Det var en särskild tid, något för mig nytt, hösten 1986 när jag var hemma med mitt första barn Rasmus.

Mina erfarenheter av små barn var mycket begränsade fram till jag var 27 år då jag gick kurserna i pediatrik och gynekologi/obstetrik på läkarutbildningen i Linköping. Sen träffade jag små barn som var sjuka (på vårdcentraler i Laxå och Stöpen) eller friska (barnavårdscentral) på samma platser. Men det innebar inte att jag visste särskilt mycket om hur det var att ”leva med barn”.

I samband med att Rasmus föddes tog jag mig an kunskapsfrågan genom läsning. Sheila Kitzingers ”Att vänta och föda barn” (1980) var mainstream och nyttig utan att ge något starkt intryck. Mer betydelsefull var John Linds och Sigrid Neumans lilla skrift ”Musik i livets början” (1981) som menade att det lilla barnet hade förmåga att uppfatta musik inte bara som spädbarn utan också inne i den ljuddämpade livmodern. Vi tog till oss  budskapet och lyssnade under graviditeten.

Under Rasmus´ första år arbetade jag på gynekologiska kliniken och barnkliniken. Träffade många små och sjuka barn och blev förtrogen med de små varelsernas kroppar, lärde känna småbarnens tonus (ungefär ”muskulära spänningstillstånd”) och förstod att de inte var så fysiskt bräckliga som nog var min utgångspunkt från lite avstånd.

Vi skaffade Anna Wahlgrens ”Barnaboken” som kommit ut 1983. Till en början läste jag med stort intresse. Här berättade en människa med stor erfarenhet av hur det är att ta hand om små barn. Hon hade erfarenhet av de flesta situationer och jag kände igen mig, fick bekräftelser och nya synpunkter på hur man kunde göra.

Efter några hundra sidor började tvivel insmyga sig. När hon berättade om sina egna reaktioner på närmast total uppgivenhet när ett av hennes nio barn dog så övergick boken från en erfaren kvinnas kunskap om barn till en sorgbearbetning. Det fanns något alltför självcentrerat i sorgen som förtog en del av auktoriteten av boken i övrigt.

Avsnitten om hur man söver barn var framskrivna utan tvivel om vad som var rätt. Några tafatta försök att själva tillämpa hennes metoder lyckades inte, mina tvivel tilltog.

Det som slutgiltigt fällde boken för min del var den auktoritära tonen, övertygelsen om att i varje läge veta hur man ska göra, vad som var rätt och att allt baserades på hennes egen erfarenhet och där andras erfarenheter knappast påverkade. Ett perspektiv där kritiskt tänkande, också mot de egna erfarenheterna, saknades.

Jag hittade annat att läsa. På barnavårdscentralerna delade man ut Lars H Gustafssons ”Leva med barn” (1983) som i sin form var helt annorlunda. Omfånget var en bråkdel av Wahlgrens bok. Förvisso fanns många råd också i Gustafssons bok och inte så annorlunda än i Wahlgrens. Också Gustafsson hade i sin bok en sorts tilltro till den egna erfarenheten (som ju var Wahlgrens huvudtes) men med inslag av reservationer och möjligheter till att göra på andra sätt. Han betonade att ”barnuppfostran” – ”leva med barn” – är svårt och kräver att man är beredd till förändringar. Hur de förändringarna ska ske överlät han till läsaren. Det var ett sätt att se på världen som var öppet och som faktiskt stärkte mig. Då var denna förhållandevis lilla bok en öppning mot kunskapen om barn.

Mer teoretisk var ”Barnets psykiska födelse” av Margaret S Mahler mfl (1975) som byggde på omfattande forskning om små barn. Jag läste den noggrant parallellt med Gustafsson.

Jag kom knappast fram till hur man ska göra utan fortsatte en pragmatisk väg som jag ännu vandrar på. Den har fått många tillskott genom åren, också genom trettio års erfarenheter som barnavårdsläkare på vårdcentral.

Men när Rasmus var ett år var det dags för mig på allvar. Solveig började arbeta på barnkliniken och jag var ensam med ansvaret (åtminstone en del av dagen). Rasmus hade precis börjat gå även om han emellanåt kröp.

Första dagen vaknade Rasmus kvart i sju, fick frukost med gröt utrörd i varmt vatten och kallvatten att dricka (ammades delvis fortfarande). Under dagen var han ibland lite missnöjd, jag tolkade det som värk i örat som han hade haft dagarna innan, särskilt som han verkade ha ont när han vaknade från middagssömnen. När han sov läste jag Dagens Nyheter (ganska noga). Ringde också till ”Förmiddag i P1” och fick prata med Gustav Jonsson (Barnbyn Skå). Jag frågade hur han skulle göra om han varit hemma första dagen med ett litet barn. Han svarade inte på frågan utan sa nästan skuldmedvetet att han också varit hemma med små barn. Bättre svar fick jag av en kvinna som också var med i programmet, har funderat vem hon var?

Vi gjorde dagliga utflykter. Till Servus för att handla dit Rasmus gick en del av vägen. På Björkdahls antikvariat på Gamla Mariestadsvägen gick Rasmus nerför källartrappan ett steg i taget och kröp uppför.

En natt vaknade han halv fem. Lyckades inte trösta honom med sång, vaggande eller Bach. Först när han fick titta på lamporna i taket efter en och halv timme kunde han sova en stund till.

Senare i veckan blev han gladare, jag tror öronvärken då helt släppt. Skrattade mycket och blev alltmer ovillig att sitta i vagnen, ville gå själv. Klättrade ner från en fåtölj, grävde med en spade och gungade.

En dag var vi på Öppen förskola. Han blev hårdhänt behandlad av några flickor men hade annars roligt. En annan dag besökte vi mamma på barnkliniken på KSS, han passade då på att plocka upp ett papper från golvet och lägga i en papperskorg.

Det var en rolig tid denna höst även om jag också kan minnas en tidvis förlamande trötthet av för lite sömn.