Det var i slutet av 1990-talet på Flemming Mouritzens numera avsomnade bokhandel i Skövde som jag upptäckte ”Harry Potter and the philosopher´s stone”. ”De här är bra” sa Flemming och höll upp också den andra boken om Harry Potter.

Sedan har jag långsamt tagit mig igenom bokserien och först nu har jag lyssnat på alla sju. Först var det Stephen Fry och sedan blev det Krister Henriksson som läste högt. KH imiterade till en början så att det var svårt att höra men han blev med åren allt skickligare på att läsa med olika röst och ändå behålla berättarrösten.

Jag måste erkänna att jag länge var skeptisk. Det var visserligen påhittigt och ibland spännande men också en massa transportsträckor då Harry, Hermione och Ron travade runt i slottet och varje steg registrerades.

Med sjätte och sjunde boken har Rowling skärpt tonen, koncentrerat texten och låtit berättelsen bli både oförutsägbar och psykologiskt intressantare. Hon har också låtit ett ungdomligt missnöje och en ungdomlig plåga över sig själv få en framträdande plats. Sista boken fick mig att förlänga mina bilturer för att få höra mer.

Det är ett storverk som JK Rowling utfört och jag kan bara hålla med det bokhandelsbiträde som vände sig bort från mig när jag för fem år sen i Kew Gardens bokhandel höll i en Harry Potterbok och sa ”It´s not that good as they say”.