Skövde kulturstaden?

Nä! Skövde är ingen kulturstad, här gäller sport, mest handboll..

Ok det verkar ju vara så. Barnens gamla högstadieskola, Stöpenskolan, har vunnit sju OS-medaljer (nåja, fyra av dem står Marcus Hellner för). Landet Island har fyra.

Men den senaste veckan har jag känt att jag måste ompröva påståendet om Skövdes kulturfientlighet. Vad är det som har fått mig att år efter år ruva på denna undertryckta ilska?

På Statens Museum for Kunst i Köpenhamn har man chansen att se stora målningar av Per Kirkeby. Den danske konstnären är en av de stora moderna målarna och skulptörerna. Skövde hade option på att få bygga upp hans verk ”Hängande trädgårdar” i Tingshusparken. Det bildades opinion i centrala staden mot verket och opinionen spred sig in i Skövde fullmäktige. Den stora installationen i mursten beskrevs som en avskärmande mur och man såg inte ljusgenomsläppen och växtligheten. Fullmäktige tackade nej trots att det fanns donerade pengar. Kirkeby tröttnade till slut på Skövde.

Då kände jag att Skövde var en förlorad plats, en inskränkthetens stamort, ett jantesamhälle, ett ja jag vet inte vad men jävligt trist var det! Stadens demokratiskt utsedda representanter hade tackat nej till ett centralt placerat konstverk som hade laddat staden med extra kraft.

I fredags uppträdde Johan Rheborg på Stadsteatern. Han tog sin medelålder (kanske 50) som avstamp för att berätta om svåra händelser i ungdomen som lärt honom att övervinna sin rädsla och blyghet. Vi i publiken skrattade extra då han återuppväckte Percy Nilegård och Farbror Barbro från Nile City (ja det är snart tjugo år sen den serien gjordes).

I lördags var det fullsatt i Valhall på Internationella kvinnodagen. Åsa Linderborg beskrev näthatet som riktats mot henne i flera år, hur hon växlar mellan rädsla för dom som hotar och ilska mot unga män som inte inser vilken makt ord kan ha och hur polismyndigheten agerar kraftlöst. Men talet blev också en uppmaning till gemensam kvinnokamp, hon kunde ju också se att 25-30 organisationer gemensamt hade ordnat ett brett program. Gemensamma parollen var ”Tala högt”. Och det var en hel del män där också. Jag tror att Åsa Linderborg kände sig rätt nöjd när hon åkte hem för att skriva mer skarpa artiklar i Aftonbladet.

På måndagen kom Jan Myrdal. Osannolikt vital 87-åring som stod upp i två timmar och pratade oavbrutet, när han inte avbröts för frågor av Bo Borg, om sitt liv. Hans minne är häpnadsväckande. Verkar minnas detaljer, namn, årtal och sammanhang som en 60-åring kan känna som ouppnåeligt.

Varför minns han så bra? En möjlig förklaring tror jag är att han skrivit ner så mycket (åtminstone 70-80 böcker publicerade) och på så sätt förankrat sina intryck och sina kunskaper. Hjärnan får yttre bilder att fästa sina perceptioner på.

Jag har läst mycket av vad han skrivit och kände igen. Han har ett säreget sätt att argumentera. När han ska framställa Sverige som ett land där det tar tid för nya idéer att komma fram så använder han sig av tiden från 1850 till 1882 som en tid då Sverige var isolerat: Just året 1882 kommer Mäster Palm och för in revolutionära tankar och Sverige kommer sedan att utvecklas till ett land med alltmer av demokrati och sociala reformer.

Jag vet att Jan Myrdal köpt böcker i Tidan under de år som Bo Björkdahl drev antikvariatet (Böckernas hus). Björkdahl berättade om hur Myrdal letat bland gamla tidskrifter och sällsyntheter. jag berättade att Björkdahl dog för något år sen. Plötsligt stannade den annars ständigt självsäkre Jan Myrdal upp och såg för en kort stund betryckt, ”det var tråkigt” sa han. Han hämtade sig dock efter en stunds tystnad och sa ”jag bad Björkdahl lägga undan National Geographic men när jag kom tillbaka hade han sålt dem, det gillar jag inte”.

Jag köpte en bok av Myrdal, en gammal favorit som jag läste på 70-talet ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”. En självuppgörelse som nog haft rätt stort inflytande på mig. En kortversion av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” i sex band.

Så efter Rheborg, Linderborg och Myrdal så kanske det är skäl att ompröva Skövde som kulturfientligt, jag får väl förlåta att man missade Kirkebys trädgårdar.