Är Mario Vargas Lllosa en insiktsfull kvinnoskildrare? Lyssna på nedanstående citat från hans nobelföreläsning, läs det högt och tänk efter. Vad för sorts kvinna är Patricia, hans hustru?

”Peru är Patricia, min uppnästa och okuvliga kusin som jag fick lyckan att gifta mig med för fyrtiofem år sedan och som fortfarande står ut med de manier, neuroser och anfall av dåligt humör som hjälper mig att skriva. Utan henne skulle mitt liv för länge sedan ha upplösts i en kaotisk virvel, och varken Álvaro, Gonzalo, Morgana eller de sex barnbarn som förlänger och gläder vår tillvaro skulle ha existerat. Hon gör allting, och hon gör det bra. Hon löser problemen, sköter ekonomin, håller ordning i kaos, håller journalister och intränglingar på avstånd, försvarar min arbetsro, bestämmer möten och resor, packar och packar upp väskor, och hon är så generös att till och med när hon grälar på mig ger hon mig den bästa komplimang som finns: ”Mario, det enda du duger till är att skriva.”

Om än skicklig och uppskattad så är hon en tjänare, en assistent eller någon som definieras i relation till Mario Vargas Llosa. Någon mer personlig bild av Patricia, hennes syn på livet, hennes glädje och bekymmer eller hennes sorger får vi inte.

”Tant Julia och författaren” som han skrev i 45-årsåldern är en märklig bok. Inte alls svårläst eller egentligen experimentell språkligt eller kompositionsmässigt. Men vartannat kapitel handlar om författarens besvärliga kärleksförbindelse med tant Julia, släkten gillar inte att hon är 14 år äldre, och vartannat kapitel är radioföljetonger från 1950-talets Peru. Jag gillar kärleksberättelsen bäst, inte minst den absurda jakten efter en borgmästare som vill viga paret. Det blir en rundtur i ett kommunalpolitiskt Peru, feghet, väntan, smuts och godmodighet blandat.

Hela tiden stannar berättelsen om tant Julia upp och vi får skrönor, den ena efter den andra som man blir lätt chockad av. Skrönorna flyter alltmer ihop och personerna beblandas och slutligen går allt mot rena kaoset. Dessförinnan dock ett vardagsPeru fullt av roliga iakttagelser. Förtal av ohygieniska och inbilska argentinare och författarens drift med en utbredd machismo.

Men åter till Julia. Hurdan är hon? Och det är just här problemet återuppstår. Vi får inte veta så mycket om Julia, utom att hon är från Bolivia, är frånskild och trånar mot Mario (nåja i början av boken var hon sarkastisk -”lille Mario”- innan han kysste henne på kinden varefter allt ändrades). Men Marios våndor får vi veta desto mer om liksom om flera andra  män i Marios närhet. Kvinnorna blir mest undflyende staffage, undantaget är kusinen Nancy som blir aningen av en egen tänkande person.

Mario Vargas Llosa har skrivit den fantastiska ”Den sanna berättelsen om kamrat Mayta”  nästan utan kvinnor och här en kvinnoroman med skugglika kvinnor. Machismo är Latinamerikas elände säger Vargas Llosa. Säkert riktigt men varför gör han själv så lite åt det?