Det börjar bra. Trots ett plusgrader så synes det välpreparerade spåret vara i bra skick. Glidet är fint och jag stakar på. Snart nog kommer dock en uppförsbacke och då blir det genast bakhalt, jag får saxa uppför.

På mellanstadiet var jag med i en skidtävling i Norrköping. Det var ett distriktsmästerskap och jag trodde mig ha goda chanser. Efter ungefär halva loppet blev jag upphunnen av en mycket längre kille som åkte så fort att jag bara orkade hänga med något hundratal meter innan jag såg honom försvinna iväg. Då insåg jag att det fanns bättre skidlöpare. Så småningom kom jag i mål på en sjätte plats. Vinnaren kom jag sedan att återse i resultatlistor år efter år.

När jag kommer in i skogen så är spåret fortfarande hårt men nu belamrat av barr. Plötsligt stoppar skidorna upp av friktionen mot barren och jag tänker att ”det var väl faen att det ska vara så här nu när jag äntligen kommit iväg”.

Hos min farfar i Luleå spårar jag upp ett skidspår runt husen och den stora gemensamma trädgården, det blir säkert fyrahundra meter långt. Jag åker varv efter varv i Magnar Lundemos, Assar Rönnlunds, Eero Mäntyrantas och Föllinge-Perssons kläder. Kampen dem emellan är hård och positionerna växlar. Slutligen vinner Föllinge-Persson efter en ursinnig spurt som han inledde i kurvan nära järnvägsspåret.

En efter  en av vasaloppstränande, har dom inget bättre för sig?, skidåkare passerar mig. Jag stannar upp och vilar så att jag åter kan åka fort ett tag. Efter halva sträckan funderar jag på att ta en paus och äta en apelsin och få känna den där sprängande värken i kinderna när man tugger på en kall apelsin.

Det är skid-SM i Luleå. Jag och min farfar har åkt över isarna på fjärden för att titta. Vi kommer rakt på tävlingsspåret. Spåret är alldeles perfekt, skarpt, vitt och utan barr. Det blir en nästan öververklig känsla när plötsligt Föllinge-Persson kommer åkande i högt tempo. Han bara forsar förbi och vi står länge och ser honom försvinna uppför en backe. Det blir en sån där kort stund av ogrumlad lycka innan vi åter vänder våra skidspetsar mot Luleå hamn.

Jag närmar mig slutet och kommer till en lång utförslöpa. Jag kryper ihop och låter fartvinden ta tag. Det går fruktansvärt fort utan att jag gör  någonting alls. Allt blir som ett enda ögonblick och jag hinner tänka att det är för denna stund som jag saxat, halkat, barrfastnat,sett mig förbiköras och flåsat. Här kommer Föllinge-Persson!