Den 8 mars 1968 är jag på väg till elevrådsmöte i Djäkneparksskolan i Norrköping när jag ser Olof Palme störta uppför trappen med ett par personer i släptåg. Jag har sedan tänkt på att det var typiskt honom att alltid vara på språng, hålla högt tempo.
I slutet av 1967 hölls en efteråt beryktad demonstration av FNL-aktivister. Beryktad bl.a av det triviala skälet att Jan Myrdal fick sina glasögon sönderslagna.
Socialdemokraterna höll på att tappa greppet om opinionen mot vietnamkriget och var därför med om att starta ”Svenska kommittén för Vietnam”. Den 21 februari 1968 marscherade femtusen demonstranter från Humlegården till Sergels torg. I spetsen gick Nordvietnams Moskvaambassadör Chan och utbildningsminster Olof Palme med varsin fackla i handen. Det var liksom nu riktigt kallt. Bilden på Palme och Chan fick till följd att USA kallade hem sin ambassadör från Stockholm två veckor senare.
Det är Henrik Berggren som återberättar denna för svensk diplomati ökända händelsekedja i sin Palmebiografi.
Samma kväll, troligen omedveten om detta, ser jag sista avsnittet av ”Forsytesagan”. Det hade varit en omtumlande höst för mig, och många andra svenskar att vecka efter vecka följa Soames, Irene, Fleur och de andra överklasspersonerna vid tiden för drottning Victorias död.
Min hustru Solveig minns också Forsytesagan som en stark upplevelse. Men hon såg den nog först när den reprissändes. Från första omgången minns hon avsnittet där Soames våldtar sin egen hustru Irene (en händelse som alltsedan dess gjort Soames till en avskyvärd person för henne). Hon satt där i ensamhet, blott 14-årig, och såg denna våldtäkt (naturligtvis skildrad med stark känsla men utan detaljer) då en av hennes storasyster kommer in i rummet och genast stänger av TV-apparaten.
Jag försöker från en knapphändig dagbok från den tiden se hur starkt mitt politiska medvetande var. Där finns knappast några tecken på politiskt intresse. Jag läser om skolmästerskap på skidor och att jag bakar vetebröd på hemkunskapen.
Den 8 mars meddelas att USA-ambassadören åker hem. Palme får reda på dettta samma dag. Och nu erinrar jag mig Palme på väg uppför trappan och inser att det inte bara var den energiske unge samhällsomvandlaren som sprang utan också en relativt oerfaren utbildningsminister som just fått reda på att han dragit in landet i en diplomatisk kris.
Björn Landströms blogg 
Jag gick med i FNL-rörelsen (De Förenade FNL-grupperna, DFFG) två år efter att Palme demonstrerade med Nordvietnams abbassadör. Du skriver ”denna för svensk diplomati ökända händelsekedja”. Det beror väl på från vilken horisont man betraktar det hela. För USA var det naturligtvis en ökänd händelse. Men jag tror majoriteten av människorna i den fattiga delen av världen – som överhuvudtaget fick reda på det – samt åtminstone hälften av svenskarna såg det som en hedervärd händelse. Äntligen visade en europeisk ledare vad han tyckte om USA:s bombkrig. Klart och tydligt. För vietnameserna hade det en alldeles oerhörd betydelse. Det kunde jag själv konstatera då jag senare kom att träffa deras representanter då de under årens lopp kom på besök till Sverige fram till segern 1975.
Denna Palmes tydlighet – som säkert hade sina undantag – upprepades också 1972 då han i ett berömt tal fördömde USA:s terrorbombningar av Hanoi, som bl.a. lade det med svenska pengar finansierade Bachmai-sjukhuset i ruiner.
Alltså: två hedervärda handlingar som borde gå till historien just under det epitetet. Men det är väl att hoppas på för mycket. Idag gäller åter den bleka svenska neutraliteten. Man fördömer ”våldet” men inte den som utövar det.
Jo Kristian, Våldet eller Ondskan framställs ofta som en kraft i sig utan ansvarig utövare. En sorts metafysisk kraft som det blir lätt att ta avstånd ifrån. Palmes tal efter bombningarna av Hanoi 1972 blev så starkt just för att det var konkret, orter där människor utsatts för övergrepp räknades upp, och utan även om ondskan fanns med så var den inte någon oansvarig kraft.
Ni som var aktiva i FNL-grupperna och konkret lärde många svenskar att en demokrati per definition inte har rätt i en konflikt får gärna berätta hur ni gjorde och hjälpa till att förstå de folkliga upproren i Nordafrika .
Jag var, liksom du Björn, lite för ung för att riktigt förstå den politiska händelseutvecklingen då även om jag tror att du ändå var mer medveten om omvärlden än jag vid den här tiden. Berättelsen leder därför in mig på ett helt annat spår; nämligen dagboksskrivandet. Hade du inte skrivit dagbok hade du förmodligen inte alls haft samma minnesbilder av det hela och definitivt inte så detaljrika som du ofta har från svunna tider. Man kan mycket lättare bearbeta det man varit med om med dagboksanteckningar även om de är knapphändiga. Dessutom lämnar vi tydligare spår efter oss till nästkommande generationer.
Jag håller just nu på att läsa en antologi om mormödrar. De som inte har några skriftliga spår i form av brev eller dagböcker har betydligt svårare att skriva ner historian om sin mormor. Jag tror att vi borde lägga ner lite mer omsorg på att dokumentera, våra liv och det vi lämnar efter oss är inte oviktigt. Hur tänkte jag? Vad kände jag? Vad hände egentligen? Kanske att det kan bli till hjälp både för oss själva och våra barn att bättre förstå oss på våra liv och det som händer runt omkring oss?
Jo du har rätt om dokumentation Solveig. Men alla skriver inte tänker jag och påminns om Västgöta-Bengtssons alla inspelningar av samtal med västgötar. Ofta var det deras dialekt han ville dokumentera men fick med mycket annat på köpet.