Det var 1974 och jag bodde på studenthemmet Forum på Körsbärsvägen. En studentkorridor med nio rum och ett kök.
Det var (och är) ett bra ställe att bo på. Utanför mitt fönster gick Roslagsbanan.
Lasse Åhman lånade LP-skivor på Bollmora bibliotek. Vid varje resa till föräldrahemmet kom han med en bunt skivor som vi delade upp och lyssnade på. När vi hittade något bra öppnade vi båda dörrarna och spelade för varandra. Eftersom vi bodde i varsin ände av korridoren fick de andra också lyssna, vi spelade så högt det gick eftersom korridoren var lång.
Vi började att betygsätta klassisk musik av alla sorter. Från Pergolesi till Bartok (det riktigt moderna hade vi inga skivor med). Till slut kom vi till Beethovens stråkkvartetter. Jag hade köpt alla hans 17 stråkkvartetter med Schäfferkvartetten.
Vi tog kvartett efter kvartett, de flesta med fyra satser och poängsatte alla. Det krävde åtskilliga lyssningar för varje kvartett. Vi gillade båda två hans kvartetter men hade lite olika syn på vilka som var bäst. Lasse höll Razumovskykvartetterna högst medan jag mer lutade åt de sista.
Det var då jag upptäckte ”Der grosse Fuge” som är en kvartettsats som liksom lyfte sig ur tiden (1826) den är komponerad i. Ännu är den modern, eller snarare ifrågasättande av musikens konventioner, överdriven och oväntad. Att lyssna igen får mig känna igen den frihetskänsla som finns i musiken, och som har en koppling till Beethovens revolutionära tänkande. Jag tror att den frihetskänslan följde mig efteråt.
Ja Beethovens kvartetter avslutade betygsättningen och vi la ner projektet Det kanske bidrog att de övriga sju i korriodoren haft synpunkter på ljudvolymen även om jag nu med många års avstånd kan tycka att deras tolerans var stor. Att höra dånet från harpkvartettens scherzo genom hela korridoren var lite av en andlig upplevelse…
Senaste kommentarer
Hammarlund Kina om 1968 II politik Isak Landström om 1968 ett Solveig Wanland om Några böcker från 2021 bjornlandstrom om Fem böcker som varnar för aukt… KristianSvenberg om Fem böcker som varnar för aukt…
Björn Landströms blogg 
Stråkkvartetterna fortsätter att dåna i Lerdala kan jag intyga! Jag är mycket tacksam till att jag inte behöver betygsätta dom. Annars har jag i god Landströmsk anda betygsatt böcker, filmer och teaterpjäser jag sett genom åren. Håhåjaja!
Hhmmm…intressant, Björn. Min egen kunskap om Beethovens musik är minst sagt dålig. Inte heller vet jag något om hans ”revolutionära tänkande”. Frihetskänslan du beskriver efter ha lyssnat på honom är väl det bästa betyget hans musik kan få. Jag ska nu ta och lyssna på någon av hans stråkkvartetter, tack för tipset!
Att poängsätta musik är vanskligt. Kan man mäta ett framförande som man mäter ett hundrameterslopp? Knappast. Varje tolkning har ju sin tjusning och lyssnaren sina preferenser. Tystnad och pauser kan också vara musik. Sven-Eric Liedman skriver i en bok om en berömd cellist, vars namn jag glömt, han hade en elev som fick lära sig en av Bachs cellosviter i den tolkningen hans lärare spelade upp för honom. Eleven kämpade i ett år och lyckades till slut spela som hans lärare gjorde. En prestation! Då han var klar och pustade ut och gottade sig i berömmet sade läraren: ”Ja, fantastiskt, men man kan ju också spela stycket på följande vis…” Så spelade läraren stycket i en helt annan version….som också lät bra. Eleven sjönk ihop i sin stol.
Vad ville Liedman ha sagt med detta?
Liedman: antagligen att flera tolkningar är möjliga?
Min o Lasses poängsättning var nog knappast ett försök till bedömning på en skala utan mer ett sätt att kommunicera, att utmana varandra.
Beethoven levde 1770-1827. Det innebar att han levde under en tid som innebar början på möjligheter till befrielse av människor. Amerikanska revolutionen, franska revolutionen och snart skulle Karl Marx mfl formulera en frihet inte bara i himlen. Sedan har ju förvisso historien gått kringelkrokar men under Beethovens år föddes de moderna frihetsbegreppen.
Hans musik befinner sig i denna omskakande tid och jag tycker att jag lyssnar på dånet underifrån.