Att dödsstraffet avskaffats i Sverige gör att man kanske kan ha svårt att förstå varför det ännu finns kvar i en del länder.

I sin roman ”Wolf Hall” beskriver Hilary Mantel en avrättningsmetod, bränning på bål, som i Sverige sannolikt inte har stöd ens av den avsevärda mängd människor som i enkäter svarar att de vill ha dödsstraffet återinfört (fan vet om dom förstår vad dom svarar på).

Det är den unge Thomas Cromwell, som kom att bli rådgivare till kung Henrik VIII, som omkring 1500 när han håller sig undan från sin brutale far får vara med om hur en gammal kvinna bränns på bål.

Hon är lollard och hennes brott (”vad har hon gjort” säger unge Thomas) är att ”hon säger att Gud vid altaret bara är ett stycke bröd” Thomas upplyses av den yngre kvinna som kommer att guida Thomas genom avrättningens alla faser. ”Gå nu fram, det gör honom gott att se på nära håll så att han går i mässan och alltid lyder sin präst”. Det finns dessutom fördelar att hämta från att delta lite mer aktivt i avrättningen; ”den som kommer med ris till bålet får 40 dagars fritt från skärselden”.

Lollarden är en mormor; ”se på henne, 80 år gammal och förhärdad i sin ondska”. Mantel spar inte på detaljerna och när bålet tänds på skriver hon, nästan som om hon själv varit på plats, ”munkarna skuttade bakåt vid den första rökpuffen och då visste hopen att elden var tänd och de trängde sig framåt.”

Det kan ju låta lite nedlåtande att kalla människor en hop, att frånta dem deras individualitet, men det är nog just vad Mantel menar att bålåskådandet gör med människor. De förvandlas för en stund från individer till en fotbollspublik, iakttagande, reagerande och analyserande spelet på dess egna villkor. Reflektioner av vad som egentligen pågår kommer efteråt, möjligen. Ja den jämförelsen med en fotbollspublik får man förstå rätt, snarare än att göra fotbollspubliken till brännarhurrare så blir avrättningsåskådarna lite mer normala, lite grann som vi kanske..

Lollarden skriker en stund, brännandet tar tid, det är lite fuktigt men till slut blir det tyst både på henne och på alla skriken från publiken.

När röken lagt sig krossas skallen och unge Thomas ber för kvinnan; ”han trodde inte att det skulle skada”. Eftersom han inte vågar gå hem ser han också efterspelet. Lollardens vänner, anhängare, kommer och skrapar ihop aska, kött och benflisor och lägger i en kruka. Thomas blir ditkallad av en kvinna som ber honom sticka ner handen i krukan. Han får en fläck på handen av lera o grus, fett o aska och så bär han med sig en bit av den döda kvinnan. Hur han kom hem minns han inte. Mantel konstaterar att hans barndom inte verkar hänga ihop men bålet minns han.

George Orwell tjänade som engelsk polis i Burma, som var engelsk koloni, på 1920-talet. Hans essä ”A hanging” baserar sig på erfarenheter från straffsystemet där. Orwell, eller Eric Blair som han hette då, beskriver också i detalj hur en hängning går till. Det är en ung burmes som dömts, för vad berättas inte, och Blair tjänstgör på fängelset i vakten och hans uppgift är att gå bakom fången ut till avrättningsplatsen.

Fångarna i dödscellerna, 3×3 meter, som väntar på att bli avrättade de närmaste veckorna ser processionen passera. Fängelsets läkare är irriterad: ”For God’s sake hurry up, the man ought to have been dead by this time. Aren’t you ready yet?”

Medan man går över fängelsegården kommer en hund springande, hoppar upp mot den dödsdömde och försöker slicka honom i ansiktet. Alla blir helt förvånade och det tar flera minuter innan hunden är infångad. Blair tar honom i kopplet och processionen fortsätter.

När fången står med repet kring halsen och fått en bomullshuva över huvudet så börjar han ropa ”Ram! Ram!” ihållande. Ropen besvaras, det är annars alldeles tyst, av hunden med ett högfrekvent ylande. Fången fortsätter skrika, hunden ylar, och efter några minuter ger fängelsedirektören sin order och bödeln utlöser falluckan.

Blair släpper hunden som rusar fram men som strax retirerar till ett hörn av gården.

När man konstaterat att fången är stendöd så återvänder processionen. Hunden följer efter ”Conscious of having misbehaved itself”.

Efteråt kan äntligen fångarna få sin försenade frukost och bland vakterna uppstår en uppsluppen stämning. Någon berättar att han varit med om att det inte fungerat som det ska och då doktorn tvingats ingripa och dra i benen för att säkerställa döden.

Orwells beskrivning skiljer sig från Mantels genom att nästan helt och hållet vara beskrivande (nå, i något svagt ögonblick tappar Orwell sin position och ger en ironisk kommentar). Hans medkänsla med fången, som ändå blir uppenbar när man läser essän, förmedlas i den exakta iakttagelsen. Mantel har ju inte sett själv men hon visar en avsevärd förmåga till inlevelse och texten om bålbränningen ger därigenom ett autentiskt intryck. Mantel är närvarande i sin text genom kommentarer om det som sker. Orwells icke-moraliserande stil är dock befriande, vi fråntas inte ansvar.

Det skiljer mer än fyrahundra år mellan bålbränningen och hängningen och bara knappa seklet fram till våra dagar. Hilary Mantels bok om Thomas Cromwells manipulationer för att England ska få en manlig tronföljare till Henrik VIII gestaltar människornas sätt att tänka och föra sig så att det liknar våra dagar. Det finns inte längre bål och galgar i Sverige men, skulle både Hilary Mantel och George Orwell säga, heller inte skäl att moralisera över människor som inte är så olika oss själva.