Boxern Hedda, så silkeslen päls kan ingen hund egentligen ha, deltar på Skaraborgsinstitutets dagslånga planeringsmöte. Till en början rör hon sig hastigt runt i rummen, hälsar på många men stannar sällan upp. Efter någon tid ligger hon ner under bord och blir lite bortglömd. Snart är hon uppe igen och nu utbrister hon i små ljud som ingen kan nonchalera. Hon får en konstgjord ring som hon ljudligt biter i. Den som försöker ta ringen äger risk att få ett bitmärke i handen. Ingen gör något sådant försök efter att vi beståtts med en historia om vad som hände den ortopedläkare som grep efter ringen.
Plötsligt plockar någon fram ett jättelikt ben som Hedda tar rakt över. Benet är så långt att hon fastnar mellan en stol och dörren när hon ska lämna rummet. Hedda resignerar och lägger sig tillrätta med benet. Alla tycker synd om Hedda.
Hedda tuggar på det långa benet och tycks nu inte alls bekymrad och ingen tycker längre synd on Hedda.
På lunchen går vi ut med Hedda. Hon drar hårt i kopplet. Det är halt och vi håller igen. Hedda trampar igenom snön och det blir riktigt mödosamt. Plötsligt stannar hon upp och gör sina behov, hon står stilla och balanserar på skaren, benen vibrerar. Strax är hon färdig och stretar på runt Varnhems klosterkyrka. Vi hänger efter. Den korta vägen har på inget sätt varit nog för Hedda men hon får ändå återgå till eftermiddagens fortsatta planeringsdag.
Ibland rusar Hedda upp och skäller för att någon inträngling är på väg i dörren och så står hon vädjande om något gott att äta. Men det mesta är en väntan, en väntan men ingen sorg.
Björn Landströms blogg 
Jag anar att det är sista meningen om ”väntan men ingen sorg” som är en tanke att extra stanna till vid.Är jag ute och cyklar om du har människans situation med döden som väntar -eller tvärtemot- i åtanke ? Eller blev jag för filosofisk ?
Nej du har rätt. Hedda vet förstås inte om sin död och lever också i enlighet med den vetskapen, ett liv i sinnenas tecken, något för oss människor att se och reflektera över vilket jag tror vi gör om vi låter oss möta djuren.
Vi har säket mycket att lära av dem men dessbättre – om dock mer smärtsamt – har vi förmåga att älska och lida och reflektera och fundera över livets ev. mening och mål som jag inte tror att djuren besitter. Min tro är att människan är Guds avbild ( och då utifrån Gud som en levande varelse med specifika egenskaper och med en personlighet ) och som sådana har tilldelats en mer ansvarsfull roll och i den ingår att söka efter vårt ursprung, mål och mening, med vår förmåga att känna skuld men också tacksamhet, vara hänförda och hängivna något större än oss själva. Döden lurar alltid och finns som en skugga i vårt liv men jag tror att det gör stor skillnad om man har hoppet om ett fortsatt liv tillsammans med Gud. Även med en glad tro kan livet kännas tufft och jobbigt och ingen skrattar sig in i döden – då den i sig beskrivs som en fiende men en fiende som är besegrad – men nog får livet en annan dimension om man mitt i vetskapen om döden har visionen om en mycket härligare tillvaro när den bron passerats. Då kan även väntan- som är den där skuggan som vilar över oss- vara bestrålad av något väldigt ljust och förunderligt.
Hellre hund än lysmask. Heller människa än hund.
Kanske spårat ut fullständigt från ämnet Boxern Hedda .. men så drog mina tankar iväg en sen kväll som denna utifrån den där sista meningen !
Man kan gärna föreställa sig att vara en annan sorts varelse och försöka leva sig in i det.
Boxern Hedda är dock en hund och kan inte vara något annat (om vi inte tror på någon form av återfödelse i en annan kropp). Människan kan inte vara något annat än människa, jämförelsen vilket som skulle vara bäst blir märklig.
Okey ! Övertramp..ska inte..hända igen 🙂 Vof vof!
Okey ! Övertramp. Ska inte hända igen ..:-) Vof vof !
Ser jag en boxer på trottoaren går jag över till andra sidan gatan. Åsynen av en boxer ger mig mardrömmar. Eller ”flashbacks” som man säger i den psykiatriska jargongen. Tolv år gammal gick jag en sensommardag hem från skolan i Bromma i Stockholms västra förorter. Jag passade på att gena över grannens tomt för att palla några äpplen. Plötsligt rusar en boxer fram och biter mig i rumpan. Jag gallskriker, försöker kämpa mig fri, inte en människa syns till och jag släpar mig hemåt med hunden hängande där bak. Min mor får till slut syn på mig och rusar fram och skrämmer bort jycken. Det blödde ganska ymnigt och jag minns att vi åkte in till sjukhuset.
Förra året satt jag på ett kafé i Slottsskogen i Göteborg och drack kaffe. En man med en kamphund sätter sig bredvid mig. Plötsligt hoppar hunden upp i mitt knä, den blänger på mig och dräglar och dess tjocka nacke sväller av upphetsning. Jag tittar stelt rakt fram och ber mannen avlägsna hunden vilket han till slut gör, grymtande något om ”folk som inte förstår sig på hundar”.
Då jag var liten och promenerade med min pappa brukade han ibland vända sig om efter en hundägare och med en menande blick på djuret säga: ”skjut den!”
Jag har trots allt uppskattat vissa hundar. Främst taxar. Eller som det heter på italienska: ”bassotto”. Dock inte schäfrar. På italienska: ”pastore tedesco” (ung tysk herde).
Ja Kristian det är lätt att förstå rädslan i dessa rysanvärda och åskådliga hundskräckisar.
Jag kan själv från min barndom bidra med följande: när jag som så ofta var ute och sprang milspåret i Vrinneviskogen i Norrköping så kom där plötsligt två stora hundar springande mot mig. Eftersom jag var längst inne i skogen och alldeles ensam så blev jag oerhört rädd (då förstod jag vargskräcken) och trodde att allt var slut. Precis innan de framstörtande enorma hundarna nådde mig så hörde jag ett rop och strax var de försvunna.
Förlåt ett nattlig fråga; men du skriver intressant att ”pastore tedesco” betyder ungef.. ”tysk herde”.på italienska: däremot inte vad ”bassotto” kan översättas med, annat än tax.? Du kanske inte är rätt person att fråga men varför tax? Vet vi vad ordet har för koppling till hundrasen?
Sign. Nyfiken