Påven Franciscus, Jorge Mario Bergoglio, har en misstänkt skuld att bära. Under juntadiktatorernas  (bla general Videla) tid i Argentina 1976-83 bortfördes präster som arbetade för fattiga. Bergoglio som var jesuitordens högste har anklagats för att ha varit delaktig. Själv hävdar han att han arbetade i skymundan mot förtrycket. Det återstår att veta. Frågan är om vi nånsin får veta mer. Nu är agendan en annan.

När Franciscus invigningstalade började han med orden ”buonasera” och äskade sedan tystnad och bad om folkets bön. Det uppfattades som ett brott med traditionen och en markering av respekt för alla världens katoliker.

Det var antagligen nödvändigt och i sista stunden för en kyrka som tystat ner övergrepp i årtionden och inte velat rucka på sin maktställning. Också en kyrka som  är mot preventivmedel, abort, homosexuella och intar en extremt konservativ moralisk attityd. En kyrka vars moralteologi leder till stora lidanden.

I kristendomen finns ett frihetsbudskap, om man vill se det så, men också ett budskap om underkastelse under makten. Katolska kyrkan har sin befrielseteologi som en liten rännil och sin maktutövning över sina proselyter som sin breda flod.

I  New Yorker diskuterar två katoliker, James Carroll och Joan Acocella, om hur radikal Franciskus egentligen är. Carroll säger: han är så radikal som det går, han följer upp en tradition av förändring som bröts av de två senaste påvarna. Vad som förvånar Carroll är hur Bergoglio överhuvudtaget kunde bli vald. Acocella ”älskar” Franciskus men kräver handling. Hon säger att han ju är 77 år och allt kan hända så därför måste han göra något radikalt nu. Erkänn alla felen och låt oss slippa att kyrkan lägger sig i hur människor lever sina privata liv.

Jag tänker att de båda tilltror denne gamle, om än charmigt folklige, man alldeles för stor förmåga. Katolska kyrkan har inte bara sin tro, sin moraluppfattning och sin ofelbarhet att förlora. De har också en maktställning med många privilegierades intressen att försvara.

Visst är kristendom ibland befrielse. I Sydafrika, i Latinamerika, i frikyrkosverige för mer än ett sekel sen. Men  långt mer är kristendom ett verktyg för underkastelse. Sådana har styrkeförhållandena varit mellan frihet och förtryck. Det måste inte vara så. Påven Franciskus kan om inte annat antyda en sådan väg och dessutom kanske, här är ju mycket som är oklart, vara en människa som försöker leva  modigare än tidigare i livet.