På cykel i Paris
I Paris finns ett genialt system för att hyra cyklar. Var 300:e meter finns ett ställ med trettiotalet cyklar. Du hämtar på en plats och lämnar på en annan och kan sedan senare på dagen ta en ny cykel var som helst, hyran är låg. Cyklarna har lyse och tre växlar. Hjälm befattar man sig inte med i Paris.

Jag och Kristian S hämtade våra cyklar på rue du Bac. Vi hade stärkt oss med en fransk öl innan med namnet 1664 (mille six cents soixante quatre, en ihärdig servitris hade tidigare tränat oss så nu kunde vi perfekt). Vi var i Montparnasse och tog backen uppåt, från boulevard Saint Germain letade vi oss upp mot rue de Vaugirard och cyklade förbi Palais du Luxembourg där franska senaten håller till. Runt hörnet längs rue Guynemer passerade vi alldeles förbi rue de Fleurus där Gertrude Stein för hundra år sen köpte tidiga Picasso och Matisse. Tio år senare visade hon tavlorna för Hemingway och vi fick återse dem i Woody Allens ”Midnight in Paris”.

Vi svängde in i Luxembourgträdgården och tänkte att stackars parisare inte har så många parker som Londonborna men den här trädgården brukade ju Hemingway besöka, sitta vid dammen och hungra. Hunger är bra när man ska upptäcka hur saker är. ” I learned to understand Cézanne much better and to see truly how he made landscapes when I was hungry” skriver Hemingway.

Vi hade också blivit hungriga efter utställningen på d´Orsaymuseet med Degas´ nakenbilder. Degas som traditionellt skolad akademimålare målade sina modeller nakna och klädde sedan på dem i sina balettbilder, anatomin skulle vara rätt under kläderna. Det var en spännande och pedagogisk utställning och vi klarade i rena farten av en snabbtur under stationstaket bland Monet, Manet och Cézanne. Inget hade vi fått i oss att äta så Hemingway hade nog rätt.

Annars hade vi inte brist på något att äta. Kristian var särskilt begiven på bakelser, gröna tarteletter, hallon i gelé och jordgubbspyramider. För övrigt gjorde vi på hemvägen från Gare du Nord via Köln, Köpenhamn och Göteborg en jämförande studie av järnvägscaféernas bakelseutbud. Mängden frukt och färg avtog linjärt med närheten till våra hemtrakter. Redan i Köpenhamn fanns bara bullar och wienerbröd och som var hälften så stora som dom Kölnborna kunde köpa.

Via rue Auguste Comte och boulevard Saint Michel cirklade vi runt Pantheon till rue Descartes och restaurang La Methode. Där hade Kristian beställt bord för länge sedan, vi fick sitta i den inre delen med ett annat par som inte heller hade förstånd att sitta på torget. Nåväl, Pomerolvinet var gott och resten också.

Två timmar senare, styrkta, kom vi ut från restaurangen, staden hade mörknat, vi hittade nya cyklar och startade nedför backen mot Seine. På Saint Germain-boulevarden passerade en hel armé rullskridskoåkare med poliser i släptåg, också på rollerblades, det sjöng från 1789 i asfalten.

Trafiken var mer livlig än vi trott men ändå hänsynsfull mot oss cyklister. Lätt våghalsigt tog vi oss ut på ön Cité i Seine via Pont de Archeveche och spurtade fram på en liten bakgata längs floden. Via Pont d´Arcole nådde vi l´Hotel de Ville. Utställningen där med Robert Doisneaus´ foton av rivningen av Hallarna på 60-talet hade vi besökt tidigare. Det hade varit överfullt av folk och mycken retroaktiv sorg över en svunnen tid.

Sedan upp på rue de Rivoli, den hårt trafikerade gatan längs Tuilerierna. Ibland fanns det cykelbana och ibland kunde vi cykla i bussfilen. I höjd med Pyramiden svängde vi in till Louvren och trampade en stund genom parken. Vi häpnade över museets enorma storlek. Det var ännu inte kolmörkt.

Från Louvren kan vi se Notre Dame och där snett emot på vänstra stranden av Seine ligger Shakespeare & Company. Det är den perfekta bokhandeln i Paris för alla utlänningar som är dåliga på franska, och det är dom flesta, få är lika franskspråkiga som Kristian, men det beror på att han i den gamla goda skolan hade författaren Staffan Söderbloms pappa till fransklärare. Själv är jag bättre på engelska, och det är för övrigt Kristian också, så vi älskar S&C. Det är faktiskt en ovanligt kvalitetssorterad, lite rörig, välkomnande bokhandel där man låna böcker eller bara sitta i övre rummet, ta ner en bok från hyllan och se ut mot Notre Dame.

När vi når Place de la Concorde är trafiken mer oordnad, poliser dirigerar och vi tränar oss att reagera snabbt på gröna ljuset. Snart når vi den relativa säkerheten på Champs Elysées och det blir uppför och uppför, det var nästan som när Tour de France-cyklisterna defilerar på sista etappen. Till slut är vi ensamma cyklister med bilar, bussar och taxi och en och annan mc. Det blir dags att stanna och pusta ut på en bar nära Triumfbågen. Där sitter allt från barnfamiljer till hallickar. Vi tar en demipression.

När klockan närmar sig 24 pressar vi sista biten upp mot Place Charles de Gaulle Etoile. Kristian åker först genom den jättelika rondellen runt Triumfbågen och når den inre rundeln. Jag blir kvar mitt i rondellen, bilar på alla sidor, ungdomar som kör upp nära och ropar och hotande billyktor bakifrån. Jag bestämmer mig för att korsa över körbanorna in mot mitten och alla bilar bakifrån bromsar upp. En stund kan vi pusta ut i stormens öga och titta på den brinnande elden. Sedan ut i rondellen och den här gången håller jag på att falla men tar mig upp och spurtar över mot Champs Elysée igen. För en kort stund så trodde jag att allt var slut, jag skulle krossas i detta kaos av bilar. Föreställde mig nästan en hjältes död vid midnatt i den moderna storstadens inferno och sneglade lite i tankarna mot den okände soldatens grav…Men parisbilisterna var mer civiliserade än jag trott och det hela blev mest ett antiklimax.

Sen gick det fort nedför boulevarden, vi kryssade oss mellan bilarna med den återföddes övermod och det var först vid återkomsten till röran vid Obelisken som jag lugnade mig och gick av cykeln och tog ett övergångsställe som bevakades av en polis. Jag hälsade och han hälsade artigt tillbaka. Detta var verkligen en civiliserad stad.

Sedan gick färden vidare längs Quai des Tuileries innan vi stannade vid pont du Carrousel och en stund lutade oss mot våra cyklar och tittade ut över floden. Jag kan inte påstå att jag då tänkte på Marlows ord om London (i Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”): ”The air was dark above Gravesend, and farther back still seemed condensed into a mournful gloom, brooding motionless over the biggest, and the greatest, town on earth” men det var ungefär så det kändes. Sen korsade vi Quaien in mot Louvren igen. Vi stannade och tittade upp mot Triumfbågen som nu tycktes ligga oändligt långt borta och tänkte förstås på Hemingway: ”We walked through the Tuileries in the dark and stood and looked through the Arc du carousel up across the dark gardens with the lights of the Concorde behind the formal darkness and then the long rise of lights towards the Arc the Triomphe. Then we looked towards the dark of the Louvre and I said; “Do you really think that the three arches are in line? These two and the the Sermione in Milan?”.

Milano fanns kanske inte i våra tankar utan snarare hur vi skulle nå vårt slutmål, hotel Montmartrois, gömt på rue de Chevallier de la Barre bakom Sacre Coeur. Vi visste att det var uppför, den som tvivlar kan nästan varsomhelst i Paris se den svulstiga basilikan högst i stan.

Avenue de lÓpera, rue St Anne, rue Lafitte, rue la Fayette, vi trampade på. Vi stannade till på rue du Faubourg Montmartre och såg att restaurang Chartiers köer var borta, den mer än hundra gamla restaurangen var stängd. Vi hade varit där en annan kväll, köat i trekvart, ätit oeuf dur (som inte var lika goda som Kristian mindes dem), pratat med ett skotskt par som varit där för fyrtio år sen och sa inget hade ändrats på Chartier. Kyparna skriver beställningarna och notan på duken, men vår räknade fel och fick be om ursäkt flera gånger, ja inget är som förr….

Men vi var nu snarare och åter törstiga, klockan var ett och iste och vin var lämpligt styrkande på vägen uppåt. Kroppen började värkaPlötsligt kom vi till ett cykelställ på rue des Martyrs och där lämnade vi våra cyklar. Gatorna i Montmartre fortsatte att vindla sig uppåt, trötta gick vi hemåt, mötte många nattvandrare och kom fram någon gång sent på natten.