I Dagens Nyheter den 20 februari hade Niklas Wahllöf en stor artikel om hundar. ”Hundens år” frågade han sig eftersom hundar blivit allt vanligare i offentligheten i Sverige samtidigt som det egentligen inte finns fler hundar i landet.

Har vi hund för att bekräfta oss själva? Poeten Aase Berg svarar att hon för sin del ”inte deltar i bekräftelseracet”. Hennes skäl till att ha hund är att hunden är en varelse utan korruption som struntar i hela den yttre ramen med jobb och sånt man köper och som  vi gärna omger oss med som bekräftelse på vår position.

Om hunden blir en bekräftelse så ska hunden också vara på ett visst sätt. Hunden ska uppfostras. Plötsligt märkte jag att det inte var så här jag såg på hunden. 

Själv var jag dålig på uppfostran. En och annan hade nog sina synpunkter men de framfördes mest i indirekt form. En gång mötte jag en man som kom cyklande på en skogsväg med fyra kopplade hundar. Jag gick med min lösa hund. Vi stannade och hundarna bekantade sig lite. ”Kan du ha dom lösa?” frågade jag och möttes av en plötsligt uppflammande ilska: ”de får aldrig nånsin vara lösa i skogen!!”. Vi skildes åt med några pressade ord.

Vi hade en golden retriever som hette Tilda. Hon var gulbrun med ganska brett huvud. Söt tyckte vi. Hon blev tio år och förgyllde förstås vår tillvaro.

Jag har otaliga morgnar och kvällar gått i Klyftamonskogen i Lerdala med Tilda. Hon var ytterst sällan  kopplad. Bara vid fara för bilar eller vid möten med uppenbart hundrädda (fast de flesta som går ute i skogen verkar inte vara rädda av sig).

När jag gick på grusvägen så strövade Tilda i terrängen längs med vägen. Hon var ibland femtio meter bort, sällan mer, och ibland passerade hon förbi mig till andra sidan. Hon tittade upp och såg var jag befann mig vid något tillfälle men mest gick hon med huvudet nedfällt och tycktes inte bry sig om mig – jag tror inte hon gjorde det då heller.

När Tilda blev äldre så började hon gå på vägen framför mig och var det en liten stig så höll hon sig allt oftare till stigen. Om något enstaka djur dök upp, större djur är ovanliga i skogen, så kunde hon ge sig till att springa efter. Aldrig att hon hann ifatt en hare eller ett rådjur även om hon var snabb i starten.

När jag såg Tilda ströva, löpa eller undersöka någon hålighet så erfor jag känslan av att det var jag själv som rörde mig så. Hon kom liksom att inkarnera en sorts existentiell frihet. Sällan har jag varit så nära i kontakt med något ursprungligt i det mänskliga livet även om det nu skedde med hjälp av en annan varelse. Tildas strövande blev mitt ställföreträdande liv för en stund.

En annan upplevelse var också stark. När jag såg Tildas fria gång så tyckte jag mig ana något om hur hundar är. De har en tillvaro där det finns stunder av frihet i ett sammanhang som annars mest präglas av anpassning till oss människor. Dessa stunder kunde jag ha tänkt mig Tilda lycklig om hon varit en människa. Nu föredrog jag mig se Tilda uppfylla något av hundens idé, en tillvaro fylld av sinnesintryck, ett riktigt hundliv för en stund.