Inget är som höstens lustfylla. När sommarens plågsamma värme drar sig tillbaka och den svala höstluften, hög luft säger en del, breder ut sig från slutet av augusti ända in i december får livet en laddning och intensitet som det inte haft på länge.
Det har kanske inte så mycket med vädret att göra egentligen, regn och blåst rakt i ansiktet är inte någon njutning även om det ibland kan påminna en om att man lever.
Hösten är böckernas, filmernas, teaterns, musikens och nya idéers årstid.
Denna höst kom Dan Josefssons ”Mannen som slutade ljuga” som på sexhundra sidor förklarar (sammanhållen mot alla odds) varför utredningsgruppen kring Thomas Quick trodde på alla hans påståenden som så här i efterhand ter sig helt absurda ur trovärdighetssynpunkt. Dan Josefsson har hittat en egensinnig psykoanalytiker som från sitt vindsvåningsterapirum i Stockholm har styrt de flesta av de senaste trettio årens uppseendeväckande rättsfall. Som läsare drabbades jag av en tilltagande medkänsla med Quickgruppens utredare och förstod att även andra kunde ha hamnat i samma orimligheter. Dessa poliser, åklagare, läkare och terapeuter om några behöver terapi för att förstå sitt monumentala misslyckande och vi andra som apat efter och förfasat oss över massmördaren är heller inte utan skuld.
Nästan ingen filmstund kan matcha en kväll på Saga i Skövde i december 1998 med ”Fucking Åmål”. När Elin (Alexandra Dahlström) gör slut med sin pojkvän från rummet intill via ett mobilsamtal var det en uppfriskande inledning till ett filmspråk som bröt med den stela 90-talsrealismen men också fick många slarviga efterföljare. I höst har Lukas Moodysson återvänt nedtonat och koncentrerat till samma berättande i ”Vi är bäst” och även om det kunde bli lite lättsamt och tramsigt så är det i grunden samma respektlösa barnperspektiv.
I tider då indietoner blivit nästan mainstream kunde en riktigt genomkomponerad musikalitet som Daft Punks ”Random access memories” kännas som allvarlig pretentiös retro om det inte vore för skivans seriositet. Det är helt enkelt en forskningsuppgift som gruppen utfört även om själva forskningsmaterialet var så omfångsrikt att det fick bli ”random”. Sällan har forskningresultat redovisats så vackert och sensuellt. Kanske något att lära för alla som skriver tråkiga kappor till doktorsavhandlingar utan nödvändig passion för att erövra en doktorsstatus.
Medan vi väntar på alla nya idéer som kanske inte kommer ens denna höst så kan vi njuta av hur det förtryckande begreppet New Public Management (NPM) mals ner av en alltmer välformulerad kritik anförd av Maciej Zarembas ”Patientens pris”. Också det en sorts lycka när tjugo års instrumentellt och ekonomiskt tänkande inom vården, skolan och lite överallt äntligen tycks kapsejsa. Men vi ska kanske inte ta ut segern i förskott, det är många människor som har sin försörjning, sina hus, sina restaurangbesök och sin tilltro till rationaliteten kopplad till NPM!?
När Sanna Sundqvist på Dramaten rusar runt hela Målarsalens scen och publik så undrade vi nog lite till mans hur länge hon skulle orka. Men hon stod pall i ”Jag borde få något slags pris” och slutförde föreställningen med sorgen och kampen i behåll. Och även om det inte var något mästerverk så var det lätt att gå därifrån med ett litet leende och vetskapen om att den gestaltade inlevelsen fanns också denna märkliga höst.
Nu återstår inte mycket av hösten och det är dags att plocka fram hoptrasslade belysningsslingor för att bekämpa inte bara mörkret utan också föreställningen att också vintern är en plågsam tid. Låt oss ses i biomörkret!