”Red pill” av Hari Kunzru
En färd ned i mörkret 2016 som går via ett skrivarinstitut i Tyskland och som slutar en valnatt i november 2016 hos Hilary Clintons valarbetare. Suggesstiv i sitt miljöskapande och med en obehaglig svävande känsla av overklighet. Jag associerar till Franz Kafkas ”Processen”. Den obehagliga sanningen uppenbaras hos huvudpersonen. Insikten släpper etn liten gnutta tröst. Ett psykologiskt-politiskt litet mästerverk.
”Att omfamna ett vattenfall” av Ida Therén
Anais skrev sin dagböcker och om Henry och June. Henry Miller skriver om June i sina erotiska banbrytande böcker. Men nu tycker Ida Therén att June Mansfield ska få sin bok och skriver den åt henne. Retrograd feminism lyfter June ur sina berömda vänners skugga. Kanske orättvist mot Anais och Henry men rättvist mot June.
”Förintelsens barn” av Margit Silberstein
Att ha sin släkt utplånad av nazisterna och som barn till två föräldrar som trots allt överlevde lägger en stor tyngd på författaren (född 1950). Hon växte upp i Norrköping och jag var själv i nian klasskamrat med hennes bror Willy. Vi hade en hel del gemensamt men om hans bakgrund visste jag inte så mycket, eller förstod inte. En stark berättelse med återhållen vrede och långsam kärlek.
”Vardagar” av Ulf Lundell
Dagbok från 2017. Ensamhet och reflektioner kring medias rapporter. Ibland förstrött, ibland träffande när författaren blir arg. Ulf Lundell avskyr förtryck, rasism och att alla människor inte har ett anständigt liv och uttrycker det på ett just vardagligt vis. Boken liksom kravlar sig fram i sitt eget spår.
”Nattavaara” av Thomas Engström och Margit Richert
Diktatur i norra Sverige och sörlänningar som flyr undan epidemier och förstörda levnadsmiljöer (kanske som om Skanör-Falsterbo svämmats över av havet, vilket är fullt möjligt). Människor som tvingas återgå till primära existentiella villkor och förhålla sig till de maktens människor som gärna agerar lägervakter ( se upp för såna framöver!). Dystra framtidsutsikter och handlande efter läge ger ändå ett visst hopp. Fler delar kommer från paret som slagit sig ner i metropolen Jokkmokk.
Björn Landströms blogg 
Björn läser mycket. Så även jag, men det tar längre tid. I tonåren hörde jag om Fantomen som läste en bok genom att med höger tumme fatta tag i verket och låta sidorna fladdra från början till slut och vips så vad boken läst. Tänker alltid på det när Björn berättar om böcker han nyligen läst.
Jäklar, tänker jag, hur hinner han med?
Av de fem författarna du nämner har jag hört talas om – men inte läst – Lundell och Silberstein. Det är mörka teman som behandlas. Den titel som lockar mig mest är ”Att omfamna ett vattenfall”, som jag nog ska läsa framöver.
Ligger en boks dragningskraft i ämnets tyngd? Och aktualitet? Sannolikt. Den bok jag själv just läser, ”Gud 99” av den irakiske författaren Hassan Blasim (nu bosatt i Finland) drar in läsaren i Iraks kaotiska och förfärliga nutidshistoria. Genom ett antal fingerade intervjuer med irakier i förskingringen och kommentarer från några röster som fritt flyter omkring beskrivs följderna av Saddam Husseins auktoritära regim. Men också det totala haveri som blev följden av USA:s militära angrepp och misslyckade försök att störta den. Blasim blandar dessa röster så att en gemensam bild ändå blir synlig: människor märkta av krig och lidande som mitt i allt detta förmår skratta litet distanserat åt eländet, som på teatern. samtidigt som de försöker bygga sig nya liv.
Många böcker kretsar nu kring detta tema, och fler lär det bli. Jag kommer inte ifrån en personlig favorit i ämnet, ”Tysk Höst” av Stig Dagerman, utgiven på mitt födelseår 1947. I ett tätt reportage ger han röst åt tyskarna efter kriget, orden tar form bland ruinhögarna och man kan fortfarande känna lukten av krutröken i de förstörda städerna. ”Vad har vi lärt?” och ”vem bar ansvaret?” är frågor som blir hängande i luften då boken är läst.
Tack för dina tips!
Ajdå, Fantomen vill inte bli avslöjad..
”Tysk höst” , håller med, är en stark bok. Modigt att se så nyanserat på tyskarna så nära in på kriget
Ps angående Fantomen. När jag var tio år så hade jag kusin Kaj på besök i Norrköping. Jag stod i ena änden av rummet och han i den andra. ”Om jag är Fantomen, sa Kaj, och du riktar din pistol mot mig så hinner du inte skjuta innan jag hunnit fram”. Jag vet fortfarande inte om han hade rätt?