När jag var liten – det var på 1960talet – så var barnsjukdomarna fem (eller möjligen sex om man räknade in kikhosta). Jag drabbades av dem alla utom scharlakansfeber.
Scharlakansfeber orsakas av bakterien streptokocker och medförde på den tiden sjukhusvård i upp till ett par veckor. Många barn har berättat om en sjukhusvistelse isolerade på infektionsklinik med föräldrar som de bara kunde se genom glasfönster. Ofta blev nog själva boten värre än soten.
En morgon när jag var nio vaknade jag av att det sved i ögonen. När jag tände lampan kunde jag se ganska diskreta röda prickar på bröstet och i ögonvitorna var jag röd. Jag slog i Bonniers konversationslexikon och kunde nöjt konstatera att jag fått röda hund. Nöjt därför att röda hund beskrevs som en lindrig sjukdom och att jag därigenom kunde vara hemma från skolan bortåt en vecka utan att vara särskilt sjuk. Så blev det också och jag kunde ligga hemma och läsa Kalle Anka och böckerna om Texas Jack. Jag behövde inte oroa mig för röda hunds farlighet för fostret i mammans mage som är orsaken till att röda hund ingår i det obligatoriska vaccinationsprogrammet för spädbarn sedan 1982.
Samma år som jag fick vattkoppor (har skrivit om det i ett annat inlägg) drabbades jag av mässling. Den sjukdomen har en annan dignitet än röda hund. På ytan liknar de varandra med små röda utslag över stora delar av kroppen. Men min mässling var ett antal dagar med hög feber och yrsel och jag kunde knappt stå på benen. Jag yrade om att en trappa vi hade i lägenheten var fylld av apelsiner och min uppgift var att räkna dessa apelsiner som var miljontals. Lättnaden när jag insåg att det faktiskt bara var en feberyra är en av mitt livs största stunder.
Påssjuka som jag fick när jag var tolv var så där medelsvår. Kraftig svullnad av parotiskörtlarna, hamsterutseende, och en viss sjukdomskänsla. Den för pojkar fruktade komplikationen med testikelinflammation och risk för sterilitet slapp jag undan. Den komplikationen var förstås orsaken till att vaccineringen infördes 1982.
Idag har begreppet barnsjukdomar inte samma betydelse som på 60-talet. Av de traditionella barnsjukdomarna så får de flesta en lindring form av vattkoppor när de är små och scharlakansfeber har fått ett lindrigare förlopp (och penicillin fungerar ännu). Kikhosta kommer förstås i små epidemier ibland men har minskat sedan vaccination har införts i mitten av 90-talet.
Vart ska barnen nu vända sig när de känner att en veckas vila från skolan är befogad? Öroninflammation är smärtsamt men går snabbt över och kan inte motivera någon längre ledighet. Magsjuka är annars en möjlighet, smittsamt och inte alltid så stor påverkan av läs- och dataspelsförmågan. Det är nog snarare förkylningar med hosta som är vår tids barnsjukdomar. I Sverige, och säkert också på andra ställen, är pliktkänslan att gå till dagis, skola och arbete så stor att smittspridningen upprätthålls på en hög nivå under vinterhalvåret.
Björn Landströms blogg 
Jag stavar på din mening ” vart ska barnen nu vända sig när de känner att en veckas vila från skolan är befogad ?” En veckas ledighet utan krav på att ha en fantastisk semester, storhelg eller vad som helst som ger stresspåslag kan nog behövas för envar. Vårt tids människor lever i en ständig jakt, press och med krav hängande över sig- t.om. barnen är ju stressade Jag tycker det är något djävulusiskt i denna stresstillvaro. På så sätt var kanske vår tids ( 50-60 talets )barnsjukdomar – om de ej gav bestående komplikationer – en ” välsignelse” .
Fascinerad över att du har så bra minne att du kommer ihåg vilka barnsjukdomar du haft !
Tack för en intressant påminnelse om flydda tider. Av mina egna barnsjukdomar minns jag endast påssjukan. Jag var i tio-årsåldern och den var högersidig. På ett fotografi sitter jag i sängen, ansiktet är vanställt av den stora svullnaden runt höger öra men jag ser trots detta ganska pigg och glad ut.
Alla vaccinationer har ju medfört att vi som arbetar i sjukvården nu sällan ser några ”riktiga” barnsjukdomar över huvud taget. Eller också missar vi dem.
Läser just en nyutkommen bok om Afrika (”Africa – altered states, ordinary miracles”, Richard Dowden). I Botswana och Sydafrika lever miljontals föräldralösa barn med sin barnsjukdom: HIV.
HIV, jo den påminnelsen behövs.
Jag hade scharlakansfeber (det latinska namnet scarlatina tycker jag är så vackert) när jag var åtta år gammal och hamnade på epidemisjukhuset i Eskilstuna en vårvinter i början av 60-talet. Första natten lämnades jag helt ensam i någon slags skölj där ingen kom när jag i min skräckslagenhet ringde på klockan vid sängen. Ingenting hemifrån var tillåtet. Dagen efter hamnade jag på storsal med flera andra barn med samma sjukdom. Under de tio dagar jag låg där fick jag inte lov att gå upp från sängen och familjen fick bara stå och vinka till mig ute på en trappavsats intill ett fönster. En dag kom ett stort brunt kuvert till mig skickat från Mestaskolans andraklassare. Alla klasskamrater hade skrivit varsitt brev till mig med teckningar. Det var hälsningar från en avlägsen värld där det stod (även från pojkarna som jag knappt visste kunde skriva ) om hur de längtade efter mig. Alla dessa brev har jag sparat i en låda på vinden och är bland mina dyrbaraste minnen från min skoltid. Det hjälpte mig att klara av den plågsamma tristessen och värsta längtan efter mamma. Minns också några nattsköterskor som med sin ömhet lindrade värken i bröstet.
En dag, det måste ha varit mot slutet av sjukdomen, fick jag ställa mig upp halvnaken i sängen för att alla, sannolikt utbildningsdoktorer, skulle få begrunda mina hudutslag
som satt på ställen där en åttaåring helst inte vill visa dom. Då kom jag på den strålande iden att sjunga för den församlade skaran. Sjöng en sång om baciller som jag säkert lärt mig i skolan. Det blev succe och sedan mådde jag mycket bättre. Jag hade återtfått min värdighet!
en klassisk berättelse om förnedring och återbördad värdighet