Även om de hävdar kvalitet så ligger SVT tidsmässigt efter. I Canal plus series har nyligen första säsongen av Treme (uttalas ”trämej”) avslutats. Treme är en stadsdel i New Orleans och tv-serien handlar om följderna av orkanen Katrina som 2005 åstadkom en översvämning som tvingade staden till evakuering.

Det börjar ganska trevande, vi träffar ett antal olika personer – saxofonisten Antoine Batiste (Wendell Peirce), universitetsläraren Creighton Bernette (John Goodman), jazzradioprataren David McAlary (Steve Zahn), restaurangägaren Jeanette Desautel (Kim Dickens) och flera till. De presenteras i sina olika miljöer och vi får i de första två avsnitten inte riktigt någon känslomässig kontakt med dem.

Men om man stannar kvar med serien så blir var och en av dem en viktig del av stadens befolkning som reser sig från en katastrof.

Precis som i andra serier börjar jag gilla dem alla efter ett tag. Jag överser med Antoine Batistes ansvarslöshet mot sin familj, med McAlarys flummigheter och Ladonnas surhet. Snart nog blir jag nästan förälskad i denna Ladonna Batiste-Williams sneda sorgsna och förlåtande leenden som gestaltas med sån charm och tjurighet av Khandi Alexander.

Vad som är lite speciellt är att personerna i serien visserligen har en del förbindelser med varandra men inte känner varandra närmare. Som serietittare är du den som har överblicken och förstår. Jag dras mer och mer in i serien och har svårt att värja mig när en av huvudpersonerna tragiskt försvinner i slutet av första säsongen.

Det är lågmält, nyanserat och skickligt. Bakom serien står David Simon och Eric Overmyer. Jaha säger alla vänner av högklassiska tv-serier, det var dom som gjorde ”The Wire”! Och så upptäcker ni Wendell Peirce (Bunk) och Clark Peters (Lester Freamon) från The Wire. Hoppas att det snart är dags för SVT att sända Treme!

Jazzmusiken får breda ut sig, ovanligt långa avsnitt, nästan hela låtar, som en sorts sammanhållande kitt i denna hemsökta stad.

Blir Treme en lika stor framgång som The Wire? Jag vet inte, dess långsamhet, vardaglighet och nedtonade dramatik kräver lite av tålamod men jag för min del har tänkt mycket på hur dom har det där i New Orleans, mina hemmatrakter långt där borta.