Min pappa ringde mig på jobbet och berättade att moster Eva var död. Kändes märkligt, hon hade ju inte verkat sjuk och var inte så gammal. Jag mindes henne som lärarinna i Tärnaby, hon och hennes son Kaj bodde i samma hus som skolan. Det var så länge sen.

Jag skulle åka till Banff i Alberta i Kanada och det var maj 2003. Också det känns länge sen.

Men jag minns hur jag satt på Evelyns coffebar och skrev inledningen till min första vetenskapliga artikel  om hur allmänläkare arbetar. Jag hade följt kollegor under deras arbete och nu satt jag här och skrev med ett bakgrundssorl av engelska röster, det var perfekt, engelskan liksom strömmade till när jag skrev. Sen ringde jag hem till Rasmus, han skulle söka jobb på Skara sommarland som badvakt. (han fick förresten jobbet och jag minns hur han klagade på vuxna som trängde sig före barnen i vattenrutschkanorna och hur han fick tillrättavisa dom, sen tappade han sin Nokia i vattnet och en del av sommarlönen gick åt)

I Banff fanns en fin bokhandel, Banff Book and Art Den, där jag köpte ”The moons of Jupiter” av Alice Munro.  När jag kände mig ensam på hotellet så läste jag en bit:  ”The aunts, like those who engage in chat with royalty, would venture no remarks of their own, but could answer questions. It was clear that only a great effort of will kept them all from running away and hiding, like Aunt Susan, who never did reappear while we were there. What was felt in the room was the pain of human contact. I was hypnotized by it. The fascinating pain; the humiliating necessity.”

Från flygplatsen i Calgary körde jag bil. Det var långt till Banff uppe i bergen och ibland snö på vägen. Jag var lite förvånad, hade bara med mig vårkläder, tunn jacka och låga skor. Bilen hade jag hyrt från Sverige och hade tagit i lite. En stor fyrhjulsdriven Ford med kopplingen i växelspaken. Det var som att köra en buss av det modernaste slaget. Jag läste kartan fel och hamnade på en lokal liten väg där jag inte nästan inte mötte någon bil men höll på att köra på en hjord Rocky Mountain wild sheep. Lite uppskrämd hade jag blivit på flygplatsen där man varnat  för brunbjörn, grizzlybjörn och puma. Jag tänkte inte gå för långt från bilen men stannade en stund och tittade på fåren och åt en smörgås. Vad gjorde jag här alldeles ensam uppe i bergen, glesa gårdar där det stod skyltar med ”for sale”? Kanske tänkte jag på vad Rasmus sagt innan jag åkte ”se till så du inte dör nu”.

På morgonen innan jag tog bussen från Mesta i Eskilstuna gjorde min svärfar Verner frukost åt mig. Han var sjuk, avmagrad och ganska svag, men på benen. Två månader senare var han död, 86 år, men kändes ändå som i förtid, aktiv in i det sista, hörde sig för om sjövädret från Gotland dagen innan han dog. Men nu satt vi och pratade om att flyga långt, han hade varit i Zambia, och om hans svullna ben; ”jag undrar om det blir bättre” sa han.

Denna avresedag hade jag inga tankar på Alice Munro även om jag läst lite om henne innan. Kanadensisk litteratur var nog mest Robertson Davies och science fiction-gurun William Gibson och hans ”Neuromancer”. På de oändligt långa flygresorna orkade jag inte läsa för bullret och sjönk i stället in i ”Catch Me if you can” om Frank Abagnale, en legendarisk bedragare så trovärdigt spelad av Leonardo Di Caprio som jag varit irriterad på alltsedan hans dåliga rolltolkning i ”Gilbert Grape”.

På ankomstkvällen i Banff åt jag en mexicotallrik och drack ett par öl. Människorna på baren stimmade och jag var som man säger jetlaggad, klockan var nog fem på morgonen svensk tid. Ljuden var annorlunda, starkare men också mer avlägsna, jag kände mig som sittande i en bubbla, att tilltala någon annan kändes helt omöjligt. Ändå trivdes jag, här var en bra plats. Nästa dag köpte jag Munros bok.

Konferensen om ”Advanced qualitative methods” (jag funderade mycket på vad advanced betydde) var utspridd på ett stort område. Min poster som jag burit från Sverige fick sin plats i en lokal bland en massa andra postrar. Mitt emot min glest skrivna poster hade en fransk kvinna en fullkomligt fullklottrad poster. Hon hade också med sin man, två barn och ytterligare någon släkting. Jag blev fascinerad över denna satsning, som också verkade helt förfelad med tanke på hur postern såg ut. Av vad jag såg så hade jag fått rätt, intresset för hennes poster var litet. Inte heller jag blev odödliggjord, visserligen kom några fram och jag fick förklara att ”en allmänläkares kompetens kan beskrivas som en kombination av personlig stil och valda strategier”.  ”So what ?” tycktes de tänka men de sa de förstås inte, snarare ”it was interesting”.

Det bästa med konferensen var själva frukostrummet, kallades Dining room, som var fullkomligt monumentalt. Jag minns att man kunde stå på en sorts balustrad ovanför och titta ut över ett närmast oändligt landskap av rustikt dukade bord. Där satt jag ofta och pratade med forskare från Edmonton, Victoria, Dundee, Stuttgart, Southampton, Albuquerque (Michael Agar), Manchester, Kansas City och några svenskar från Uppsala och Eksjö. Jag var ensam och då var det bra att sitta där. Men inte alltid ensam, på Old Spaghetti Factory satt jag en lång kväll med Dorte Kjeldmand och hennes forskarvänner och åt chorizo cannelloni och en annan dag tog vi Forden upp till Lake Louise. Där var som ett svenskt bergslagslandskap förstorat till storslagenhet.

Alice Munro kan tyckas tråkig vid en slarvig läsning. Inte mycket verkar hända och när plötsligt något händer så missade man det om man inte läst uppmärksamt. Efter ett par noveller så inser man att läshastigheten ska sänkas, nästan varje mening har sin funktion och liksom i livet annars så bör man inte slarva med koncentrationen.

Dåförtiden, och nu också, jobbade jag i en bygd som liknar de lite ålderdomliga platser Munro skriver om men som också genomgår förändringar som Munro så sakligt och utan sentimentalitet konstaterar. Det blev alltså något nästan välkänt jag kunde läsa om i de kanadensiska bergen. Jag insåg också att Munro mest skrev om en annan del av det jättelika landet. Men också det kändes bekant med tanke på mitt eget jättelika hemland.

Jag läste inte färdigt novellsamlingen under resan, jag läste en novell då och då och de stannade ibland i minnet. Särskilt  ”Accident” och  ”The moons of Jupiter” hade den där känslan av vanlig vardag  (en skola och ett sjukhus) som är så förrädiskt betydelselös trots att den i själva verket är laddad med alla sorters känslor framsprungna under ett liv.

Väl hemma igen slutade jag frysa, det var svensk vår.

Nu tio år senare läser jag novellen ”Kärlek vänskap hat” och tänker att livet kan ta förunderliga vägar och det är kanske just det som Alice Munro är så bra på att skriva om.