Jag hörde Jan Arnald säga i ett radioprogram att han i sina deckare under pseudonymen Arne Dahl utgår från något som verkligen hänt när han konstruerar sin deckarhistoria och sedan bygger upp en parallell verklighet.

Knappast socialrealism alltså utan en verklighet som kunde ha varit.

I Arne Dahls ”Viskleken”, och nu rör vi oss i en eupeisk komplicerad brottsverklighet där sammanhangen både är svåröverskådliga och osannolika, ringer Dahls hjälte Paul Hjelm till professor Nodham i Oxford för att att få råd. Hjelm utreder ett märkligt mord där offret är arrangerat som ett konstverk med antik association så antikexperten blir en rimlig rådgivare.

Nodham läser högt: ”Runtomkring oss hävde sig kropparna ur stenen, sammanträngda till grupper, hopslingrade med varandra eller isärsprängda till fragment, gav med en torso, en stödjande arm,  en höft full av sprickor, en skorvig avbruten stump en antydan om sin gestalt……konturen av en vad indragen i en enda gemensam rörelse.”

Jo jag sitter här och läser ur Peter Weiss´”Motståndets estetik” säger professorn och Paul Hjelm verkar inte ens förvånad. Sedan kommer professorns tolkning av vad Pergamonfrisen i Berlin kan berätta om mordet, och den kan vi nu lämna därhän, och samtalet fortsätter obekymrat.

Som läsare blir man lite upprymd, det är listigt uttänkt, överraskande och faktiskt inte så långsökt som man kan tro. Jan Arnald har berättat om en annan verklighet som kunde ha varit och gjort det med bara så där lagom stort allvar. Det är frestande att läsa vidare i Weiss´bok ””fortfarande präglades verket av samma tvetydighet som vid den tid då det tillkommit”.