Deborah Levy kommenterar i sin bok ”Things I dont want to know” vad det innebär att komma från flera länder (Sydafrika o England). Hon gör det som en kommentar till George Orwells klassiska essä ”Why I write”. Skrivandet kräver henne, hon kommer inte undan, ungefär som hon här skriver ”If I thought I was not thinking about the past, the past was thinking about me”. En ännu mer märklig och utmanande bok kom förra året ”Hot milk” om en mor-dotter-relation som gestaltas som en sorts odysseisk psykoanalys. Den har en underliggande ton av att något märkligt pågår.
”Om våren” av Karl Ove Knausgård är en relationsroman (till hustrun och till barnen) men också en anhörigroman till en psykiskt sjuk person. Jag blir ömsom imponerad och ömsom ledsen över Karl-Ove själv som anhörig men det är lätt att förstå honom. Självreflekterandet känns trovärdigt och boken har ett pedagogiskt värde. I årstidsserien är den toppnumret just för att den så tydligt fokuserar på en smärtpunkt inom honom själv.
Levy o Knausgård är två riktigt bra författare, Levys formella säkerhet och Knausgårds energiska självundersökande. Sådana jag håller utkik efter nya böcker av.
Förresten så var just hustrun Linda Boström Knausgårds Sommarprogram en ovanligt öppen berättelse om hur det är att lida av bipolär sjukdom (manodepressiv sjukdom). Kommenterades oförstående och tondövt i Dagens Nyheter av Greta Thurfjell.
Björn Landströms blogg 
Hej Björn,
Du skriver om två författare jag inte läst – Deborah Levy och Karl Ove Knausgård. Det är naturligtvis svårt att kommentera annat än utifrån ett allmänt plan. Och så kan jag naturligtvis kontra med böcker jag själv nyss läst.
Bokfloden är enorm. Det är uppmuntrande. Vad vi väljer att läsa har olika förklaringar. Slumpen kan spela in. Vi kan också fastna för en bok vi läst och vilja följa författarens vidare produktion. Förutfattade meningar gör säkert att vi missar ett författarskap vi kanske skulle uppskattat, vilket är synd. Vad gäller storsäljare (Knausgård, kanske…”…har du inte läst XX, då har du verkligen missat något…”) blir jag ofta avtänd. Även detta kan ha flera orsaker. Min pappa brukade fnysa litet föraktfullt åt författare som sålde bra, helst skulle man borra ner sig i Tacitus eller Ovidius. Kanske påverkade detta mig dubbelt: jag läste varken Tacitus, Ovidius eller bästsäljarna. Nåja, det senare stämmer inte riktigt. Just nu läser jag en verklig sådan, Bröderna Karamasov. Jag är inne på del två, började i mars tror jag, tog många pauser då annat pockade på. Fick ett ryck för några veckor sedan, fastnade i texten och upptäckte efter ett tag att tiden bara försvunnit. Sedan började jag på en annan bok, och Bröderna fick vila ett tag till.
Timothy Snyder skriver i boken ”On Tyranny” (s.59), under rubriken ”Be kind to our language”, om vikten av att läsa böcker och inte fastna i flödet på internet eller TV. Bilderna får allt större betydelse och töms på sin bakomliggande berättelse (vilket den irakisk-finske författaren Hassan Blasim nyss påpekat), budskapen växlar blixtsnabbt och tillfällen till reflexion är få. Vad skall man då läsa? frågar Snyder. ”Varje god roman verkar upplivande på vår förmåga att tänka i tvetydiga lägen och bedöma andra mänskors intentioner…” Han nämner flera kända böcker, bl.a. just Bröderna Karamazov…Så Snyder skulle nog gilla din blogg, Björn, då den påminner oss om bokläsandets förtjänster.
Till sist: hur tolkar vi då det vi läser? Det beror på många faktorer, men kanske mest på vår tidigare livserfarenhet. I min vänstra hand håller jag nu en liten bok av Heinrich Böll, ”Irländsk dagbok”, från 1957. Jag har lånat några böcker inför en stundande Irlandsresa. Böll inleder med följande mening:
”Detta Irland existerar: men den som far dit och inte hittar det har inte rätt att ställa ersättningskrav till författaren”.
Hej Björn,
Du skriver om två författare jag inte läst, Deborah Levy och Karl Ove Knausgård. Det blir naturligtvis litet svårt att kommentera. Å andra sidan kan jag ju kontra med några böcker jag själv läst…
Bokfloden är enorm. Det är uppmuntrande. Vad man läser och inte läser har många förklaringar. Man kan trilla över en bok och skylla detta på slumpen. Du vill följa en författare du börjat läsa. Någon auktoritet har kanske slängt ur sig en rekommendation…
Själv har jag haft svårt för bästsäljare, ”du måste läsa XX, en fantastisk bok…”. Någon slags låsning infinner sig. Det kan ju vara bekvämt att skylla på sina föräldrar, men i detta fall är det i nog befogat. Min pappa brukade ofta fnysa åt böcker med stora upplagor. Han såg helst att vi läste Vergilius eller Ovidius eller några smala italienska författare. Detta medförde att jag varken läste Vergilius, Ovidius, italienarna eller bästsäljarna. Nåja, det sista stämmer inte riktigt. Jag läser just – i perioder – en verklig sådan, Bröderna Karamazov. Jag började i våras och är nu inne på andra delen. Annat tränger på och då blir det långa pauser. Men häromdagen sjönk jag ner i boken igen några timmar och tid och rum försvann…
Timothy Snyder skriver i sin bok ”On Tyranny”, s. 59: ”Gör ett försök att distansera dig från internet. Läs böcker””. Nätflödet och TV förmedlar en aldrig sinande ström av bilder, sammanhangen uteblir, allt händer fort och nyheter väller fram i en strid ström. Tid till reflexion uteblir. (Att det har gått inflation i bilden, berövad sin berättelse, påpekades nyligen av den finsk-irakiske författaren Hassan Blasim). Vad ska man då läsa? frågar Snyder. ”Vilken god roman som helst som får oss att tänka klart i tvetydiga situationer och bedöma andras intentioner”. Han nämner just Bröderna Karamazov. Snyder skulle nog gilla din blogg, Björn. Du är en bokläsandets propagandist.
Till sist: hur tolkar vi då det vi läser? Även detta har många förklaringar, men vår egen livserfarenhet spelar nog störst roll. I min hand håller jag just en bok skriven 1957, ”Irländsk Dagbok” av Heinrich Böll. Jag försedde mig häromdagen på Stadsbiblioteket inför en stundande Irlandsresa. Böll inleder boken med följande mening: ”Detta Irland existerar: men den som far dit och inte hittar det har inte rätt att ställa ersättningskrav till författaren”.
Tack för kommentaren Kristian! Det är lite stubborn att protestera mot både det ”som man bör läsa” och pappans tips. Men varför inte! Böcker av värde finns ju så många att det räcker för en själv att ”tänka klart i tvetydiga situationer och bedöma andras intentioner” som Timothy Snyder skriver. Och det finns ju alldeles gott om såna böcker för att man ska kunna göra ett urval själv.
Jag har den största förståelse att du läser Bröderna Karamasov ryckvis. Det är ju en sån där bok som man verkligen kan överväga om man ska läsa under ett liv, men den den har ett värde av att vara bara delvis läst. Det är lätt att plågas av att inte läsa ut böcker man påbörjat, som om man slarvat. Livet är för kort för att sånt slarv inte ska kunna finnas utan att känna skuld för det.
Jo bokfloden är enorm, men låt oss vara glada för det så länge det finns en ansenlig mängd bra böcker och tidningarnas kultursidor ägnar sig åt litteraturkritik.
Heinrich Böll tror jag blir en bra följeslagare, skarp och rolig i sina bästa stunder. En stark resebok jag minns (till Zambia) var Per Wästbergs ”Förbjudet område” när vi reste in i nyss självständiga Zimbabwe fd Rhodesia.
Tyvärr ingen resa för mig, feber, får ägna mig åt ”Twin Peaks” (HBO Nordic), David Lynch nya tredje säsong växer sig allt starkare.