Böcker jag läst 2011

Publicerat den januari 1, 2012 av bjornlandstrom

Jag läser inte fort, inte sådana mängder som riktiga storläsare men jag läser ständigt. Böcker, dagstidningar och tidskrifter. Det har sedan länge varit ett sätt att förhålla sig till världen. Det hindrar inte att det ibland är ännu mer spännande att prata med folk än att läsa…

Latinamerika

Mario Vargas Llosaintresset levde över årsskiftet och även om ”Berättelsen om kamrat Mayta” är ett större verk än ”Tant Julia” så är tanten väl så läsvärd. Den är från mitten av 70-talet och berättar om ett Peru som känns både som ett Sverige idag och som något främmande. Greppet att blanda in berättelser i handlingen känns samtida.

Poesi

”Antenner i regn” av Adam Zagajevski är enkel att förstå, handlar om att minnas och är konkret platsbunden. En av årets bästa diktsamlingar (fast i Polen kom dikterna ut 2003-09).

Tranströmer borde väl ändå bli årets poet, läste om ”Östersjöar”, men han utmanades inte bara av Zagajevski utan också av gamle greken Konstatinos Kavafis.

Filosofiliknande

Ett riktigt studium under månader tillsammans med Niklas Törneke var ”Gustaf Wingren. Människan och teologin” av Bengt Kristensson Uggla. En kyrklig värld, för mig ganska okänd, som efterhand blev begriplig utan att jag egentligen haft någon direktkunskap. Som att studera en främmande civilisation med alla dess seder. Antropologisk känsla.

Hubert Dreyfus o Sean Dorrance Kelly tar grepp på filosofihistorien med nedslag från Odysseus till Kant och Nietzsche i ”All things shining”. Rolig att läsa men kanske väl programmatisk i sin omvandling av religionströsten till en filosofisk tröst.

Jenny Diski ägnar en hel bok – ”What I don´t know about animals” – att diskutera allt tänkbart om djur och mest om huruvida människor kan äta djur (de kan med tvekan kommer hon fram till). Det riktigt intressanta med boken är att det är tveksamt om Diski varken gillar djur eller ens är särskilt intresserad av djur. Ändå är det en av de klokaste böcker om djur som jag läst.

Ulf Danielsson är duktig på att förklara sådant som inte går att förstå; som universums uppbyggnad och elementarpartiklars beteende. ”Stjärnor och äpplen som faller” från 2003 följdes upp och slipades av ”Den bästa av världar” 2008 som är mer polemisk. Det är som om Danielsson vaknat politiskt av konsekvenserna av sina naturvetenskapliga studier. Kan vi be att det händer fler månntro?

Beate Grimsruds ”En dåre fri” är en inifrånskildring av psykotisk sjukdom. Den ger läsaren chansen att förstå hur det är att vara psykiskt sjuk och ändå kunna vara en aktiv yrkesmänniska. Boken är rörig men har hela tiden en hög intensitet. Intrycket blir mycket autentiskt.

Nya och gamla Anglia

Moralitet är utan tvivel Charles Portis kioskwestern ”True grit” med en sällsynt tuff ung tjej som berättare. Lysande berättad även om jag kan känna mig lite tveksam till den hämndlystna moralen.

Ett New York-besök blev en lämplig inramning för ”May day”, en kort roman av Scott Fitzgerald som jag för övrigt återsåg i Woody Allens ”Midnight in Paris” en sen kväll på Times Square.

”Brief interviews with hideous men” och ”The pale king” av David Foster Wallace. Formerna komplicerade, språket flödande och uppbrutet. Ingen lätt sak alltså på engelska. Men emellanåt starkt som nästan ingenting annat, mörka krafter skildrade inifrån.

Tea Obreht ”The tiger´s wife” blev lite omständlig i sina försök att närmast mytologiskt förklara krigen på Balkan. Andra amerikanska författare som försöker berätta komplexa historier med kontroll av son uttrycksmedel lyckas inte heller. David Mitchell ”Cloud atlas” griper över flera hundra år både bakåt och framåt. Han har ändå en sorgsen ton som slår igenom i flera av berättelserna. En sorgsen ton finns också hos den talangfulle men alldeles för yvige Jonathan Lethem i ”A fortress of solitude”. Han skulle behövt en hård förläggare. Eleanor Hendersons ”Ten thousand saints” har ett fantastiskt öppningskapitel om en ung pojkes död, sedan är det som om resten av boken måste återställa någon sorts känslomässig balans med en oändlig dialog i en New York-lägenhet.

Om Wallace har svärtan så har Zadie Smith kontroll på sina uttrycksmedel och henne debut ”White Teeth” från 2005 är ett mästerstycke. Essäsamlingen ”Changing my mind” är en känslig avläsare av ett amerikanskt alternativ alldeles nära mainstreamträsket. Hennes essä om Katherine Hepburn fick i alla mig att tydligare se Hepburns storhet.

En engelsk utmanare till Zadie Smith var Julian Barnes i den mycket avvägda och välskrivna ”The sense of an ending”. Lite grann av samma finstämdhet av uttrycksmedlen som Ian McEwan.

Thomas Friedman och Michael Mandelbaum försökte formulera en ny väg för American greatness i ”That used to be us”. Uppdraget är nog en aning hopplöst men kul att läsa några med sådan entusiasm som ändå inte överväldigas av sin egen idé.

”Just kids” av Patti Smith och ”Memories, dreams and reflections” av Marianne Faithfull är en sorts motsatser. Smith skriver ett kärleksporträtt om Robert Mapplethorpe och Faithfull försöker utvinna livsvisdom ur sitt missbruk. Smith är överslätande, Faithfull är mestadels skoningslös. Båda verkar vara vänliga själar.

Jag plågade mig igenom ”Freedom” av Jonathan Franzén. Nästan oavbrutet spännande men också ångestskapande i hur människor bedrar sig själva och andra.

”Smut” av Alan Bennett är lika bra, och fruktansvärt fräck, som ”Drottningen vänder blad”. Bennett är en stor människokännare och vet att gamla inte är så annorlunda känslomässigt än unga.

En amerikanska som klarar balansen mellan kontroll, överraskning och svärta är Jennifer Egan i den gripande ”A visit from the goon squad”. Ännu mer gripande är Joseph O´Neills ”Nederland” om katastrofkänslor och reorganisering av livet efter elfte september i NY. Sällan har den obegripliga cricketsporten, i USA, varit så betydelsediger.

Klaustrofobisk är Philip Roths ”Indignation”. Roth i det lilla formatet, jag läser långsamt. Det finns ett mycket spännande avsnitt om en rektors förhör med en elev, så fullt av övertoner.

Ännu mer klaustrofobi finns i ”Zeitoun” som handlar om vad som hände (verklighetsbakgrund) en ansvarsfull man som stannade kvar i New Orleans vid Katrinaöversvämningen. Dave Eggers bok innehåller avsnitt av stor skönhet, stort lugn, omsorg om djur men också rättslöshet, statsövergrepp mot enskilda och utmynnar i en förödande kritik av ett misslyckat amerikanskt krig mot terrorism och en oförmåga att klara av inhemska katastrofer. En roman med samma resning känns avlägsen i Sverige.

Japan

Haruki Murakamis ”Fågeln som vrider upp världen” blandar vardagstrivia med långdragna sadistiska krigsskildringar. Det blir ändå inte spekulativt. Boken handlar nog om nära relationer och blir till slut efter att jag vacklat hit och dit en intressant moralitet.

Murakamis senaste bok ”1Q84” i tre delar har börjat bra, många lösa trådar, ska han också få den i hamn eller ska den haverera?

Politiska förändringar

Om sovjetiska familjer som fastnar i Italien på väg till USA på 1970-talet har David Bezmogis skrivit så ovanligt spännande i ”The free world”. Han berättar något som känns alldeles nytt och det kanske säger något om fördomar om ryssar, judar, kommunism och Italien. Saklig, tydlig och inte utan en viss experimentlusta.

Att andra världskriget var onödigt argumenterar Winston Churchill starkt för i sin historieskrivning om tiden fram till krigsutbrottet. Lysande berättat, självrättfärdigt men dramaturgiskt lärorikt. Det är lätt att tro den gamle imperialisten.

Sport

Det beror på domaren att hemmalaget vinner oftare. Det är i stort sett den enda slutsatsen jag minns av Moskowitz´ och Wertheims underhållande lek med idrottsstatistik i ”Scorecasting”. På köpet lärde jag mig nästan baseball men gick återigen bet på cricket.

Idéhistorikern Sverker Sörlin fick aldrig intervjua Petter Northug i ”Kroppens geni” men däremot köra ikapp med honom på glaciären. Ett sällsynt tydligt åldersprestationsbehov men också en inifrånskildring av vad det innebär att vara skidåkare.

Svenskt

Inget år utan Lars Gustafsson. ”Begagnandet av elden” är lite sorgsen, lite nyfiken och en konsekvens av ett mer än femtioårigt författarskap som är öppet för världen om den bara får silas genom det voluminösa gustafssonska självförtroendet. När man som jag har läst ”Yllet” i tidigt 70-tal så är ändå Lars Gustafsson en följeslagare. Några till som följer finns det.

Arne Dahl är Sveriges i särklass bästa deckarförfattare, intelligenta dialoger, verkliga relationer och smarta samtidskommentarer. Nu lyfter han polisarbetet ut i Europa, det vacklar lite i ”Viskleken” och märkliga sammanträffanden blir några för många.

Svensk mästare i iakttagelseförmåga är ju sedan tidigare Ulf Linde och han befäster sin ställning med ”Sammelsurium”. Höken på Thielska rules även om han förpassas till Lidingön.

Varför just dessa böcker

En resa med familjen till New York förklarar den engelskspråkiga övervikten. Jag har dessutom alltid fascinerats av USA och England som kulturproducenter mitt i all annan sörja som kommer därifrån. Att jag detta år skaffade en Kindle för e-böcker och ett konto på Audible för lyssning gjorde det engelskspråkiga lätt att nå.

Svensk samtidslitteratur som jag annars brukat följa fick stå tillbaka. Det är annars ett bra sätt att få veta vad som händer i samhället, oftast överlägset vanliga media, mer reflekterande och inte så ängsligt som Tv-nyheternas lugnande röster.

Sedan är förstås många av böckerna spontana val, något jag läst om eller någon har pratat om. En del blir också svårt att stå emot i längden, Murakami blir till slut nödvändig att läsa.

Andra år brukar jag läsa många deckare men nu är det som om de läsvärda tagit slut. De framgångsrika svenskarna upprepar sig och vid närmare eftertanke är de mestadels rätt så platta. Men vem vet, det kanske kommer nya Sjöwall/Wahlöö som lägger en skarpare samhällsanalys än den alltmer uttjatade individualpsykologiska som nu dominerar.

Sen kan jag längta efter bra science fiction, stort anlagd poesi a la Göran Sonnevi och svenska minimalister som Claes Hylinger.

Det vore kul om Du  som orkat läsa så här långt nämner någon eller några bra böcker du läste förra året!

Publicerat i Böcker | 3 kommentarer

Play

Publicerat den november 21, 2011 av bjornlandstrom

I början och mitten av 1970-talet åkte Per Edström runt i Stockholms skärgård med Teaterbåten Arena. Ibland la den till utanför Dramaten i Nybroviken. Per Edström regisserade och spelade också  på sin lilla flytande scen, det var en särskild känsla att gå ombord och känna hur det gungade till och sedan sätta sig i en nästan rund oväntat stor teaterlokal.

En gång satte han upp ”Den kaukasiska kritcirkeln” av Bertolt Brecht. Det var en stark upplevelse, inte bara för att det handlar om en dragkamp om ett litet barn, utan genom att man spelade Brecht på ett  skickligt distanserat sätt.

Distanseringen har ofta parodierats. ”Här kommer vi och ska spela teater, ni ser att det inte är på riktigt. Nu stoppar vi pjäsen och ser vad som hänt. Ser ni hur utsugningen av den fattige fungerar!”

Distanseringen kan smart använd få åskådaren att se tydligare vad som händer, en vändning mot publiken, en förklaring innan man börjar osv.

När en av de fem svarta killarna i Ruben Östlunds ”Play” säger ”när man är så dum att man visar sin mobil för en svart kille så får man skylla sig själv” så säger han något fullständigt osannolikt.

”Play” ser ut som en dokumentär – Göteborgsmiljöer från köpcentrum, spårvagn, hållplats, café, fält – men är inte alls filmad som dokumentärer brukar filmas. Kameran väljer obekväma vinklar, vi ser bara delar av vad som händer, ibland hör vi bara. Episoden på tåget tas längs med vagnen och genom en dörr, alla detaljer försvinner. Känslan av att inte ha kontroll byggs upp genom bildutsnitten.

”Play” är ingen socialrealistisk skildring av livet i det moderna Sverige. ”Play” har inget indignationsbudskap även om det kan tyckas se så ut. ”Play” är inget inlägg i rasismdebatten. ”Play” är en spel, ett spel om sociala koder om man så vill. ”Play” har om man tittar ordentligt inget sammanhang där personerna lever, det bara ser så ut.

”Play” arbetar just med distansering och när den svarte killen fäller sin märkliga replik så förstår åskådaren att det är just ett spel som hon ser. Den svarte killens replik talar om att han känner till våra förutfattade meningar om barns våld mot varandra. Han vill att vi som tittar ska påminnas om det. I det läget kan vi titta en gång till och se hur filmen handlar om människors våld mot varandra och hur svårt det kan vara att bedöma en situation där man inte har sammanhanget klart för sig.

Vi kan också få syn på att den här uppställningen med fem svarta killar, tre vita yngre killar, ett antal mer vuxna som inte vet hur de ska bete sig, två arga pappor och en kvinna som utnämner sig själv till vittne bara är högst tillfällig. Maktens mekanismer är likartade men deltagarna växlar.

Om Brecht hade sett ”Play” hade han varit stolt, vi andra kan känna oss lite upprymda av att det var på låtsas den här gången och att vi kanske ser lite mer nästa gång.

Publicerat i Film | Märkt , , | Lämna en kommentar

Jag var inte på Skövde filmfestival

Publicerat den november 15, 2011 av bjornlandstrom

En gång såg jag Mats Kolmisoppi på Skövde filmfestival. En av Skövdes två då dagliga tidningar skrev att en författare flyttat till Skövde. Han blev dock inte kvar så länge. Han var väl inte så intresserad av handboll.

Jag skäms lite för att jag inte besökt årets filmfestival i Skövde. Filmprogrammet såg riktigt lockande ut. Bra gjort Föreningen Skövde Filmfestival med ordförande Owe Johansson Åberg.

Första filmfestivalen 1991 tog Solveig med då 6-årige Rasmus och såg ”Dumbo” . Jag vet inte om det lämnade något bestående minne. En vecka senare tog jag med honom på Stefan Jarls ”Goda människor”.  En hård skolning.

Festivalen växte sedan. Det här var tidigt i hemmabiotiden, utbudet var begränsat och filmer av Chen Kaige och ”Den röda lyktan” lockade köer till Cosmorama runt gathörnet.

Mitt absoluta toppår var 2001. Då såg jag film som jag inte gjort sen ungdomen. En dag i slutet av april kulminerade allt.

Till biografen Saga tog jag med Cajsa och Isak på ”Hundhotellet”, fortfarande en svensk ”humanistisk” serierysare av Per Åhlin. På Odeon gick Herrklubben och såg ”Key Largo”, jag minns ännu hur vindarna på Floridas spets blåste mot oss i knivskarpt svartvitt och Humphrey Bogart, Lauren Bacall och Edvard G Robinson gestaltade tre helt olika temperament – lugn, livskraft och ångest. Bättre film fanns inte just då.

Efter en matpaus följde ”Trolösa” på Cosmorama och jag fick försvara Liv Ullman mot de övrigas Bergmankomplex. Om Håkan somnade minns jag inte men det hade han i alla gjort några år tidigare på Robert Altmans ”Short cuts” som han med rätta prisat men inte orkat med en andra gång.

Framåt sena kvällen Väcktes vi alla av klasskampen och humorn i franska ”Överflödiga människor” av Laurent Cantet. Vakenheten räckte till att möta upp med Rasmus och Christian Hoel i sena natten på Cosmorama och Sofia Coppolas ”Virgin suicides”, en förebådan av vad som skulle komma från Gudfaderndottern. Herrklubben var dock knäckt och frågan är om vi nånsin hämtade oss från den kvällen. Sen har det mest blivit en film i taget, en skam för en cineast!

Publicerat i Skövde | Märkt | 2 kommentarer

Marianne Faithfull i Vara konserthus

Publicerat den november 13, 2011 av bjornlandstrom

Facilis descensus Averno – vägen ner till Helvetet är enkel att följa citerar Marianne Faithfull Vergilius i ”Memories, Dreams and Reflections”.

Man ska vara försiktig med direkta tolkningar av artisters texter biografiskt men i  Marianne Faithfulls fall är det svårt att låta bli.

I Vara konserthus börjar hon lite trevande med låtar från den senaste skivan. Inte ens när hon berättar att hon blev övergiven för en yngre kvinna för några år sedan och sjunger ”Why did we have to part” bränner det riktigt till.

Hemma lyssnar jag på ”Broken English” från 1979. Det var hennes överraskande återkomst efter ett decennium i misär som uteliggare och heroinist i London Soho. Hon har ändå kvar en del av den späda rösten från 1960-talet.

Så plötsligt sjunger hon ”Broken English” i Vara och publiken vaknar till. Mannen framför oss (Håkan, Sven, Eric och Sune) börjar gunga och dra med sin kompis. Och nu sjunger hon plötsligt med en väldig kraft när hon sex gånger i rad dundrar i med ”What are you fighting for” och förvandlas från snäll tant till reslig gudinna (hon är egentligen ganska kortväxt). Det är sånt som vi nästan jämnåriga män inte kan motstå, må vi skämmas eller inte. Jag tyckte fö inte att kvinnorna verkade så motståndskraftiga heller. ”Working class hero” har väl ingen gjort bättre än John Lennon men hon lyckas gestalta sin erfarenhet så att den känns autentisk.

Rösten har mörknat av ålder, rök och whisky kan jag tänka men låter ändå fin (Leonard Cohen brukar ju komma undan med sin dova röst) och hon lyckas återupptäcka en ungdoms förtvivlan och lägga till decenniers genomgångna plågor och glädjeämnen.

Jag känner mig vemodig när jag tänker på vad hon och många andra har förlorat i heroinets töcken men ändå står hon här på scenen 65 år gammal, vacker, rolig och cool.

Publicerat i Musik | Märkt | 2 kommentarer

American greatness

Publicerat den oktober 15, 2011 av bjornlandstrom

När Thomas Friedman åker till Tianjin i Kina på konferens och hamnar han i ett hypermodernt kongresscenter på 230.000 kvadratmeter. Han får reda på att det byggdes på 8 månader. När han återvänder hem till Washingtonförorten Bethesda noterar han att rulltrapporna på subway är under reparation sen sex månader. Att ta sig in på stationen i rusningstid kan ta tio minuter i den stillastående rulltrappan.

”That used to be us” skriven av Friedman och Michael Mandelbaum berättar övertygande om USAs väg utför – och hur de åter ska bli ”great” (vi får nog stå ut med det här överdrivet självmedvetna amerikanska språkbruket).

Åter står omfattningen av den amerikanska skuldsättningen och alla försummelser, särskilt under det senaste decenniet,klar. Och trots den patosfyllda retoriken så kan jag känna mig tveksam om USAs offentliga ekonomi kommer att vända som författarna vill se.Den enorma och tilltagande ojämlikheten och alltför lite pengar till det gemensamma har inneburit förfall i skolsystemet.

Hur ska det då bli bättre igen? Medicinens fem ingredienser är utbildning, infrastruktur, invandring, forskning/utveckling och reglering av marknaden. I stora drag har de rätt i teorin men ändå känns det som om det är lite av önsketänkande.

Om vi nu i Sverige ska ta författarna på orden så är inte den svenska linjen glasklar. På alla dessa fem punkter är den borgerliga regeringen dålig eller halvdan i sin satsning. Utbildningen segregeras och tilldelas mindre medel, invandringen har mest blivit en enda stor negativitet, infrastruktur symboliseras av ett SJ som försummat underhållet i många år (min fars eviga klagan hjälpte inte), forskningen stöds i ord men utan verklig kraft och marknadens brutala delar motverkas dåligt. Vänstern borde kunna bättre, låt oss få se det! Ett förfallande gemensamt rum är ingen lovande väg för ett samhälle.

Publicerat i Böcker, Politik, USA | Märkt , | Lämna en kommentar

Arne Dahl goes Peter Weiss

Publicerat den augusti 26, 2011 av bjornlandstrom

Jag hörde Jan Arnald säga i ett radioprogram att han i sina deckare under pseudonymen Arne Dahl utgår från något som verkligen hänt när han konstruerar sin deckarhistoria och sedan bygger upp en parallell verklighet.

Knappast socialrealism alltså utan en verklighet som kunde ha varit.

I Arne Dahls ”Viskleken”, och nu rör vi oss i en eupeisk komplicerad brottsverklighet där sammanhangen både är svåröverskådliga och osannolika, ringer Dahls hjälte Paul Hjelm till professor Nodham i Oxford för att att få råd. Hjelm utreder ett märkligt mord där offret är arrangerat som ett konstverk med antik association så antikexperten blir en rimlig rådgivare.

Nodham läser högt: ”Runtomkring oss hävde sig kropparna ur stenen, sammanträngda till grupper, hopslingrade med varandra eller isärsprängda till fragment, gav med en torso, en stödjande arm,  en höft full av sprickor, en skorvig avbruten stump en antydan om sin gestalt……konturen av en vad indragen i en enda gemensam rörelse.”

Jo jag sitter här och läser ur Peter Weiss´”Motståndets estetik” säger professorn och Paul Hjelm verkar inte ens förvånad. Sedan kommer professorns tolkning av vad Pergamonfrisen i Berlin kan berätta om mordet, och den kan vi nu lämna därhän, och samtalet fortsätter obekymrat.

Som läsare blir man lite upprymd, det är listigt uttänkt, överraskande och faktiskt inte så långsökt som man kan tro. Jan Arnald har berättat om en annan verklighet som kunde ha varit och gjort det med bara så där lagom stort allvar. Det är frestande att läsa vidare i Weiss´bok ””fortfarande präglades verket av samma tvetydighet som vid den tid då det tillkommit”.

Publicerat i Böcker | Märkt , | 2 kommentarer

Oredigerade romaner

Publicerat den augusti 23, 2011 av bjornlandstrom

Skönlitteratur lider ibland av att vara oredigerad. Bra idéer nöts ner av en ofokuserad skrift.

Jonathan Lethems ”The fortress of solitude” handlar om den vite killen Dylan Ebdus’ uppväxt i en svart stadsdel i Brooklyn. Den utsatthet och den position han måste kämpa för att erövra är sådan som svarta killar och tjejer är vana vid i andra sammanhang. Bra skildrat och engagerande stundtals men så faller han in i en detaljerad beskrivning på ett ”målande” språk och plötsligt blir romanen en lång stund tråkig. Jag som lyssnar på en inläsning (20 timmar) kommer på mig själv med att irritera mig över ordflödet och börjar tänka på annat.

Ungefär mitt i boken bränner det till desto mer. Dylans vuxenhet handlar om att bearbeta sitt sårade förhållande till sin uppväxt och det urartar och blir alltmer nördigt. Dylans flickvän får ett utbrott och tar upp en efter en av Dylans alla skivor, konstaterar att den ena är en värre eländesskildring än den andra och anklagar Dylan för att dra in henne i sin barndomstid och strunta i henne. Hon avslutar med att kasta skivorna, det måste vara CD-skivor, i golvet så att de går sönder. Detta åskådliga och roliga parti fick mig på gott humör och höjde genast Lethem innan han återgick till långrandighet. Nåväl, det kom fler höjdpunkter och så pendlade boken upp och ner.

Har vi någon svensk motsvarighet? Jovars det finns en hel del  men den allra mest typiska är Stieg Larssons trilogi om paret Blomkvist/Salander som med ökad kvalitet skulle ha kunnat reduceras från tre tjocka böcker till en koncentrerad roman och varit minst lika stark som samhällskritik av rättsröta i Sverige. Men då hade förstås inte Blomkvist kunnat dricka lika många koppar kaffe.

Publicerat i Böcker, New York | Märkt , | Lämna en kommentar

New York 2

Publicerat den juli 20, 2011 av bjornlandstrom

Sånt jag inte såg i New York City:

Jag reste till New York i tio dagar med familjen. Det jag nu inte såg var inte nödvändigvis detsamma som de andra de inte såg.

Empire state building

Om nu någon erbjudit mig en snabb hissfärd upp till toppen så hade jag nappat men inför två timmars köande i trettitre grader så avstod jag. Men jag såg byggnaden på avstånd liksom även Chryslertornet. Mäktigt men inte lika mäktigt som att stå nere på gatan och titta upp längs den beglasade fasaden på något av alla andra jättehöga hus. Allra mäktigast var den nybyggda Bank of America Tower vid Bryant park. Skyskraporna speglade sig i varandra.

Wall street

Fast följderna av 2008 års korruptions- och lånekatastrof och USAs jättelika skulder syns ju på alla andra ställen.

Ground zero

Jag såg det på avstånd när vi passerade förbi med taxi. En minnespark ska det bli och ett nytt och ännu högre torn (fast taxichauffören sa att i Dubai kan de bygga ännu högra) på nära sexhundra meter. Det är fö lätt att förstå när man går i NY vilken provokation det var att förstöra de två höga tornen 2001. Stora delar av Manhattan är fylld av höga hus och på gatorna rör sig folk som om de bodde i vilken småstad som helst. Det finns något självklart vardagligt hos människornas beteenden i staden. En sorts trygghet bland alla människor av olika ursprung.

Frihetsgudinnan

Den såg jag inte ens på håll, liksom heller inte Ellis Island som varit inskeppningshamn i många år för immigranter som kommit med båt.

Bronx

Jo fast bara från höjden där Columbiauniversitetet ligger och då förstår man att Manhattan bara är en mindre del till ytan av New York City. Bronx, Brooklyn, Queens och Long Island är mycket större till ytan och har huvuddelen av befolkningen och ännu mer jättelik breder industristaden New Jersey City ut sig med containers, fabriks – och maskinområden så långt man kan se. För en svensk är det Sopranosland.

Yankee stadium

Basebollspelaren Derek Jeter nådde 3000 poäng och det blev huvudnyhet i New York Times och förmådde för en kort stund konkurrera ut rättegången mot en mamma som anklagats för att ha mördat sin dotter och gömma undan liket i en mosse. Den rättegången har engagerat amerikaner i flera månader. ”Why are you Americans so obsessed with this trial?” frågade jag en kille på en bar. ”Its drama man, Americans love drama”. Och så blev hon frikänd i brist på bevis och i TV kommenterar jurister med varierande grad av upphetsning domen. Killen i baren säger ”everyone knows that she is guilty”.

David Letterman

Fast det gjorde nu inte så mycket eftersom flera personer stannade mig på gatan och roat påpekade att jag var lik honom.  Sedan gick jag och upplevde mig vara en kändis för en stund och försökte se på alla som passerade mig om dom gjorde igenkännande miner. Men jag såg inte så mycket av det, kanske David Letterman inte är så känd eller så är New Yorkbor blaserade av alla kända personer eller så har man inte tid att titta. Själv såg jag Little Joe från E Street band i Greenwich village.

Saturday Night live

Ja det var egentligen min son som velat vara studiopublik så vi sökte upp Rockefeller Plaza och det började bra med ”yes sir what can I do for you” men så fortsatte det i besvikelse när den dagliga showen visade sig ha sommaruppehåll. Som plåster på såren fick han och syskonen i stället se ”Zarkana” med Cirque du Soleil. Ni som sett Cirkus Cirkör vet ungefär vad det är (fast det här var tydligen ännu mer spektakulärt). Själv gick jag och hustrun ut och tog ett glas vin (till Solveig) och en Long Island Icetea (till mig). ”Just a little, its me who will take him home” sa hon till bartendern som lovade ”weak” och jag hjälpte till med att dricka långsamt. Överdriven försiktighet enligt min mening.

Macys

Oförlåtligt antagligen men jag ursäktar mig med att jag varit på Harrods flera gånger. I stället uppsökte vi Paul Stuart på Madison Avenue där jag tänkte prova en enkel linnekavaj så här för sommaren. Slutligen fastnade jag för en lätt guldskimrande rutad silkesaktig välsittande (efter snabbt skräddande) kavaj som trots att den var ”reduced” var betydligt dyrare än jag tänkt. Under tiden prövade min yngste son eleganta och dubbelt så dyra kavajer.

Publicerat i New York | Lämna en kommentar

New York

Publicerat den juli 20, 2011 av bjornlandstrom

Författare och konstnärer och överhuvudtaget vem som helst brukar inte gilla att vara representanter för en grupp, de känner sig fråntagna sin egenart, sina egna förmågor och på något sätt reducerade.

Författarinnan Ann Beattie som publicerat noveller (ofta i The New Yorker) sedan mitten av 70-talet har ofta fått den stämpeln. Hennes karaktärer har sagts tillhöra en generation som kom efter 60-talets proteströrelser. De är ofta vilsna storstadsbor som kanske kommer från någon liten avkrok i Oklahoma och vars liv saknar riktning. Deras yrken är storstadens alla serviceyrken eller också försöker de etablera någon sorts fristående karriär. Deras relationer är också tvekande och i uppbrott. Ann Beatties åtminstone tidiga stil förstärker intrycket, karaktärernas bakgrunder antyds mest, inga livfulla bilder av utseenden målas, inte särskilt mycket händer i stunden utan handlingen drivs i så fall framåt av hopp i tiden då läsaren kan ana att något hänt. För läsaren blir det lätt att uppfatta det som irriterande och tröttande.

I en intervju i Paris Review är Beattie uppenbart trött på dessa anklagelser och påpekar att hennes berättelser innehåller en massa specifika detaljer: en kille som jobbar på en fabrik som tillverkar yxor och röker hasch hela dagarna och vars stora engagemang är hans hund. Hon menar att man läser in dolda meningar och moraliska omdömen som inte finns där.

Jag kan ändå förstå vad man menar. Många författare och vardagens människor har kanske en tendens att överskatta den rena beskrivningens kraft. Ofta får ett värdeuttalande eller ett mer generaliserande påstående en större kraft. Den mer lågmälda och betydelsemättade frasen är slätare och vädjar inte omedelbart till att läsaren vaknar till och dras in i berättelsen. Ann Beattie och alla andra som uttrycker sig nedskruvat får stå ut med det men därmed inte sagt vem som har rätt.

Här kommer ett textexempel från en tidig novell. Trots att det är så enkelt skrivet så fick jag läsa flera gånger för att erfara den kraft som den korta dialogen och tredjepersonberättarens (she) lilla reflektion har.

”Where were you in 1974?” he asked her once.

”In school. In Ann Arbor”

”What about 1975?”

”In Boston. Working at a gallery.”

”Where are you now?” he said.

She looked at him and frowned. ”In New York”, she said.

He turned toward her and kissed her arm. ”I know” he said. ”But why so serious?”

She knew that she was a serious person, and she liked it that he could make her smile. Sometimes, though, she did not quite understand him, so she was smiling now not out of appreciation but because she thought a smile would make things all right.

Jag tycker att det här är ett bra exempel på sk ”low-grade troubles” som människor har och som hon berättar så inkännande om. De stora kriserna föds ur de till synes små tillkortakommandena.

Det kanske är dags att återupptäcka Ann Beattie (några av hennes böcker från 70-och 80-tal finns översatta) i Sverige. Ibland verkar det finnas en tidsförskjutning gentemot de mer europaliknande delarna av USA gentemot oss. En sen novell som ”A rabbit hole as likely explanation” är  ändå lite annorlunda än hennes tidiga noveller. Den handlar om ett gammalt brutet förhållande som kanske håller på att återuppstå (med en hund som förmedlare!) under dotterns bemödanden med sin dementa, elaka men humoristiska mamma som flyttar till ett hem. Karaktärerna är tydligare tecknade, lättare att förstå, mindre reducerat språk. ”Det händer mer” skulle någon säga. Kanske man kan se det som en utveckling, en av många möjliga. Samuel Beckett blev ordknappare, avskalad, det var hans utveckling. En annan människa erövrar världen i en annorlunda ordning.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Efterfrågas: Sköna dystopier

Publicerat den juli 1, 2011 av bjornlandstrom

På 1970-talet var ”1984”, ”Du sköna nya värld” och ”Djurfarmen” dystopierna. George Orwell stod för två tredjedelar. Barnen i skolan läste i generationer. Övervakning i hemmen, genetisk manipulation och diktatur under frihetens och jämlikhetens sken. Nu duger knappt dessa skrämselskildringar längre (fast ”1984” har en sällsynt kraft i sin gråhet) eftersom de till stora delar har infriats i lightversioner.

Den moderna litterära framtidsdystopin kryper närmare, infiltrerar den vardag vi lever i. ” Cloud atlas” av David Mitchell börjar i slaveriets 1800-tal och via ytterligare fem berättelser hamnar den långt i framtiden för att slutligen återvända till källan för vårt västerländska imperialistiska arv som vi nog många vill vara utan och glömma men som det räcker med en titt på Afrikas karta för att minnas.

Dystopin har i ”Cloud atlas” sina utopiska drag om man vill i utopin se också möjligheter till befrielse. Lars Gustafsson har fö skrivit en intressant bok om det – ”Utopier”-  som just visar utopins dubbla ansikte.

Mitchells bok blir tveksam som varning, det är som om en fruktad framtid redan krupit in i våra liv och liksom gjort oss själva till en del av det fruktade. Kanske  rimligare ordning och tvingar oss till mer av ansvar men också tvetydigare, suddigare och som litterär skildring med mindre kraft. Ändå, när han skriver som bäst blir det med hiphopens rytmer och som om det vore  Eminem som berättade en inte särskilt upplyftande historia som vi inte kan låta bli att lyssna på.

Jag väntar på nya berättelser om en fruktansvärd framtid, det behövs sådana för att människorna ska kunna se och kunna agera. Kanske läste miljörörelsens kämpar ”Framtidschocken” av Alvin Toffler på 70-talet och nådde konferensborden trettio år senare? Barnen i skolan kan inte läsa Orwell i all oändlighet!

Publicerat i Böcker | Märkt , , | Lämna en kommentar