Ledig arbetsdag.

Jag vaknar vid halvsextiden av att det gör ont i höger tinning. Direkt vet jag att det är migrän, värsta sidan dessutom, och jag känner att jag är öm i nackmuskelfästet på höger sida. Så det var  gårdagens femhundra meter i badhuset som gav sig tillkänna.

 Under förmiddagen småvärker det i tinningen. Jag bär ner en stol från vinden, håller på att snubbla i träskorna. Lagar ett cykellyse, det blåser kallt ute, jag halkar på isen och cykeln fallar. Jag får börja om med baklyset, glappt och ärgigt. Huvudet värker.

Vid elvatiden har värken stegrats och jag tar en sumatritan migräntablett och lägger mig. Värken fortsätter ihållande, borrande och först efter en timme somnar jag till. Halv två vaknar jag, däven i huvudet och med lätt värk kvar. Trött och långsam driver jag omkring i huset, plockar med tvätt. Efter några timmar tar jag bilen till Timmersdala och handlar lite mat, det som vi måste ha. Träffar några bekanta, orkar knappt hälsa – jag ser nog eländig ut tänker jag men dom verkar helt som vanligt.

Steker torsk, sonen protesterar bara litegrann – ”har du ont pappa” – uhmm.

Nu har den jävla värken kommit tillbaka och ännu värre. Det känns som en kniv i tinningen och plötsligt blir jag kallsvettig och känner mig kräkfärdig. Tar en sumatriptan till och plågas över en timme innan den dövar. Vid halv nio vaknar jag. Nu känns inte mycket och jag kan höra sonen ropa i Skype ”men Albin du får se upp bakom dig”. Allt är alltså under kontroll, HON (Heroes of Newerth) regerar.

Plockar upp tvätten och känner mig vid elvatiden så pass att jag kan ta mig an Bengt Kristensson Ugglas bok om Gustaf Wingren. Trött och läser högst tio sidor på en timme.. Märker att sonen sover.

Klockan är ett. Går ut i byn. alldeles nedsläckt. Tre rådjur springer undan. Huvudsvärksfri – en sorts lycka.