Jag har just hört min kollega Mattias Perzon hört berätta om bestigningen av Mount Kinabalu (4100m) på Borneo. ”Aldrig gjort något så jobbigt” säger en höjdsjukedrabbad (illamående, yrsel) Mattias. Precis som de flesta bergbestigningar som ovana bestigare gör så var det inte klättring utan ansträngande framåtlutad gång. Han berättar om en existentiell upplevelse som vi vanliga lite fega ändå vill utsätta oss för, inte bara för att se solen gå upp utan för att visa att vi vågar någonting.

En annan bergsklättring beskrivs i Thomas Anderbergs sista bok ”Det mesta blir aldrig av”. Thomas som huvudpersonen heter går också uppför ett berg. Det är så där lagom farligt och vi anar att det finns en dold agenda bakom bestigningen. Under tiden kommenterar författaren sin tilltagande oförmåga att formulera sig eftersom han nyligen diagnosticerats med en snabbt förlöpande hjärntumör. ”Glimtvis är det som om hjärnan håller på att koka. Jag skriver för att hålla mig själv vid liv, skriva in mig i världen, krama tag om den. Stavelse för stavelse, mening för mening.”

Thomas Anderberg skriver i en krävande genre. En genre som utspelar sig i en tid av begränsning som är så mycket mer konkret än den vanliga medvetenheten om allas vår avlägsna död är. I den här genren skriver människor som vet att tiden är mycket begränsad, från månader till maximalt något år. Det ger texterna en särskild täthet och tyngd, orden känns vägda fastän dom kanske inte är mer genomarbetade än vilken text som helst. Läsaren är dock mer uppmärksam och orolig.

Här finns föregångare som Peter Noll. I ”Den utmätta tiden” (1984) formulerar han mementot ”en normal, robust och framgångsrik vuxen människas liv kan bara vara en livslögn” medan han själv dör eftersom han avstår att behandla en cancer som skulle ha handikappad honom.

En annan mer nära föregångare är Anders Paulrud som också liksom Anderberg fälls av en hjärntumör och i boken ”Fjärilen i min hjärna” (2008) förmår mycket konkret formulera ett avsked: ”därför har jag ställt fram mina favoriter, jag har putsat dem extra noga, ett par väl ingångna herrskor av Alfred Sargent, klassiska och eleganta, jag har tagit ur skoblocken och stoppat in ett paket cigaretter i varje sko – de kan ju vara bra att ha när man kommer tillbaka – på lädersulorna har jag skrivit: LÅT STÅ”.

Men allra närmast känslan i Thomas Anderbergs roman finns Hasse i Carl-Henning Wijmarks roman ”Stundande natten” (2007). För trots att författaren Wijkmark inte dör själv så är det samma känsla av att leva i en yttersta av tider men ändå i medvetandet om att allt kommer att fortsätta ungefär som förut. Hasse ligger i sin sjukhussäng med sina dödskamrater, livet har liksom reducerat sin plats till en sjuksal men det känns bara följdriktigt och inte ens särskilt sorgligt.

Anderberg har samma förtätade skrivsätt som Wijkmark men också en sorts vardaglighet: ” Marc kunde återvända hem med sitt ballongknippe av drömmar och ambitioner..Rosa kunde spela ännu en inspelad sonat..Gaby kunde lägga ännu en halvläst konsttidskrift i högarna..”.

Och då kan han lugnt avsluta med orden: ”när lössnön frigör sig är det som att se sin vokabulär skingras för vinden.”

När Mattias idag berättar om sin bergsklättrarmöda är det i sak inte olikt den klättring som upptar en stor del av Thomas Anderbergs sista frampressade bok. Av det vardagliga kan vi få en aning om det existentiella. Thomas Anderberg var Dagens Nyheters musikkritiker och filosofilärare i Uppsala. Han var 57 år när han insomnade i april 2013. Anderbergs ofullbordade är ett mästerstycke, avklarnat som det brukar heta, fritt från ångest, med bara lite senkommen insikt.