Facilis descensus Averno – vägen ner till Helvetet är enkel att följa citerar Marianne Faithfull Vergilius i ”Memories, Dreams and Reflections”.

Man ska vara försiktig med direkta tolkningar av artisters texter biografiskt men i  Marianne Faithfulls fall är det svårt att låta bli.

I Vara konserthus börjar hon lite trevande med låtar från den senaste skivan. Inte ens när hon berättar att hon blev övergiven för en yngre kvinna för några år sedan och sjunger ”Why did we have to part” bränner det riktigt till.

Hemma lyssnar jag på ”Broken English” från 1979. Det var hennes överraskande återkomst efter ett decennium i misär som uteliggare och heroinist i London Soho. Hon har ändå kvar en del av den späda rösten från 1960-talet.

Så plötsligt sjunger hon ”Broken English” i Vara och publiken vaknar till. Mannen framför oss (Håkan, Sven, Eric och Sune) börjar gunga och dra med sin kompis. Och nu sjunger hon plötsligt med en väldig kraft när hon sex gånger i rad dundrar i med ”What are you fighting for” och förvandlas från snäll tant till reslig gudinna (hon är egentligen ganska kortväxt). Det är sånt som vi nästan jämnåriga män inte kan motstå, må vi skämmas eller inte. Jag tyckte fö inte att kvinnorna verkade så motståndskraftiga heller. ”Working class hero” har väl ingen gjort bättre än John Lennon men hon lyckas gestalta sin erfarenhet så att den känns autentisk.

Rösten har mörknat av ålder, rök och whisky kan jag tänka men låter ändå fin (Leonard Cohen brukar ju komma undan med sin dova röst) och hon lyckas återupptäcka en ungdoms förtvivlan och lägga till decenniers genomgångna plågor och glädjeämnen.

Jag känner mig vemodig när jag tänker på vad hon och många andra har förlorat i heroinets töcken men ändå står hon här på scenen 65 år gammal, vacker, rolig och cool.