Alice Munro och resan till Banff

Publicerat den oktober 13, 2013 av bjornlandstrom

Min pappa ringde mig på jobbet och berättade att moster Eva var död. Kändes märkligt, hon hade ju inte verkat sjuk och var inte så gammal. Jag mindes henne som lärarinna i Tärnaby, hon och hennes son Kaj bodde i samma hus som skolan. Det var så länge sen.

Jag skulle åka till Banff i Alberta i Kanada och det var maj 2003. Också det känns länge sen.

Men jag minns hur jag satt på Evelyns coffebar och skrev inledningen till min första vetenskapliga artikel  om hur allmänläkare arbetar. Jag hade följt kollegor under deras arbete och nu satt jag här och skrev med ett bakgrundssorl av engelska röster, det var perfekt, engelskan liksom strömmade till när jag skrev. Sen ringde jag hem till Rasmus, han skulle söka jobb på Skara sommarland som badvakt. (han fick förresten jobbet och jag minns hur han klagade på vuxna som trängde sig före barnen i vattenrutschkanorna och hur han fick tillrättavisa dom, sen tappade han sin Nokia i vattnet och en del av sommarlönen gick åt)

I Banff fanns en fin bokhandel, Banff Book and Art Den, där jag köpte ”The moons of Jupiter” av Alice Munro.  När jag kände mig ensam på hotellet så läste jag en bit:  ”The aunts, like those who engage in chat with royalty, would venture no remarks of their own, but could answer questions. It was clear that only a great effort of will kept them all from running away and hiding, like Aunt Susan, who never did reappear while we were there. What was felt in the room was the pain of human contact. I was hypnotized by it. The fascinating pain; the humiliating necessity.”

Från flygplatsen i Calgary körde jag bil. Det var långt till Banff uppe i bergen och ibland snö på vägen. Jag var lite förvånad, hade bara med mig vårkläder, tunn jacka och låga skor. Bilen hade jag hyrt från Sverige och hade tagit i lite. En stor fyrhjulsdriven Ford med kopplingen i växelspaken. Det var som att köra en buss av det modernaste slaget. Jag läste kartan fel och hamnade på en lokal liten väg där jag inte nästan inte mötte någon bil men höll på att köra på en hjord Rocky Mountain wild sheep. Lite uppskrämd hade jag blivit på flygplatsen där man varnat  för brunbjörn, grizzlybjörn och puma. Jag tänkte inte gå för långt från bilen men stannade en stund och tittade på fåren och åt en smörgås. Vad gjorde jag här alldeles ensam uppe i bergen, glesa gårdar där det stod skyltar med ”for sale”? Kanske tänkte jag på vad Rasmus sagt innan jag åkte ”se till så du inte dör nu”.

På morgonen innan jag tog bussen från Mesta i Eskilstuna gjorde min svärfar Verner frukost åt mig. Han var sjuk, avmagrad och ganska svag, men på benen. Två månader senare var han död, 86 år, men kändes ändå som i förtid, aktiv in i det sista, hörde sig för om sjövädret från Gotland dagen innan han dog. Men nu satt vi och pratade om att flyga långt, han hade varit i Zambia, och om hans svullna ben; ”jag undrar om det blir bättre” sa han.

Denna avresedag hade jag inga tankar på Alice Munro även om jag läst lite om henne innan. Kanadensisk litteratur var nog mest Robertson Davies och science fiction-gurun William Gibson och hans ”Neuromancer”. På de oändligt långa flygresorna orkade jag inte läsa för bullret och sjönk i stället in i ”Catch Me if you can” om Frank Abagnale, en legendarisk bedragare så trovärdigt spelad av Leonardo Di Caprio som jag varit irriterad på alltsedan hans dåliga rolltolkning i ”Gilbert Grape”.

På ankomstkvällen i Banff åt jag en mexicotallrik och drack ett par öl. Människorna på baren stimmade och jag var som man säger jetlaggad, klockan var nog fem på morgonen svensk tid. Ljuden var annorlunda, starkare men också mer avlägsna, jag kände mig som sittande i en bubbla, att tilltala någon annan kändes helt omöjligt. Ändå trivdes jag, här var en bra plats. Nästa dag köpte jag Munros bok.

Konferensen om ”Advanced qualitative methods” (jag funderade mycket på vad advanced betydde) var utspridd på ett stort område. Min poster som jag burit från Sverige fick sin plats i en lokal bland en massa andra postrar. Mitt emot min glest skrivna poster hade en fransk kvinna en fullkomligt fullklottrad poster. Hon hade också med sin man, två barn och ytterligare någon släkting. Jag blev fascinerad över denna satsning, som också verkade helt förfelad med tanke på hur postern såg ut. Av vad jag såg så hade jag fått rätt, intresset för hennes poster var litet. Inte heller jag blev odödliggjord, visserligen kom några fram och jag fick förklara att ”en allmänläkares kompetens kan beskrivas som en kombination av personlig stil och valda strategier”.  ”So what ?” tycktes de tänka men de sa de förstås inte, snarare ”it was interesting”.

Det bästa med konferensen var själva frukostrummet, kallades Dining room, som var fullkomligt monumentalt. Jag minns att man kunde stå på en sorts balustrad ovanför och titta ut över ett närmast oändligt landskap av rustikt dukade bord. Där satt jag ofta och pratade med forskare från Edmonton, Victoria, Dundee, Stuttgart, Southampton, Albuquerque (Michael Agar), Manchester, Kansas City och några svenskar från Uppsala och Eksjö. Jag var ensam och då var det bra att sitta där. Men inte alltid ensam, på Old Spaghetti Factory satt jag en lång kväll med Dorte Kjeldmand och hennes forskarvänner och åt chorizo cannelloni och en annan dag tog vi Forden upp till Lake Louise. Där var som ett svenskt bergslagslandskap förstorat till storslagenhet.

Alice Munro kan tyckas tråkig vid en slarvig läsning. Inte mycket verkar hända och när plötsligt något händer så missade man det om man inte läst uppmärksamt. Efter ett par noveller så inser man att läshastigheten ska sänkas, nästan varje mening har sin funktion och liksom i livet annars så bör man inte slarva med koncentrationen.

Dåförtiden, och nu också, jobbade jag i en bygd som liknar de lite ålderdomliga platser Munro skriver om men som också genomgår förändringar som Munro så sakligt och utan sentimentalitet konstaterar. Det blev alltså något nästan välkänt jag kunde läsa om i de kanadensiska bergen. Jag insåg också att Munro mest skrev om en annan del av det jättelika landet. Men också det kändes bekant med tanke på mitt eget jättelika hemland.

Jag läste inte färdigt novellsamlingen under resan, jag läste en novell då och då och de stannade ibland i minnet. Särskilt  ”Accident” och  ”The moons of Jupiter” hade den där känslan av vanlig vardag  (en skola och ett sjukhus) som är så förrädiskt betydelselös trots att den i själva verket är laddad med alla sorters känslor framsprungna under ett liv.

Väl hemma igen slutade jag frysa, det var svensk vår.

Nu tio år senare läser jag novellen ”Kärlek vänskap hat” och tänker att livet kan ta förunderliga vägar och det är kanske just det som Alice Munro är så bra på att skriva om.

Publicerat i Böcker, Forskning, Kanada | 4 kommentarer

Ruth Ginzburg still going strong

Publicerat den mars 19, 2013 av bjornlandstrom

Det står 5-4 till republikanerna och Ruth Bader Ginzburg är över åttio. När ska denna Bill Clintontillsatta domare i Högsta domstolen sluta?!
När jämställdheten mellan män och kvinnor i USA har ökat under de senaste årtiondena så är Ruth Ginzburg en av arkitekterna. Hon har skrivit fler lagförslag baserade på individuella ”cases” än någon annan domare. Redan innan hon blev HD-domare var hon mycket aktiv och skrev långa komplicerade förslag till ändringar av lagar som just inom ett avgränsat område ökade kvinnors jämställdhet. Hennes övertygelse att detta gradvisa förbättrande av kvinnors ställning var den nödvändiga metoden för att nå framgång. Ett stort omfattande förslag om kvinnlig jämställdhet hade mött sådant motstånd under 70-och 80-talet att det aldrig gått igenom berättar hon i en intervju i The New Yorker (6 mars 2013).
Högsta domstolen i USA är en märklig inrättning. Den amerikanska konstitutionen bygger på maktdelning mellan kongressen, presidenten och högsta domstolen. HD prövar kongressens lagförslag och bedömer om de är förenliga med den nu över tvåhundra år gamla konstitutionen (och dess viktiga tillägg – amendments). Domarna är utsedda av presidenten och sitter på livstid om de inte vill avgå av hälsoskäl. Presidentens partitillhörighet avgör om det blir en domare med liberala eller konservativa värderingar. På så sätt förlänger den sittande presidenten sin maktställning in i framtiden. Den nuvarande ordföranden, John Roberts, utsågs av George W Bush, och är förutom relativt ung också traditionellt konservativ och mycket skarptänkt. Om HD åter kommer att pröva delstaternas rätt att besluta om sina egna lagar i abortfrågan blir abortmotståndaren Roberts´ argumentation viktig.
De senaste årtiondena har HD alltmer polariserats och ofta slutar kontroversiella domslut med 5-4, ofta i republikansk favör. Att Barack Obamas sjukvårdsreform, som ändå utesluter många amerikaner från mer än akut sjukvård, trots allt inte stoppades i HD berodde på att John Roberts mycket överraskande röstade för Obamas förslag sedan han bedömt att det kunde ses som en beskattning snarare än en inskränkning i amerikanska medborgares valfrihet som republikaner i allmänhet ansåg.
HD är alltså inte den oberoende instans som den inrättades för att vara. Det är nu kanske inte så förvånande. Att det skulle finnas för människor viktiga områden som inte har en politisk, fördelningspolitisk, aspekt och skulle kunna avgöras av en oberoende domstol är en idealistisk inställning som inte tycks glömma de intressemotsättningar som finns i ett samhälle. Tanken med HD är ändå god. Den tvingar fram en genomtänkt och tydlig argumentation och den använder sig av människor som är tränade att argumentera. Om man skulle önska sig något så vore det ett större deltagande av människor som inte bara är juridiska skarpingar.
För en juridisk skarping är just Ruth Ginzburg. Hennes envetna arbete, omsorgsfullt argumenterande i konkreta rättsfall, har troligen varit viktigt för jämställdheten mellan könen i USA. Dessa nio HD-personers förmåga att argumentera är ännu så länge av stor betydelse för världens politiska utveckling. En späd gammal kvinna har ännu en viss makt, jag tror att vi ska gilla det.

Publicerat i Politik, USA | Märkt , | Lämna en kommentar

Body parts

Publicerat den mars 17, 2013 av bjornlandstrom

utan titel”Is monarchy a suitable institution for a grown-up nation? I don’t know.” Skriver Hilary Mantel, kunglig litterär dissektionist, i “London review of books” (4/13).
Monarkin är för Mantel alltså mindre en fråga om dess berättigande och mer en fråga om vad den gör med oss människor.
När prinsessan Diana sommaren 1981 steg ur bröllopsvagnen så började hennes förvandling. Inte oväntat kom hennes klänning först ut, ”like a flow of liquid, like ectoplasm emerging from the orifices of a medium”. Diana med sin förmåga att behålla sin upphöjda trotsighet påminde människor, vid sin död om inte förr, om deras egna livsförstelningar. Om Diana var fångad mellan sina egna förmågor och den omöjliga upphöjda roll hon skulle uppfylla så var kanske sorgen vid hennes död ett uttryck för egna brustna förhoppningar. Med Diana blev tillvarons alltför stora kompromisser synliga.
Monarkin borde inte behövas i ett ”modernt” samhälle, människor borde vara befriade från sin underdånighet. Problemet är att samhället inte är modernt, människor är en sorts arkeologi av gångna tiders psykologier där avlagringarna är mer eller mindre tjocka, som hjärnan med sina olikgamla delar.
Om vi för ett ögonblick kastar oss ut i det demokratiska tänkandets sfär så blir monarkin en orimlighet. Hilary Mantel väjer för frågan som så många gör, viktigare saker finns att göra…
Men om nu monarkin är odemokratisk, och så vad är det då monarkin gör med oss människor? Hilary Mantel ser ett förklarat långt ögonblick hos den mer än kungliga prinsessan Diana. De kungliga är annars vanligtvis förvisade till att vara beklädda kroppsdelar som upprätthåller mångas drömmar om ett annat liv. Kan tänka att denna ytlighet inte är så farlig för oss, kan tänka att vi gillar och tål lite illvilligt skvaller som en del av vardagslivet, kan tänka att vad skulle vi prata om annars? Vi kanske får tåla att vi gärna förfaller som Hilary Mantel skriver: ”We are ready at any moment to rip away the veil of respect, and treat royal persons in an inhuman way, making them not more than us but less than us, not really human at all.”
Huvudargumenten för att byta ut monarkin är demokratiska men låt oss inte underskatta självbedrägerierna.

Publicerat i Politik, Tidningar | Märkt , | Lämna en kommentar

Lars Werner

Publicerat den januari 13, 2013 av bjornlandstrom

Idag meddelas att Lars Werner har dött 77 år gammal i en hjärtinfarkt. Man kan tycka att det inte är så konstigt ur medicinsk synpunkt, Lars Werner uppnådde ändå nästan den ålder som svenska män gör numera och dessutom hade han väl inte alltid levt så sunt som Socialstyrelsen vill. Han hade nog inte fått många poäng på den hälsoskattningsskala som hälsolevandets oerhört medvetna självutsedda entreprenörer kommer att göra sitt yttersta för att genomföra.

Lars Werner var en arbetare som blev partiledare efter lång tjänst i partiet. 1975 när jag var i mitt vuxenlivs tidigaste år, född 1954, var kommunismen nedsvärtad av Sovjets inmarsch och kontroll över Tjeckoslovakien 1968. Men kommunismen var också lite spännande i sin italienska och franska variant. Vänsterpartiet kommunisterna strävade på, attackerade högern intensivt och duckade mestadels för Sovjet. Till slut fick partinamnet med knapp majoritet ändras till vänsterpartiet 1990 och för Lars Werner som gammal kommunist som nog en gång i tiden hoppats på Stalin och hans efterföljare var det inte bara enkelt. Werner satt i 18 år som partiledare och för mig var han inte utan betydelse i många unga år.

Jag var ändå aldrig någon fan av Werner. Jag tyckte han var förutsägbar och inte så uppfinningsrik. Mer att han dundrade än var retoriskt vass. Vänsterns främste företrädare var alltså inte så där särskilt entusiasmerande. Men han skulle aldrig ha stillatigande åsett Sveriges förvandling till Europas ledande privatiseringsnation. Och han skulle inte ha accepterat de humanistiskt inlindade brutala nedtryckningar av de människor som inte uppfyllde förändringskraven. Han skulle i en politiskt central position, tror jag i alla fall, gråsosselikt försvarat en sorts anständighetens jämlikare samhälle.

Men CH Hermansson, hans företrädare, lever än och verkar i mindre kretsar men sannolikt med avsevärt inflytande. Han är en av de sista intellektuella politikerna i maktposition, ni unga har ännu chansen att utmana!, som diskuterar utifrån en omfattande bildningsgång och där taktiken bara kan motiveras av ett avsevärt kunskapskapital – det du storvulne folkpartiledare!

Jag kan sakna Ernst Wigforss – läs hans fascinerande memoarer!

Jag kan sakna Tage Erlander – läs hans tvivlande dagböcker.

Jag kan sakna Bertil Ohlin, för även om han var lite torr så var han kunnig och skarp, en svår motståndare.

Jag kan sakna gamle högerledaren Jarl Hjalmarsson, med hjärta för kriminellas svårigheter att återkomma.

Också hans efterträdare Gunnar Heckscher vars skarpa analyser togs i anspråk av Sveriges radio under hans senare år kan jag sakna.

Jag kan sakna Olof Palme för att han var så himla irriterande, så modig (och feg ibland) och förmådde omvandla sina erfarenheter av mänskliga orättvisor till retoriskt mästerskap.

Och jag kan sakna att jag var för ung för att vara med när Alva Myrdal la grunden för den praktiska politik som behövs för ökad jämlikhet mellan kvinnor och män.

Lars Werner uppfattade jag inte som en betydande intellektuell politiker, mer som en enveten bulldoggsliknande godmodig agitator. Jag har redan saknat honom en tid.

 

Publicerat i Politik | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Prisbelönad

Publicerat den november 17, 2012 av bjornlandstrom

När jag slår upp Dagens Nyheter denna lördag möts jag av den guldmässingsskimrande fasaden på Lunds Domkyrkoforum. Byggnaden, ritad av Carmen Izquierdo, har vunnit Kasper Salinpriset.
Wow! tänker jag och bestormar resten av familjen med nyheten. De är först lite frågande men övertygas snabbt när jag plockar fram ett nummer av Tidskriften Arkitektur (8/11) från förra året.
Det är nog bilderna som övertygar, särskilt den där man ser det låga Domkyrkoforum med Domkyrkans fulvackra torn i bakgrunden. Tomas Lauris beskrivning i Arkitektur är ändå målande: ”Påtaglig är lanterninen som sticker ut mot Domkyrkan som ett pekfinger. Gesten är inte överdriven. Den sätter sig inte upp mot hierarkin i stadsrummet, där Domkyrkan är kung. Den upprättar en relation.”
I DN skriver Julia Svensson: ”jag är glad att domkyrkorådet stod upp för sin ursprungstanke. Bara det ett bevis på att kyrkor numera är nästan de ända offentliga byggnader där kvalitet är heligare än ekonomi.”
Ja det är osannolik byggnad på en nästan helig plats. Nära ligger också café Ariman, också nästan helig som en påminnelse om att motstånd behövs. Lite märkligt att den gamla maktägande statsbärande kyrkan nu ansluter sig till motståndsrörelsen….
Julia Svensson igen: ”Men byggnaden ger, genom att inte kräva något. Plötsligt minns jag hur det känns att inte vara kund.”
Och jag minns hur jag detaljstuderade bilderna och ritningarna för ett år sen och utbrister för mig själv: ”jag fick pris”

Publicerat i Konst, Lund | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Pappa

Publicerat den oktober 17, 2012 av bjornlandstrom

”Varje vippa hade en mörkröd mogen färg och tillsammans utgjorde de en stark och stadig enhet, en storslagen tanke. Min far var då ännu ung och tänkte inte på saken i så utbroderade termer – det är jag som har gjort det.”
Mo Yan låter sonen föra ordet i ”Det röda fältet” och uppenbarar berättartekniken så tydligt.
Kanske skulle min far ha gillat Mo Yans sätt att berätta, jag vet inte riktigt. Men jag vet att han som många andra gillade Isaac Bashevis Singer sedan han blivit omfattande översatt till svenska efter nobelpriset. Mest av allt gillade han dock ”Stäppen” av Anton Tjechov. ”Den är förbaskat bra, jag har läst den flera gånger” sa han. Men det var länge sen, kanske för trettio år sen han sa så. Sen blev det mer Singer än Tjechov.
Han satt i sin gamla reglerbara träfåtölj med grönt blommigt tyg, fast han reglerade den aldrig. Han såg nedsjunken ut, med fötterna på fotpallen, nästan som ett utspärrat V. Där satt han alltid, så länge han rökte, när han såg på TV och när han i alla år läste Dagens Nyheter.
Det är tre år sen min pappa dog och han skulle häromdagen ha fyllt 88. Utanför hans fönster på Sandbyhovs sjukhem dessa sista dagar stod ett väldigt pilträd. Det var ett vackert träd men det orkade han inte bry sig mycket om då. ”Jaha” sa han bara när jag kommenterade trädet.
Men jag tror att han skulle ha brytt sig om att Cormac McCarthy inte fick nobelpriset för sin roman ”The road”. Han skulle ha tyckt att den handlade om människans existentiella villkor, om en värld utan gud men om en värld där människorna ändå kunde bry sig om varandra utan sentimentalitet, bara sådär enkelt och vardagligt.

Publicerat i Böcker | Märkt , | Lämna en kommentar

Stockholm music and arts

Publicerat den augusti 5, 2012 av bjornlandstrom

Han ser ut som en stor slaguggla när han äntrar scenen framför vitklädda radiosymfoniker. Jag tänker på hur Elvis Costello sjöng med Brodskykvartetten när jag hör Antony Hegartys falsettlika stämma som kommer från denna uggla, helt oväntat ljust och skirt. ”It will be some slow singing” säger han först blygt. Senare vädjar han envetet om hoten mot jorden – ”there are seven billions of people and two thousand tigers”. Han tror på äldre kvinnor i de politiska församlingarna som räddningen (jag kan inte elakt låta bli att associera till mrs Thatcher).

Om Bruce Springsteen är ett fysiskt fenomen så gäller inte det för Marianne Faithfull. Hon avbryter sin sång mitt i och sätter sig med en cigarett medan orkestern spelar på. Snart nog är hon på benen, fimpar med foten, ler spjuvert, och fortsätter med ”what are we fighting for”.

Samma 66 år som Faithfull är Patti Smith. Hon verkar ha tränat, och drogat bara måttligt, tänker jag när hon skuttar runt. Hon dansar lite spattigt rytmiskt. Och hon sjunger som en riktig rocker, kraftfullt. Och så är hon glad och lite sorgsen på samma gång.

Frida Hyvönens snedblickande skälmska leende och tramsiga mellansnack är oemotståndligt. För även om hennes sånger ibland balanserar på randen till det sentimentala så är hennes framträdande intelligent och vackert.

Yoko Onos 60-talsfilm på Moderna museet av människors nakna bakar när de går är fortfarande omskakande. Lätt att se de vajande skinkorna och tänka på Antony Hegartys visoner om en bättre värld där människan är mer varsam.

I Prideparaden ser de politiska partiernas deltagare bortkomna ut, de skrålar lite lätt och liksom stolpar fram. De paraddeltagare som går av eget nödtvång har en annan självklarhet vare sig det är någon av alla dessa med regnbågsutstyrslar eller en gammal kvinna i oansenlig hållning och klädsel (och vi kan ana vad hon varit med om bland moralens ståthållartrupper).

”People have the power” sjunger Patti Smith och vrålar ”free Pussy riots”. Jovars åtminstone ibland kan vi tro det.

Publicerat i Musik, Politik, Stockholm | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

She’s the one

Publicerat den juli 27, 2012 av bjornlandstrom

Jag blev utan biljett till Ullevi och Bruce Springsteens båda konserter. I stället fick jag ordna min egen konsert. Satte ”Shackled and drawn” med ”Waitin’ on a sunny day” och ”My city of ruins” på repeat och cyklade ut i Klyftamon i den svala sommarkvällen. Mitt blåa sommarlinne fladdrade i vinden när jag rullade nedför backen och jag var absolut ensam.
I grustaget drack jag mitt medhavda kaffe och tog en paus från musiken. Det vet jag förstås att Bruce aldrig gör. Tänkte på när jag den där gången var på Konserthuset i Stockholm 1975. Det var bättre då tänkte jag först men sen att det nog ändå är bättre nu. Jag blev lite sorgsen där jag satt.
Genom gruskurvorna i sakta cykelmak återupptog jag konserten i sällskap med ”Bobby Jean” och drev undan dysterhet och nostalgi med ”Thunder road”. På gräsmattan utanför Sparresätter skogsgymnasium gungade jag till ”She’s the one” med saxsolo av Clarence Clemons och tänkte att så här ska det vara på en riktig konsert med Springsteen, ett stort folkhav och musiken som liksom kommer uppifrån, från himlen, det är ju något religiöst med den där Bruce.
Över fälten i uppförsbackarna lyftes jag av ”Born to run” till en storståtlig spurt, musiken lyfte mig mot höga höjder och min konsert gick mot sin fullbordan, mer än två timmar lång!!
Fast då fick jag stanna och skjuta på en bil som fått motorstopp, gubbarna var från Töreboda och Mariestad och var både lite hjälplösa och inte alls på någon konsert….

Publicerat i Lerdala, Musik | Märkt | 1 kommentar

En semesterdag i juli

Publicerat den juli 18, 2012 av bjornlandstrom

När jag vaknar vid halvåttatiden hör jag Solveig, hon är på väg till jobbet. Det sticker i fötterna, nervsmärtorna som utlöstes av vindsröjningens krypande gör sig påminda. Läser tjugotalet sidor i Richard Fords ”Canada” i min Kindle. Sen kan jag inte ligga kvar längre, värker mest överallt i kroppen och fötterna domnar ännu mer. När jag kommer upp och rör mig känns det bättre.

Just det, idag ska Isak och hans kompis Albin fortsätta det hönshusbygge de påbörjade igår. De spikade ihop reglar till ett golv på sju kvadratmeter och var sen ordentligt trötta.

Termometern ute visar femton och det verkar blåsa som igår, solen lyser in på mitt skrivbord och jag rullar ner gardinen. Brygger kaffe och sätter mig en stund med Henri Allegs ”The Question”. Står ut med den noggrant beskrivna tortyren i tio sidor, funderar på hur jag själv skulle klara en tortyr, av vem? Inte av franska fallskärmstrupper som Alleg i slutet på 50talet. Skickar ett sms till Kristian om Allegs bok och frågar när vi ska träffas i Töreboda.

Städar i köket och bäddar. Isak sover ännu men jag väcker honom.

Innan Albin kommer vid elva har Isak släppt ut tuppen och de tre hönorna. Två ägg har de värpt under natten, lite brunvitaktiga med en liten fast lite mörkare gula, utsökta för omelett. Jag har noterat att hinnan innanför skalet är hårdare än på ett ägg från en ”vanlig” höna, det är som om ägget är mer skyddat?!

Hämtar posten, Skaraborgs Allehanda med sin framtoning av en svunnen tid och Dagens Nyheter som vill vara modern. De ger två mycket olika bilder av tillvaron som möts på få punkter förutom de liberalt-moderata ledarsidorna. Isak konstaterar ironiskt att en av huvudnyheterna i Allehanda är att en gränssten från 1600-talet i östra Stöpens allmänning har renoverats.

Mynta, grannen Britts golden retriever, ligger platt men kommer direkt när hon hör brevlådan. Jag smeker henne en stund, hon blir alldeles stilla och gnyr, ligger på rygg som förstenad. När jag slutar reser hon sig direkt och återvänder till sin platta vila. Vilken otrolig förmåga att leva i nuet med historien som oordnade diffusa minnen tänker jag.

Killarna har arbetat en knapp timme med franska skruvar och skruvdragare. Jag har ordnat en enkel fikabricka. Jag berättar lite om Allegs bok och Isak kontrar med Pierre Brosnans två år långa tortyr i en James Bondfilm. Det ena var verklighet, det andra fiktion, men det är så med konsten att den kan tillåta tankarnas fria strövande och sen plötsligt bli handfast verklighet.

Medan killarna sågar ur en golvbräda för spontarna på väggen tar jag mig an altanens linnegardin. Den hänger och svänger i vinden och nu har den blåst ner, mina ståltrådar har helt enkelt gått av. Jag byter till fisklina, knyter råbandsknopar med den sprittiga linan som är så tunn att mina svaga ögon tappar bort den hela tiden. Till slut har jag fått den fast och hänger upp verandagardinen igen. Den svänger åter i vinden men fisklinans följsamma motstånd blir svårare att bryta ner än ståltråden som bara nöts av.

Halvvägs komna med brädgolvet i hönshuset, golvplankorna är uppbrutna från stationshuset och alltså från 1909, kommer Isak o Albin till dukat bord. Det blir grön ärtsoppa, gräddfil, senap, ciabatta med camembert, tomater och sallad. Vi länsar i stort sett bordet, pratar om den husrenovering vi gjorde 1998 av stationshuset. Först all rivning och utforsling av allt skräp och sedan byte av alla innerytor medan utsidan är intakt, bara målad.

Killarna bygger vidare och jag märker att de får nya idéer medan de bygger. Den handfasta kroppsliga erfarenheten transformeras till tankar och nya idéer uppstår. En gammal sanning som i vårt utbildningssystem inte utnyttjas. Varför inte? Säkert strukturella ekonomiska faktorer men kanske också ren lättja, det är enklare att fortsätta inom skolans skyddande väggar. Blir en stund förbannad när jag tänker på en skola där man vill ersätta ungdomars utveckling till fria uppfinningsrika varelser med disciplin, betygsfanatism och straff.

Hönorna är än här än där på vår stora gräsyta, ibland försvunna in bland träden. Jag går till min kulbana och stöter fem-sex stötar med min 4-kilos järnkula. Mäter som alltid, tycks ha en svårbrytbar vana att mäta, med vänster 9.30 och med höger arm 11.70. Kulstötandet blir som en ritual, ett sätt att göra något som egentligen är så välkänt att det blir som att lunka runt i tillvaron. När jag sedan ska manövrera labyrintkulan runt på spelet så går det dåligt, fingrarna kan inte göra de avvägda små rörelserna.

Cyklar till skogen, hittar bara några få blåbär. Det blir ingen blåbärspaj. Får en bild på blåbär på Whatsapp från Johanna som berättar att hon gjort en blåbärspaj. Jag svarar direkt att jag inte hittade blåbär men gjorde en vinbärspaj i stället. Drabbas av en sorts sanningsruelse och tvingas göra en smulpaj på vinbär och hallon.

Rasmus har en recension i UNT om den moderna socialdemokratin; Adrienne Sörboms ”Politikens gränser. Globalisering, socialdemokrati och banden till nationen.” Han tecknar snabbt en bakgrund och skriver fyndigt, jag skickar honom ett sms.

Peter Löfvall som instruerar killarna i hönshusbygget kommer och berömmer och vi diskuterar nästa moment sedan de skruvat fast golvplankorna. Väggar eller tak härnäst, det får bli tak så blir väggarna lättare att fästa. Råspont och isolering får köpas i morgon.

Arbetsdagen är slut för killarna, jag ser att de är nöjda med vad de gjort under två dagar. Nu vidtar skype med hörlurar och spel under kvällen, aldrig att de skulle sätta sig framför tv-apparaten, dess tid verkar vara ute.

Solveig kommer hem från en intensiv dag på vårdcentralen och äldreboendet. Arbetsbelastningen har ändå varit inom rimliga gränser. Hon har med en grillad kyckling som vi äter under viss vånda. Pajen efteråt med grädde till blir en överraskning. Överraskade nog mig själv att jag gjorde den extra ansträngningen. Tur att ingen tvingade mig….

Ännu är sommarkvällen ljus och det fortsätter blåsa. Letar dörrar och fönster till hönshuset via nätet, verkar gå att fixa till rimliga priser.

Lite tid går.

Domningen i benen har nästan försvunnit, jag har mest rört mig hela dagen, bara korta stunder av stillhet. Solen går ner, blåsten avtar, hönorna är i hönshuset men håller sig i ett hörn, lite oroade över hur deras hus ändrar skepnad.

Solveig går till brevlådan, jag kommer efter, går i hårda träskor. Det stöter i ryggen och jag lämnar träskorna i ett dike och går barfota. ”Ja det är en internationell rörelse att gå barfota” säger Solveig. Men jag är inte riktigt van, trampar på en sten. Tänker på Wim Wenders film ”Paris, Texas” med mannen som bara gick och gick och gick barfota. Men han var ju lite galen…

Läser igen i ”Canada”, om föräldrarna som rånade banken och de femtonåriga tvillingarna som plötsligt stod ensamma med ett helt hus i 60-talets början i Montana. Det är så inkännande och skickligt beskrivet, som en femtonåring tänker och samtidigt reflekterar som vuxen. Sedan tar dagen slut för tidigt, jag var inte färdig…

Publicerat i Böcker, Djur, Lerdala, Vardagsliv | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Mina bibliotek 5

Publicerat den juli 16, 2012 av bjornlandstrom

Zadie Smith: ”Each morning I struggle to find a seat in the packed university library in which I write this, despite the fact that every single student in here could be at home in front of their MacBook browsing Google Books.”

I Linköping träffade jag Pavel på biblioteket. Vi satt i deras utmärkta om än enkla café och pratade om livets glädjen och påfrestningar. Sedan tog vi en tur bland böckerna, insåg att det fanns mycket mer att läsa än vi någonsin kunde hinna med och tyckte nog att det var rätt skönt egentligen. Biblioteket låg alldeles nära Domkyrkan och stadens centrum, bra ställe att stanna till när jag cyklade hem från Regionsjukhuset. Det var tidigt 1980-tal och jag skulle snart lämna Linköping.
I september 1996 brann Linköpings bibliotek. Tvåvåningsdelen kollapsade av bristfällig konstruktion efter en halvtimme när det borde stått emot elden minst en timme. Jag fick nyheten under besök på en gård på Kinnekulle, i Västergötland alltså, på andra sidan Vättern och mentalt i ett annat land.
Jag berättade upprört om branden för en västgöte som blev alldeles förfärad tills han insåg att det var i Linköping biblioteket brunnit. ”Jaså” sa han i ett lättat tonfall, ”jag tyckte att du sa Lidköping”.


Vad lär vi av detta:
1 Att det nära betyder mer än det fjärran, inte så konstigt
2 Att bibliotek är något som många bryr sig om och följaktligen blir uppbragta och ledsna när bibliotek brinner ner.
Så först sörjde man ett tag i Linköping, sedan byggde man upp igen och nu lär man ha ett väldigt fint bibliotek.

Publicerat i Böcker, Linköping | Lämna en kommentar