Mer snö i år än förra året. Vi har spårat en slinga på 300 meter runt tomten. Jag åker varv på varv.

När jag gick i femman var jag med i en skidtävling i Norrköping. Jag tror det var 2-3 km. Mina skidor var av märket Splitkein och hade råttfällebindning, det var inte så vanligt då 1966 bland icke-tävlingsåkare. De flesta hade vajerbindning som gjorde foten mindre rörlig och på bekostnad av stabilitet så blev den fortplantade kraften mindre, du stod stadigare i utförsbackarna men det gick långsammare.

Skidtävlingen innan från mitt eget område hade jag vunnit. Nu var det deltagare från hela Östergötland. På väg över ett fält i god fart hör jag någon bakom mig. En storvuxen kille passerar med en fart som jag inte har möjlighet att följa. Jag ser honom avlägsna sig. Han visar sig vinna överlägset. Då insåg jag något om världen som jag haft nytta av senare. Att tävla mot andra, att låta dig jämföras, är egentligen inte möjligt (utom för några få), det leder oftast till ett tröstlöst jagande efter vind eller  uppgivenhet, och du slutar.

Åren före och efter detta nederlag, som jag till en början såg det som, hade jag gjort ett skidspår hos min farfar i Luleå. Spåret var relativt långt på den stora tomt där flera hyresträhus låg invid järnvägen. Jag åkte varv på varv ensam. Fast ensam var jag inte, tvärtom var det sex skidstafettlandslag som åkte, fyra sträckor där positionerna mellan lagen ändrades för varje sträcka. Det var ett avsevärt arbete att hålla reda i varje stund vem jag var och därigenom vilken fart jag skulle hålla. På slutet blev det spännande, ett lag var på uppgång och kom närmare täten, under tiden skiftade också andra lag sin position. Väl i mål var jag utmattad och slängde mig i snön och ägnade de närmaste minuterna åt att redovisa slutresultatet för mig själv. Assar Rönnlund, Eero Mäntyranta och Gjermund Eggen deltog ofta i stafetten. En sent inkastad Janne Stefansson kunde ibland helt oväntat avgöra hela tävlingen.

Dessa ensamma skidlopp, någon timme varje dag under en vintervecka hos min farfar, blev varken dokumenterade eller berättade för någon. Ändå var det djupt meningsfullt i stunden.

Några år innan åkte jag med min farfar över den snöbelagda isen utanför Norra hamnen. Vi åkte rakt ut mot den lilla ön Gråsjelören och vidare mot längre ut liggande öar eller om det kanske var en annan del av fastlandet. Väl där fanns det skidspår i kuperad terräng som blev en sorts uppenbarelse efter isens oändliga platthet. Backarna var ljuvliga. Jag minns hur min farfar en gång ramlade och fick snö innanför sina glasögon. Återfärden var oändlig, Luleå växte långsamt fram.

Sedan fick jag ont i magen. Då var det svårt att åka, kylan, vinden tog kraften ur mig och jag låg helst på en säng ihopkrupen. Det var en plågsam tid. Men det magonda gick över och ett annat år kunde jag åter åka över isen med farfar.

I Norrköping i Vrinneviskogen fanns det spår 2.5-10 km. Jag och min kompis Gert åkte så ofta vi kunde på vintern. Vi gick hemifrån med skidorna över axeln och när vi kom till till grusvägen fram mot spårstugan så satte vi på skidorna. Det var vintrar med gott om snö under mitten och slutet av 1960-talet. Under januari-mars åkte vi två-tre gånger per vecka. Vi blev båda rätt bra på att åka men visste vår plats gentemot den elit som ändå var ouppnåelig. Det var inte alltid bra glid och fäste. Vi vallade våra skidor hemma hos mig, jag hade gasolbrännare. Ibland kunde dock all markens barr och jord fastna under skidorna.

Under 1970-talet fanns det ingen snö eller också var det andra orsaker till att jag sällan åkte.

Sedan blev jag sjuk och min lungsjukdom satte ner min lungfunktion. Det tog dock några år och ännu 1985 kunde jag åka 10 km på Billingen på 40 minuter. Jag fortsatte att åka, allt långsammare men ändå med samma sug när staktagen drog iväg för en stund och det kändes som att susa fram över snön, oftast alldeles ensam.

Sista tio åren har lungfunktionen (mätt med spirometri) inte ytterligare försämrats. Jag har klättrat upp på skalan och nått nedre delen av normalvärdena för män i min ålder.

Så jag fortsätter att åka. Nu finns inte längre några stafettlag, inga positioner att hålla reda på, ingen tid att mäta och ingen motståndare. Jag tävlar inte ens mot mig själv. Jag åker bara och i bästa fall känner jag kraften i armar och ben, balansens njutningsfyllda känsla och återupplever forsandet fram över snön.