På första maj 1974 gav sig min studentkorridorkamrat Sven-Åke ut för att demonstrera. Han skulle gå med VPKs tåg.

Efter en knapp timme återkom han, ”faen det var ingen ordning, dom kom inte iväg när dom skulle” sa han irriterat. ”Nej nu går jag med FK i stället” och så gick han.

Förbundet kommunist mönstrade nog som mest bortåt femtusen personer i ett demonstrationståg (men så pågick också USAs krig i Vietnam ännu). FK var trotskistiskt och hade ordning på sig.

Magnus Utvik lyckades aldrig bli medlem i KPS (kommunistiska partiet i Sverige) trots att han arbetade nästan dygnet runt för dem i tre år. Han ansökan om medlemsskap avslogs pga trotskistiska böjelser 1984.

KPS var ett litet parti, jag kände inte till dem innan Magnus Utvik nu berättar om de tre åren i boken ”Med Stalin som gud”.

Det är en berättelse där själva sammanhaget saknas. Man får nästan ingen känsla för vilken sorts samhälle han levde i. Ideologin -marxism-leninism i Stalins form, bekämpandet av revisionister och centralkommitténs direktiv styr Magnus under åren just innan tjugo.

Det är skickligt gjort, han försätter sig i den tidens Magnus´sinnestillstånd och man kan förstå hur hans tänkande fungerade. Allt skulle passas in i en mall, det som inte passade var revisionism (avvikelser). Upplevelsen att läsa blir klaustrofobisk.

Men det är lärorikt för hur ett avskärmat tänkande fungerar: politiskt, religiöst eller om någon annan idé som man inte vill låta beröras av nya erfarenheter.

Vi kan nog alla förstå mer av fundamentalismen än vi vill erkänna; kanske också forskaren som inte vill låta sina förutfattade meningar rubbas av ”verklighetens villfarelser”.

I varje tid ropas på ordning, idag knappast på Trotskij men likväl finns ropen där….