. När han sen vägrade strida i Vietnam så hade han hamnat på samma linje som min mellanstadielärare och jag kände att tillvaron åter hade fått en riktning och mening.

Publicerat i Barn, Idrott, USA | Märkt , | Lämna en kommentar

Amsterdamresa med Rasmus april 2016

Amsterdam är som Stockholm. Folk är världsvana. Fast ändå inte riktigt lika. I Amsterdam, i varje fall i början av april, är tempot lägre, människor verkar mindre jäktade och själva formatet på staden är mindre. I podcasten ”Staden” (avsnittet om Amsterdam 21 november 2014) spekulerar Dan Hallemar och Håkan Forsell om varför trevåningshusen kring Amsterdams otaliga kanaler har så stora fönster:  ”Se på oss, vi är oförvitliga, öppna, moraliskt högtstående, asketiska och inte pråliga”. Podcasten ”Staden” är för övrigt en närmast oundgänglig vägvisare till mer än femtio städer i världen.IMG_0765[1]

Cykel

Jag har cyklat i Köpenhamn. Där cyklar människor på vanliga cyklar i vanliga kläder. Om man ska stanna så sätter man upp handen för att varna den som kommer bakom. Om man ska gå över Nörrebrogade så får man se sig för, mer för cyklar än bilar. Dronning Louises bro lär vara en av världens mest trafikerade broar, av cyklar.

I Amsterdam är det snarast kaos på cykelbanan och jag tänker att människor har en märklig förmåga att navigera i kaos, köra om, mötas och korsa utan att krocka. Samspelet som försiggår oavbrutet utan ögonkontakt är fascinerande. Vi cyklade runt hela centrala Amsterdam utan någon allvarlig incident även om det inte hade överraskat mig om vi krockat.

Liberalism

Vi cyklade längs en smal gränd. I några av fönstren stod kvinnor i bh och trosor. En av dem vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka. Prostituerade är människor som vem som helst. Prostitution är vidrigt, människor får lösa sina sexuella problem på annat sätt. I Amsterdam är prostitution legalt och accepterat. Amsterdam är en liberal stad, liberalt är ett ansikte med många uttryck. Ibland är liberalismen vissas frihet och andras ofrihet.

Marijuanadoften kändes tydligt i Red Light District. Två män i 60-åldersåldern, bekvämt klädda gick förbi oss rökandes på varsin joint, stannade till utanför den lilla kvartersbion som visade hela Gudfaderntrilogin innan de strosade vidare. Så normalt i Amsterdam, så kriminellt i Stockholm.

Rijksmusem

Besöket tog nära fem timmar men så hann vi med en lätt lunch på tomatsoppa, äppelkaka och kaffe.

Museet är mycket välorganiserat. Liksom på en del andra museer låter man besökaren ladda ner en app där man vandrar omkring med egna hörlurar på museet. Vi valde först långa 1600-talsturen och sedan den långa 1800-talsturen. Den första var helt klart bäst. ”Nattvakten” av Rembrandt hade jag faktiskt ett minne från ett besök med min mamma o pappa i 15-årsåldern. Nu såg jag tydligare än då hur individuellt Rembrandt målat alla i vaktstyrkan som på morgonen är på väg ut till sitt uppdrag och hur deras rörelser finns med i målningen.

Det flockades mycket folk kring Vermeers ”Kökspiga som häller upp mjölk”. Hon står i en onaturlig ställning när hon häller, höger axel är upplyft. Gul åtsittande linneblus och blått förkläde. Vad är det som fascinerar? Antagligen något i hållningen och bortvändheten som lockar vår fantasi, det är som vi ser rätt in i en människa från mitten av 1600-talet och undrar över vad hon tänker på.

Märkligt var att plötsligt återse svenska Nationalmuseums ”Batavernas frihetsed” av Rembrandt upphängd i ett förklarande ljus som Nationalmuseum kan ta efter när de återfår den stora målningen till öppnandet efter sin mångåriga renovering.

Rijksmuseum har bara en målning av van Gogh, ett självporträtt. Nå det mesta finns ju på det närliggande van Gogh-museet som vi avstod från.

Utanför museet kom vi i samspråk med en holländsk kvinna som kunde lite svenska sen hon arbetat i Delsbo. För övrigt blev vi flera gånger tagna som att vara landsmän, troligen för att detta märkliga holländska språk ibland låter som svenska men annars mest är som en sträng blandning av tyska och engelska.

Hieromymus Bosch

Överträffade allt gjorde Hieronymus Bosch-utställningen i ´s-Hertogenbosch. Resan dit tog en timme med tåg.

Noordbrabantmuseum uppmärksammar 500-årsminnet av konstnärens död med en mycket fin utställning av hans verk där man egentligen bara saknar ”Lustarnas trädgård” som hänger på Prado i Madrid och som inte lånas ut. Det mest slående med chansen att närstudera bilderna, vilket krävde ett visst tålamod för att nå ända fram till glaset bland alla intresserade, är vilken humor denne man hade. Uppfinningsrikedomen kring helvetets straff och människors plågande av varandra är förvisso skrämmande ibland men fantasifullheten hos alla märkliga figurer med spetsiga hattar, konstiga kroppar och pinoredskap liknar mera ”Star Wars” än Dantes ”Helvete”.

Mat

Jag sköt undan det tjocka svarta draperiet och tittade in i det enda rummet på ”Tastes & Spirits” på Lijnbaanssteeg 5. ”Jo vi  har ett bord till kvart i åtta, lås fast era cyklar på bron över kanalen” sa den unge kyparen. Det var ett hippt ställe. Vi beställde varsin ”Mango Unchained”, nästan den drink som Leonardo Di Caprio drack i ”Django Unchained”. Far och son kände sig hippa. Sen åt vi grodlår, portabella, anklever och en mycket god risotto. Allt minimalt liksom en liten Heineken. Ingen övermättnad varken på mat eller alkohol. Så vi beställde chokladägg med mangoglass. Oerhört gott för 700 kronor per person. Allmänläkaren fick sponsra litteraturkritikern.

 

Jag och Rasmus avslutade besöket med en brunch på pannkaka med grönsaker och en triple Duvel. Vi hade med varsin tröja inköpt på Bos, Sverige kändes närvarande.

En välordnad liberal stad. Vad finns gömt? Bigotta osynliga regler, ett underbetalt prekariat.  Svårt att veta vad som inte syns för turisten som inte tar bussen till fattigdomens hemvister. Prostitutionens legala status är ändå en synlighet av att allt inte står rätt till. Som besökare blev vi ändå charmade av staden.

 

Publicerat i Konst, Resor | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Lyssnade på 2015

Några bra radioprogram jag lyssnade på 2015

”Nyhetsundvikare” Mikael Timm om hur han undviker att invaderas av det som media rapporterar om för dagen. Obs P1 13 mars

”Budapest” om hur motståndet mot  regeringspartiets Fidez antidemokratiska politik bedrivs underifrån.  podcasten ”Staden” 27 mars

”Bostadens filosofi – hemmet som skuld och befrielse”. Perspektiv på hur bostaden förvandlas till en vara att handla med. podcasten Staden 25 dec

Om upplevelsen av alkohol intervju med Anna Söderpalm Gordh. podcasten Akademiliv 21april

Jenny Diski och döden. oförväget trotsig. Obs 12 juni

Herman Geijers Sommarprogram 15 juli

 

och något alldeles nytt: Om filmen ”Carol” med manusförfattaren Phyllis Nagy och regissören Todd Haynes. Om att leva undercover i 50-talets USA. podcasten Fresh Air 6 jan 2016.

Publicerat i Radio | Lämna en kommentar

Film teater böcker 2015

Bästa filmer jag sett 2015

första gången
Birdman
Umberto D, Vittorio de Sica 1952, en rörande scen med en liten hund och fattigdomens helvete
Mad Max: Fury road, den nya trenden i mainstreamfilmer där kvinnor har en ledande actionroll (Star wars: the force awakens)
Leviathan; befäster bilden av Ryssland som ett korrumperat samhälle
Dheepan, en korsning mellan engagerad socialrealism och Terminator

och så några jag såg om för att de är så bra
Bladerunner, om att försöka förstå andra som inte är som man själv
Brief Encounter, passion på järnvägsrestaurang, som att se Hitchcock och slippa det pålagda mordet, tätt gestaltat av David Lean
Five easy pieces, Jack Nicholson lysande och med oerhörd existentiell laddning. Ett av de stora filmiska mästerverken. Innehåller många olika moment av filmberättande.

 

Teater i levande livet 2015
Ibsens En folkefiende på Dramaten, har sett den i flera uppsättningar, Leif Andree är kanske inte den trovärdige Doktor Stockmann men intensivare och galnare än de flesta, man skulle önska lite mer av honom hos många opassionerade läkare
Slutspel av Samuel Beckett på Klarateatern, nåja verkligen dystert, lars Lind som Clov gestaltar återhållen aggressivitet så finstämt
Maria Stuart av Friedrich Schiller på Dramaten
Markisinnan de Sade av Yukio Mishima på Dramaten, tänk att den reaktionäre Mishima kunde skriva ett så kvinnofrigörande drama
jo det saknas förstås nåt nyskrivet men det beror nog mer på mig än vad som funnits att se på teater

 

Böcker som gjort starkast intryck 2015
Twist av Klas Östergren, ändå inte riktigt så bra som han kan
Liv till varje pris av Kristina Sandberg, bättre än du tror när du läst en bit
Plattform och Underkastelse av Michel Houllebecq, mest för att han skriver med sådan extrem närvaro
The heart of the matter Graham Greene från 1948, så otidsenlig men så skarpt iakttagen och lite melodramatisk
Capital av Thomas Pikketty, plötsligt ljusnar, i den där betydelsen när något går upp för en, bilden av de senaste hundra årens historia och ojämlikheten framstår som monstruös, fö är boken rolig och lärd
Pesten av Albert Camus, något för alla och särskilt för läkarstudenter, om sjukdomar, sjukvårdsorganisation och människors rädsla och människors mod
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj, nu förstår jag varför unga kvinnor i Sovjet 1941 vill till fronten som ju egentligen är förenat med livsfara. En sorts exempel på Johan asplunds begrepp ”social responsivitet”. Forskare som vill arbeta med kvalitativa metoder har saker att lära av Aleksijevitj.
Spådomen av Agneta Pleijel, koncentrerad och spännande undersökning av det unga självet snarare än biografi

vad är det jag saknar: bra deckare, finns det några? bra sf, de finns antagligen, skarpa berättelser av vardagen i sverige, dom finns säkert också, det är nog bara jag som inte läst dem…

Publicerat i Böcker, Film, Teater | 3 kommentarer

Alexander Mackendrick slår underifrån

Filmbolaget Ealing lyckades rekrytera skotten Alexander Mackendrick i slutet av 1940-talet. Han regisserade tre komedier som fortfarande är bland det roligaste, och smartaste, man kan se på film. Jag såg alla tre när jag var 15 och har nu sett om dem , lika road och lika oroad som då.

På en liten ö i Hebriderna tar whiskyn slut, världskriget pågår, och hela samhället avstannar. Ett skepp lastat med massor av whiskylådor strandar och hela byn mobiliserar och hämtar in whiskyn. Lokala engelska polisen misslyckas trots idoga försök att förhindra ”stölden”. Glädje utbryter, det sups både med måtta och utan. ”Massor av whisky” är en film med glimten i ögat hela tiden, upprorisk mot makten från London och driver med det sluga småfolket.

”Mannen i den vita kostymen” handlar om en kemist (Alec Guiness) som i laboratoriet uppfinner en outslitlig tygfiber. Både kapitalägarna och fackföreningen hotas när jobben kan försvinna. Sällan har det ekonomiska systemet satirtecknats så lättsamt och träffande på samma gång. Filmen nekar sig inte heller humorgrepp från amerikansk 10-talsslapstick.

”Ladykillers” kan man i höst se på Oscars i Stockholm med Jonas Karlsson. Den sataniska gängledaren spelades då på 1950-talet av Alec Guiness, en förvandlingens mästare. I filmen (finns fö en bröderna Coen-versionockså) är Katie Johnson obetalbar som den rättrådiga och lite naiva gamla damen. Ärlighet varar längst kan tyckas, fast som vanligt hos Mackendrick vänds allt upp och ner i slutet.

Det gemensamma hos filmerna är driften med dubbelmoralisk engelsk artighet. Ingen kommer undan med äran i behåll.

Publicerat i Film | Märkt , | Lämna en kommentar

Introduktören Kristoffer Leandoer

Det sägs ibland att det saknas skribenter som har bredd i sin internationella beläsenhet och som likt den Artur Lundkvist som på 50-och 60-talet presenterade amerikanska och latinamerikanska författarskap för en svensk publik. Om JMG Le Clezio skrev Lundkvist i slutet av 60-talet att han hade ”en kosmiskt präglad naturupplevelse som ställer honom utanför samhället”. Framsynt att lyfta fram hans författarskap då.

Introduktörerna finns dock men har nog blivit mindre synliga. Kristoffer Leandoer är en sådan. Han har skrivit om bland annat franska författarskap; också Le Clezio och Patrick Modiano och så den kanske intressantaste av de nya; Michel Houllebecq.

I Svenska Dagbladets understreckare den 4 augusti presenterar han ”The Faerie Queene” som är skrivet samtida med Shakespeare. Edmund Spenser avsåg med jätteverket att ”hela världen” med dess dygder i nutid och forntid skulle skildras. Det gick förstås inte och verket blev jättelikt men oavslutat.

Kristoffer Leandoer uppmanar knappast till läsning av den vackra drottningen utan snarare lyfter fram och följer Spensers nioradiga versmått från 1500-talets slut via Byron, Keats och Shelley.

Shelley skriver gravdikten ”Adonais” över John Keats och raderna ”Peace, peace! he is not dead…he has awakened from the dream of life” når en jättepublik 1969 i Hyde Park när Mick Jagger läser över sin döde bandpartner Brian Jones.

Sedan påminner Kristoffer Leandoer om Apan i Narnia som hade en förebild i en rådgivare till drottning Elisabet.

Att inte ha alla sambanden klara för sig är ju högst rimligt, att bekämpa nationell och tidslig isolering är ännu rimligare. Leandoers bok ”Huset som Proust byggde” är från 2007.

Publicerat i Böcker, Tidningar | Märkt , | Lämna en kommentar

Clintan och Shakespeare goes Irak och Iran

Varannan vecka får jag The New York Review of Books i brevlådan. Senaste numret är som de flesta på drygt åttio sidor i A3-fomat på tjockt tidningspapper. En riktig tidskrift, oldfashioned och mycket välredigerad.

Varje nummer har 15-20 långa artiklar som det tar minst en halvtimme vardera att läsa. De flesta artiklarna rör amerikanska förhållanden och är av mindre intresse för mig. Men jag brukar läsa 2-3 artiklar noggrant och några till mer extensivt.

I numret 2 April 2015 finns två mycket intressanta saker.

Numrets första artikel är ofta nåt extra och den här gången skriverThomas Powers om ”American Sniper”, både boken av Chris Kyle själv (han pricksköt till döds 160 unga människor i Irak) och Clint Eastwoods film. Powers analys utmynnar i att Kyle möjligen dog med rent samvete men att  Eastwoods film är moraliskt komplex och att ”deliberate kill is a heck of a thing”.

En riktig textpärla är Shakespeareutgivaren Stehen Greenblatts reseberättele – ”Shakespeare in Tehran” – om hur han föreläste i Teheran om King Lear och Hamlet. Han berättar om förtrycket och spionerna i 1500-talets England och de som lyssnar på univeristetet (studenter, forskare och regeringens agenter) får inte höra ett ord om dagens Iran men ändå kan dra sina egna slutsatser. Greenblatt får också avancerade och kunniga frågor från chadorklädda kvinnliga studenter. Och både han och vi läsare förstår att motståndet mot regimen kommer inifrån. En hoppfull text.

 

PS jag kunde inte låta bli att leta upp ett avsnitt av ”Rawhide” med en ung Clint Eastwood.Sällan har ett bekymrat ansikte setts i så många närbilder. ”Prärie” som var den svenska titeln gjordes i 217 avsnitt i början av 1960-talet och även om jag inte såg alla så var den en av mina favoriter, cowboys som drev kor och bekämpade skurkar.

Publicerat i Tidningar | Märkt , , , | Lämna en kommentar