Vårt hotell Cliff Beach Resort ligger längs den ena av Ao Nangs två huvudgator, den andra går längs stranden. Så vandrar jag nedåt mot stranden.

Till höger ligger först McDonalds. Det ser ut som McD på Göteborgs centralstation, priserna är också nästan desamma, alltså höga för Thailand och svårt med normala thailändska löner, det behövs svenska, finländska, amerikanske, tyska eller franska löner för att nu nämna de språk man hör mest i Ao Nang.

Sen kommer AXT som är ett thailändskt klädmärke med västerländskliknande modeller i skylten. Lite grann som MQ. Priserna är nedsatta 50-60% och verkar inte förhandlingsbara som dom nästan är överallt annars. Jag köpte två t-tröjor, en röd och en grönrandig.

Starbucks är sig likt, alltifrån St Petersburg till Stockholm, för att nu nämna två nya världserövringar i ett imperium där arbetsrätten inte är det man håller högst. Högt håller man priser, enhetligt sortiment och smaknivån något över medel. Brave new world.

Åh jag glömde en annan bekanting, Seveneleven, med sitt allt möjligt också standardized med litet lokalt inslag. Choklader nära kassan, ingen svensk Japp (nu minns jag plötsligt när jag och Gert stod under klockan när IFK hade hemmamatch, en kille med låda på magen kom klättrande uppför träläktaren och Gert sa ”Björn, du ska väl ha en japp”, och jag köpte en japp och han köpte en också och vi stod där under klockan nio år gamla och väntade på andra halvlek, det var innan vi blev bollkallar och hade flyttat ner på innerplanen och i säckiga overaller sprang efter bollar med en annan hastighet än man nu ser hos långsamma engelska killar och tjejer, och i pausen fick vi varm choklad) men väl den amerikanska kopian Mars.

Restaurang Jennas kommer därnäst. På matsedeln utanför kan man läsa att de har belgiskt öl, kwak, för fyrdubbla priset mot Chang.

Och sen en bank med automater, där kan man ta ut 1000 baht eller 10.000 baht, alltid samma avgift 180 baht. Det är så bankerna tjänar sina pengar, just för ingenting får dom betalt, då har dom också möjlighet att vara strikta, artiga och förmodat omsorgande på sina svala kontor. Fast det är nog mest på andra ställen än i Ao Nang där kontoren är enklare, människorna mer vänliga i allmänhet (det stämmer som they say) men där man ändå anar att det är någon som tjänar pengar på att just inte göra nånting.

Sen kommer smala gången till Laundry. Där kan du lämna din tvätt ena dagen och hämta nästa för 35 baht kilot. Ett praktiskt arrangemang kan tyckas, särskilt som du inte behöver lämna tunga plagg, de har knappast nån användning här nära ekvatorn.

Efter bankens ingentingjobb och tvättens handgripligheter så sitter kvinnorna på plaststolar och ropar in dig till massage. Det är nu visserligen första stället på den här gatan men det kommer strax fler. Vi har en hel samling med reklampapper efter en tur genom stan. Det mesta kostar 2-300 baht per timme, varken det gäller axlar, nacke, rygg, fötter eller hela kroppen. Åsa Beckman skrev ett lyriskt reportage i DN för nån månad sen om alla sorters ljuvliga massager i Ao Nang – förvånande nog inte ett ord om denna hårda bransch, konkurrens, utsatthet och långa arbetsdagar. Kanske blir svenskar så när vi kommer till Thailand, uppfylls av vänligheten och förlorar förståndet.

Sen slutar min promenad på en hårsalong, där jag får mitt hår klippt efter en inledande trippel hårtvätt med massage av hårbotten, hårdhänt sådan till mjuka kvinnoröster så även jag blir förförd av den thailändska vänligheten.

Om jag väljer att gå åt vänster kommer jag först till en restaurang där en kypare lärt sig svenska av alla gäster. Vi äter där en kväll god mat men trivs inte riktigt, personalen verkar vara för få och vi hör svenskar klaga.

Sedan kommer Aqua Vision, den dive shop där Isak tagit sin Dive Master. Där träffar man folk från Europa, USA, Thailand, Australien. Jag hämtar cyklopet och följer med dykarbåten…