Björn Landströms blogg

När unge Jack 12, ser sin far långt borta längs förstadsgatan i 50-talets Texas – han ser med lite skrämd men också undrande blick, hur ska nu fadern vara, ska han hota, undervisa och mästra på en samma gång eller ska han krama om sin älskade äldste son som kommer att ta livet av sig vid 19, i Terence Malicks ”The tree of life” om en tid och en tro på både Gud och en bättre framtid, bättre för de egna barnen än den var för mor och far – så framträder vardagen i all sin sensualism, barnen springer hela dagarna fulla av livskraft, som en förspilld möjlighet.

”maj är en sådan mörk och fuktig månad; kvav ena dagen och iskall den andra, med alla kallfronterna och åskregnen som kommer in hela tiden från norr”
I drygt tjugo års tid var Lars Gustafsson lärare i svensk litteratur och filosofi i Austin, Texas. Den direkta anledningen till bostadsorten var nog att han var gift med en judinna från Texas snarare än ett socialdemokratiskt Sverige som för Lars Gustafsson blev alltmer totalitärt, för övrigt var det borgerlig regering under de åren han lämnade Sverige. Man kan också ta hjälp att förstå flytten till Austin genom den rullstolsbundne dekan (boken ”Dekanen” från 2003)som förlorade sina ben i en granatattack i Vietnam. ”Jag tror att vad som blev avgörande var att jag omöjligt kunde föreställa mig ett helt liv i Stockholm. Det blev tomt i huvudet. Så jag valde lidandet framför ledan skulle Schopenhauer ha sagt”.

”Det var en tid då hettan slår till som en örfil när man går utomhus”
Hans amerikanska trilogi handlar om konkursdomare Caldwell, hårfrisörskan Windy och dekanen Paul Chapman.
”Och alltsammans hade den lätta mögeldoft som böcker nästan alltid lägger sig till med i centrala Texas”
Dessa tre personer dyker upp i varandras böcker, oklarheterna om vad som egentligen händer dem klaras dock inte upp men som läsare får vi sidoblickar i de olika böckerna på några av huvudpersonerna, ibland chockerande och oroande. På något sätt verkar det som om allting slutar illa, ett författarknep ska det visa sig, annars vore det knappast Lars Gustafssons vilja som styrde. Det pratas oerhört i dessa böcker, det är som om pratet försöker hålla borta den plåga som den oformulerade erfarenhetens drivkraft utgör. För mig är den plågan lätt att förstå, det oformulerade rinner ut i evigheten och blir en allt större slagghög. Lars Gustafsson når till slut en annan mycket mer sinnligt njutningsfull förtröstan än den som Terence Malick kan erbjuda. Gustafsson talar vardagligt med de döda, Malicks lycka är utomsinnlig, bortom vardagen, kanske i en parallellvärld?
För Lars Gustafsson kan det sluta illa utan att vara särskilt sorgligt, tvärtom är väl det goda humöret ett gustafssonskt kännetecken. I de tre böckerna, ”Historien om hunden”, ”Windy berättar” och ”Dekanen” är två teman återkommande; vädret i Texas och hämnden. De bildar den stomme kring Guds närvaro i en värld som är mer ond än god och egentligen inte ens har något större berättigande. Gud är på sätt och vis självklar, konkursdomaren funderar ständigt över Anselm av Canterburys gudsbevis: ”Om Gud är tänkbar så måste han existera”. Medan dekanen Paul Chapman som gärna utlägger sina tankar – ”Och så vet vi att Gud är en, treenigheten är ett ohyggligt skrämmande monstrum, acceptabelt bara för den som inte tar Gud på allvar” som den fryntlige tvivlarens roll.

”tänk om vi verkligen håller på att gå in i en ny meteorologisk era, när Texas har fått Indiens torra klimat”.
Ingen fråga tycks så intressant för Lars Gustafsson som den om konsekvenserna för människor om Guds närvaro. Det är för övrigt inte säkert att Gud är bara en, se bara på våra naturlagar som fysiker sliter med för att få att gå ihop i ett förståeligt mönster. Kanske är det så att det är många gudar som skapat en naturlag var, den ene gravitationen, den andre den elektromagnetiska kraften och så formerar sig kanske ytterligare någon ny gud med nya naturlagar på hand. ”ja man måste allvarligt ifrågasätta om världen över huvud taget var konstruerad för att beskrivas av människor”
”Är inte naturen som helhet i grund och botten ytterligt onaturlig? Ett undantag från det enda naturliga, det enda verkligt sannolika, som naturligtvis är tomrummet.” Denna avgrundslika pessimism om människans och allt levandes ”natur”, som ett stort missmod, hanterar LG genom att vrida upp i lycka över att leva i en värld full av under, vardagens under, tankens frihet. När ändå detta missmod är som störst kan det formuleras av Windy: ”Television är något som kommer att dö ut. Jag har inte tittat på den på länge. Hemma hos oss står den på hela dagarna i alla fall. Som ett buller som ska vara där. Så att flickorna inte gör något annat än tittar på dåliga tv-program. De kommer att växa upp till dåliga slampor och jag står bara där och tittar på.” Boten är förstås för filosofen Gustafsson språkfilosofin och språket, dessa maktens instrument; ”språkets förmåga att uppdela och indela och sönderdela världen och styra människor så att perspektiviskt” som måste erövras för att de maktlösa inte ska förbli maktlösa och underkastade televisionens bullermatta.
I vardagens frihet finns också undergången, slumpmässig, oförklarlig, och en grym, likgiltig eller kanske bara disträ Gud med sitt nyckfulla handlande. ”Att någon, likt Aeneas i Vergilius’ ”Aeneiden”, går ner i underjorden händer nog oftare än vi tror. Jag tror inte alls att det är så ovanligt att vi träffar på dem som varit där. Jag tycker mig ibland märka det i deras ögon”. Har Lars Gustafsson själv varit där? svårt att veta, svårt att se det i hans ögon som oftast strålar mot intervjuaren när denne ställer kloka frågor, mot den magra kvinnan, med lite för stora bröst, tilldragande som alltid på Herr G, eller mot den nya snabbväxande frodiga grässorten som han stolt pratar om som om det vore världens åttonde underverk.
”en sådan där het eftermiddag när kråkorna flyger i cirklar över Geography”, därför att det är deras enda sätt att hålla sig svala”

Tanken kan alltid tänkas tvärtom och det om något verkar fascinera Herr Gustafsson. ”Den oerhörda förolämpning att vi kan bli till ingenting bara för att någon slutade att älska oss” gentemot en den vardagspositiva tanken om friheten ”Ja jag vet ju att professorn inte tror på framtiden, att vi alltid är i början och framför oss finns bara ett kaos som håller på att ordna sig framför näsan på oss.” Determinismen i alla dess skepnader är hindret för att människor ska bli lyckliga och så måste vi som Windy säger ”lägga av att tala med de döda förstås!” men det kan ju inte LG göra, han talar mer intensivt än de flesta om alla dessa parallella världar som vi kan välja att bebo. Om livet under dränkta byar och städer under de stora dammarna ” småfisken simmar ut genom ögonhålorna på en mördad man som en gång gömdes bakom en tapetdörr”.

Ingenting präglar detta Texas som dess extrema årstidsskiften. ”Sommaren var över oss. Dagarna vibrerade av vitglödgad hetta som bara mycket unga människor egentligen kan stå ut med. De kan ta en iskall dusch och ligga med varandra på svala lakan medan takfläkten går så snabbt den kan.”
Som författare har Lars Gustafsson i sin mycket rikliga bokutgivning fått åtskilliga tillfällen till hämnd på företeelser han ogillar. I ”Bernard Foys tredje rockad” tar LG livet av parkeringsvakter på ett njutningsfullt sätt. I ”Historien med hunden” bränner han upp ett tjugotal snabba och bullrande motorbåtar som stör friden på bryggan. I en baseballmatch skadas just de avskydda ”de osympatiska, de brutalt karriäristiska, de småaktiga och de fegt inställsamma” och författaren skrockar utan att någonsin ta på sig något ansvar själv för hämnden på alla dessa inskränkta människor. Allra mest hatad är nog ändå ”den intelligentaste mannen i USA”. Varför han blir så hatad är lite oklart men jag tror att mannens okunskap om ”Ars Combinandi” av Raymundus Lullus är den direkta anledningen. Att vara intelligent och inget veta om livets mysterier (i det här fallet av matematisk art) är ett skäl så gott som något att bli avskydd. Hämnden slår till här också, kanske från flera håll.
”På nätterna vred man sig i svettfuktiga lakan om man inte föredrog att sätta på luftkonditioneringen på en styrka där sovrummet blir till ett kylskåp, genomblåst av en isvind från någon av de kalla helveteskretsarna.”

Jag har alltid misstänkt att bakom LGs alla cynismer, föraktet mot dem han inte gillar och tirader mot svensk socialdemokrati och mot svensk förmyndarmentalitet finns en djup känsla för barnet som lämnas hjälplöst ensam, kanske utan avsikt men ändå. ”Men man måste faktiskt vara någon. Om man inte har känslan av att vara någon kan man inte ens läsa en vanlig tidningssida”. Man blir ett ”inåt skrynklat russin”.

”Gud finns däruppe” ropar Jacks mamma med vädjande förhoppningsfull glädje och sträcker armarna uppåt mot en oerhört trolsk himmel. Vi vill tro henne men gör det inte, hon har nyss förlorat sin son och hon känner skuld eftersom Gud bara är godhet.

Efter tre böcker utgivna under tio år kan äntligen Lars Gustafsson slappna av, han har uttryckt sin texanska erfarenhet, formulerat sin tillvaros dagar och efter många nätters sömnlöshet så återfinner han sin sömn. ”och jag sov en hel natt, jag fortsatte i själva verket att sova hela morgonen, jag struntade i det aggressiva morgonljuset, struntade i tuppens vilda galande. Struntade i vem jag var och vem jag kunde ha varit. Ja. Jag sov.”

Kommentar: idén till texten väcktes av rapporter från Texas dit Rasmus och Johanna kommit på sin roadtrip i amerikanska södern. Temperaturen steg upp till 42 i skuggan och Johanna skrev i ett sms: ”40 otroligt och galet varma grader! Jag har aldrig varit med om en sådan hetta! Till och med på natten är det så varmt att svetten rinner! Men det går fint om man hänger på ställen med air condition emellanåt”.