Ojämlikhet i blixtbelysning

Publicerat den mars 30, 2015 av bjornlandstrom

Vittorio de Sicas ”Umberto D” (1952) börjar med en demonstration genom Rom. Äldre män, ganska prydligt klädda i rock och hatt, går genom Roms gator någon gång mot slutet av 1930-talet. De protesterar mot låga pensioner. Polisen upplöser den olagliga demonstrationen.

Statstjänstemannen Umberto som efter tretti år slutat arbeta har så liten pension att han blir skuldsatt hos sin hyresvärdinna. Två av gubbarna, som båda demonstrerat, står vända mot varandra och pratar tyst i en gränd medan de döljer sig för polisen. ”Jag kan inte betala mina skulder” säger Umberto. Den andre mannen tittar lite sorgset på honom och säger: ”Jag har inga skulder”.

Pensionärerna är inte enhetligt fattiga, några har pengar men de flesta lider av ett system som inte tar något ansvar för sina medborgare. De Sica gör ett blixtsnabbt nedslag i den sociala verkligheten för att strax fortsätta följa Umbertos kamp för att skaffa pengar.

Publicerat i Film | Märkt , | Lämna en kommentar

Med Love bland svenskar i San Agustin

Publicerat den mars 29, 2015 av bjornlandstrom

”När du kom hit första gången för 45 år sen, hur såg det ut då?”. Jag frågar den äldre mannen (faen för svärdottern som kallar mig gamle man) som just brutit in i samtalet när han hör att vi som alla andra pratar svenska.

”Det fanns nästan ingenting, här i Rocas fanns bara första husraden, dom med nummer hundra. Vid Playa del Ingles var det öken, åk till Faro så får ni se hur det ser ut nu. På alla playorna är det hotell, det är hemskt, det är förfärligt. Nä jag bor inte här, kommer ibland och bor några veckor. Byar i bergen, har ni åkt dit? Jaså ni kommer inte för att bada? Men åk till Mogan så får ni se hur det ser ut.” Och sen vänder sig den magre mannen irriterat bort och fortsätter läsa på sin mobiltelefon.

Rocas Rojas i San Agustin är en hel sluttning med stenhus med trädgårdar, andelslägenheter, egna hus, lägenhetshotell och så Läkarförbundets sex små lägenheter nästan högst upp på sluttningen (fast om tittar uppåt så kan man se de stora och eleganta villorna på toppen av berget och lyssnar man bara lite så hör man sent på kvällen slagen från den upplysta tennisbanan där vägen tar slut).

Vårt hus är ”stort”, tre sovrum och ett ganska mörkt vardagsrum med vidhängande kök och terrass med gräsmatta i solen utanför. Den lilla gräsmattan omges av en låg mur och ett potentiellt fall på över metern för lille Love. Han ställer ena foten i rabatten och tittar på mig, ”aj aj du får inte stå där” säger jag gång på gång, Love tittar på mig och står kvar, liksom prövande mot en farlig värld. Sen får vi ha ständig livvakt på terrassen tomten ”vem ser till Love nu!?”..

I Rocas Rojas är svenska förstaspråket, nåja efter spanska. Vid de långsamma vandringarna upp och nedför berget med Love så mötte vi svenskar som ibland log mot honom, några gånger stannade och sa något men mestadels bara passerade förbi. Som hemma i Sverige alltså, denna svenska svalhet, en nationalsynd nästan.

I byn San Bartolomeos kyrka kom en kvinna fram till Love, pratade med honom och pussade honom. ”Här är barnen allas barn” sa Johanna och även om Love inte alltid rönte sådan uppmärksamhet så kunde människor (canarier) närma sig barn på ett respektfullt och nära sätt som i Sverige nog hade uppfattats som påträngande.

I Rocas Rojas ligger Svenska kyrkan. Där serveras ”svenskt” kaffe med (kanel)bullar och franskor med ost och paprika (å vad det påminde mig om när jag under tentamensperioderna flydde till cafeet i Kista centrum där deras småfranskor med tjock ostskivor var så frasiga och kaffet så gott att jag fick ont i magen). Utskrivna från nätet, i sin helhet, i fullformat, kan man läsa Göteborgsposten, DN och SvD. I biblioteket, välordnat, kunde man låna. Deckare dominerade , ett litet urval ”uppbyggliga” böcker om goda människor fanns förstås som det anstår ett kyrkobibliotek, men också Ivar Lo-Johanssons ”Socialisten” och Eyvind Johnsons ”Nu var det 1914”.

”Wallström (säger en kvinna till sin man vid ett av cafeborden, båda har varsin tidning utspridd framför sig), nääää, det är inte riktigt”.

”Området har något bedagat över sig” säger Rasmus. Och då innefattar yttrandet också det närliggande köpcentret som liknar den för några år sen ännu inte övergivna Köpstan (vid Sommarland i Skara). Vilket inte hindrar att vi åter härlig pizza, contorta och färsk fisk på Pizzeria Piccola och smördegsbakelser på Bäckerei. Stillhet råder i alla fall i Rocas Rojas, de flesta, väldigt få när solen inte lyser och bara några fler i solljus, rör sig långsamt. Vid poolområdet går en vakt och övervakar två simmare, tre solare och Love i barnpoolen.

På vägen till poolen är palmer, bougainvillor och andra afrikanska växter planterade i ökensanden. Vi går förbi en kaktus, ”stor” säger Love, går fram och tar på en av taggarna, ”läckickt”.

”Komma upp” säger Love när vi ställt honom i poolen. När Solveig gått i vill Love också i. Hon drar honom fram och åter i vattnet som sköljer över huvudet, han skrattar och han stannar i vattnet i trekvart.

Johanna underhåller med högläsning ur Sebbe Staxx självbiografi. Det är en stark kontrast mot tillvaron här. Det är inte bara de sociala förhållandena som är vitt skilda, också den uppdrivna stilen bryter mot den lättja som skulle kunna råda om inte Love höll oss uppmärksamma.

Vi åker till den lilla byn Fataga. Vägen är slingrig och går längs bergskanten, på återvägen via Santa Lucia blir det än värre, på nära tusen meters höjd så svänger det oupphörligt, baksätespassagerarna mår illa och jag får se upp för cyklister som kommer bakifrån i nedförsbackarna. Men vägbanan är fin, slät som ingen svensk väg och med ett betryggande vägräcke. Det verkar som om EUs infrastrukturmedel har investerats klokt.

”Wallström inte bra…”

På Bar El Labrador i Fataga äter vi linssoppa, små paprikor, vitlöksbröd, canarisk potatis, getost och tortilla de patata. Allt beställt av Johanna, med bistånd av Cajsa, på återvunnen spanska. Det är utsökt gott, även med vatten som dryck för chauffören. Servitrisen tar mycket handfast med Love in på baren när han inte äter, vi misstänker att han ska utfodras därinne men snart kommer han nöjd ut med en godisklubba. Vi sitter i solen vid vägen, en och annan bil och cyklist passerar. Byn ligger nedsänkt mellan bergen, husen är små, vitkalkade, gatorna trånga. En blandning av säregen skönhet och för mig en minnesbild av filmen ”Kristus stannade inte i Eboli”, som om man vistades bortom dagstiden. ”Hit skulle jag åka och läsa och skriva” sa Axel.

Kanske fick Axel då tillfälle att skriva en förklarande essä om den bok han läser i Rocas Rojas ”Lecture on phase transitions and the renomalization group”. Den kortförklaring han ger mig gör mig nyfiken – kanske man skulle läsa för att bli mer bildad….

Själv läser jag Brian Greenes ”The hidden reality”. Inte heller den är så lätt, även om Greene har en pedagogisk ådra, den tycks börja där min fysikundervisning tog slut. Kvantfältsteori fanns inte då på 70-talet inom min medvetandekrets. Men när man läser vidare så bekantar jag mig med begreppen och efter ett tag så känns rumtid lika självklart som rum och tid var för sig…

Cajsa har lyckligt tentabesegrat den mest avskyvärda kursen (”Arbete och organisation”) och ser nu framtiden an med ljusare kurser i sociologi och psykiatri, kanske managementmanipulatörerna inte sträckt sina giriga klor dit ännu? Av ren befrielse kastade hon sig över tidningshögen som Rasmus hade med (10Tal om Brecht, FLM, Fronesis). Och så att bada i Atlantens vågor.

Från en svunnen tid hittar vi ”Barnen i luften ” (Leif Krantz och Ulf Löfgren) på Svenska kyrkans bibliotek. Den roar oss vuxna mer än Love, för långa meningar, men de roliga bilderna fäster koncentrationen. Betydligt mer fascinerande är en flygplansmodell med ett olycksbådande motorljud. Ännu bättre är köpcentrats motoriserade gamla hästar, flygplan och bilar. Love sätter sig till rätta, säger ”ratt” och vrider och brummar. När han vaknar på morgonen är första ordet också ”ratt”.

Här kunde man lätt lägga in en kommentar om att pojkar är såna och flickor inte såna. Nå gör gärna det men dra inga slutsatser om hur samhället ska organiseras utifrån skillnader mellan könen. Det blir bara fånigt med sådant analogitänkande.

Förresten, om man vill veta mer om hur ett könsuppdelat samhälle ser ut, särskilt alldeles nyligen, kan man läsa bakom ryggen på Solveig när hon läser om Maj i 50-talets Örnsköldsvik. Majs arbetsplats är hemmet, maken Tomas bebor en annan värld och när barnen växer och flyttar så tycks Majs värld rasa samman. Hur det går med den saken får ni själva läsa i Kristina Sandbergs bok.

Det regnade i Rocas Rojas, vattnet rann nedför sluttningen. Tretton grader på Gran Canaria, det är bara inte möjligt! Men på eftermiddagen lyste solen genom molnen och vi gick ut i den svenska försommaren. Plötsligt förstod vi varför människor vill bo i denna kulissvärld under den svenska vintern.

Själv kommer Rocas Rojas att bli ett kluvet minne. Positivt med vårt eget ressällskaps gemenskap, vänliga tilltal i vardagskontakter och ett lättare sätt att leva. Men också av något annat som känns obehagligt, något av över-och underordning.

Rasmus tycks väl medveten. Han har Ivar Los ”Godnatt jord” (1933) med på resan. Och som om det handlade om min svärmor Carin skriver Ivar Lo om statarhustrun: ”Hela sitt liv hade modern ätit gående, stående, ibland sittande på spiskanten eller på ugnsluckan”.

Publicerat i Böcker, Resor | Märkt , | Lämna en kommentar

Resan från Gran Canaria

Publicerat den mars 28, 2015 av bjornlandstrom

Las Palmas flygplats ligger på 5 1/2 timmes avstånd från Arlanda. Att ta sig från Läkarförbundets hus 503 A i Rocas Rojas San Agustin till Lerdala krävde sex fordon och 14 timmar. Vi var sju i familjen där minsta personen var Love 21 månader. Han nådde Bagarmossen redan efter 12 timmar..

Den farligaste delen av resan var de första milen till flygplatsen med taxi. På motorvägen i 140 började den gamla mercedesen vibrera men vi kom fram oskadda, trafikrytmen på Gran Canaria var förhållandevis lugn.

På flygplatsen möttes vi av en jättelång kö framför den enda öppna disken. ”Ja så är Ryanair, de behandlar passagerarna så dåligt att många säger att de aldrig mer ska åka med Ryanair men så åker de ändå igen för att det är billigare än SAS och tom Norwegian”.

Planet en Boeing 737 (kändes som på gränsen till utrangerat) var inte fullt men folk hade förståeligt nog placerat ut sig för mera rum. Kabinmannen gick runt och vädjade till passagerare att flytta sig för det lilla barnets (Love) skull. Ingen rörde sig. Han blev arg och lyckades till slut få en gammal kvinna att flytta ett steg. Jag fick plats och Love fick två platser och kunde sova.

Jag fick en plötslig insikt om hur det är att vara handikappad och ställde mig i mittgången där de kringspridda med sina tomma blockerade platser satt och höll ett litet tal om att de visade brist på ansvar och omsorg. En kvinna sa: ”jag kan dra undan mitt onda ben så kan du sitta här”, en annan kvinna såg arg ut men sa inget, alla andra tittade ner i golvet och rörde sig inte.

Att flyga i turistklass är en plåga, inte någon stor sådan, möjligen bara i den översta av Dantes helveteskretsar. Samtidigt gör kabinpersonal ofta en heroisk insats att skapa en lite drägligare tillvaro, de uppmärksammar bekymmer så gott de kan under avsiktligt trånga arbetsförhållanden. Många flygbolag med låga priser (och egen god förtjänst, ännu en liten tid kanske) har rensat bort den omsorg som funnits inom flyget sedan den tid då nästan bara folk med mycket pengar kunde flyga. På den här resan hörde jag inte ens att man sa något om vikten av att dricka vatten i den torra kabinluften utan i stället tog man tretti kronor för en liten flaska vatten. Man räknar med att de flesta människor överlever sex timmars dehydrering.

Love vandrade kring i planet så gott det gick. En kvinna som såg en film satte hörlurarna på Love en stund. En man böjde sig ner och pratade. Alla sa. ”det går bra, jag kommer förbi, han måste ju få röra sig”. Även på små utrymmen kan människor visa omsorg, mångomvittnat förstås men varje gång en glimt av hur ett liv också är.

På Skavsta flygplats tog vi lokalbuss till Nyköping och vidare buss till Katrineholm. Nu hade temperaturen sjunkit från tjugo grader till fem på 400 flygmil. Övriga sällskapet tog Skavstabussen till Stockholms resecentrum.

Det var riktigt kallt att vänta på Katrineholms station sen vi snabbätit på Harrys och efter en timmes tågresa fick vi vänta på sista bussen från Skövde.

I Sverige möttes vi av beskedet att Tomas Tranströmer dött, det kändes vemodigt, och åter som så ofta med hans dikter vardagsnära. Nära Gran Canaria ligger Madeira och i prosadikten ”Funchal” skriver Tranströmer: I skymningen går vi ut. Uddens väldiga mörkblå tass ligger slängd i havet. Vi går in i människovirveln, knuffas omkring vänligt, mjuka kontroller, alla pratar ivrigt på det främmande språket. ”Ingen människa är en ö”. Vi blir starka av dem, men också av oss själva…En gångstig som växer igen bakom varje steg. En bok som bara kan läsas i mörkret.

Hemma så finns bara fem av sju höns kvar i hönsgården, grannen Inge berättar att två duvhökar samtidigt attackerade och tog två vithättor.

Det blir en lite sorglig hemkomst, resans vedermödor bleknar.

”Stor och långsam vind

från havets bibliotek

Här får jag vila” (en av Tranströmers haikus)

Publicerat i Resor | Märkt , , | Lämna en kommentar

Allt du vill veta om Thailand 5

Publicerat den februari 4, 2015 av bjornlandstrom

Ja jag vet. Dom flesta ligger på stranden och blir allt rödare, brunare och vackrare. Själv har jag kvar min sjukligt bleka hud.

Jag ligger hellre i Andamanhavets vatten. Du kan ligga på rygg, röra dig lite lätt och stirra upp mot solen. Efter en stund vänder du runt och simmar rakt utåt, mot Indien, och det är som att vara i mjukt dun, du flyter fram och fryser inte i det 30-gradiga vattnet. Sen kan du stanna där nån timme.

Så jag har ännu inte förstått efter två veckor varför man ligger i sanden när man kan ligga i vattnet. Människan är en vattenvarelse.

Publicerat i Thailand | Märkt | 1 kommentar

Allt du vill veta om Thailand 4

Publicerat den februari 4, 2015 av bjornlandstrom

Motvilligt måste jag erkänna att jag varit på en thailändsk King Kobra shop. Det är inte direkt riskfritt, jag menar nu inte för mig utan för artisterna.

Showen innehöll fyra avdelningar.

Nå först gick vi runt och tittade på ormar i bur. En spottande kobra (giftet är dödligt, neurotoxiskt, på 40 minuter)spottade på min halvnakna fot och det sved till. ”we can put some water on the foot if you wish”. Jag: ”is it dangerous?”. Han: ”probably not”. Det fortsatte att svida och två av tårna domnade bort.

I den runda nedsänkta (30 cm) cirkelplatsen, 4 meter i diameter, släpptes först tre spottande kobror. Den burmesiske 21-åringen cirklade omkring ormarna som gjorde ideliga utfall och spottade mot hans ansikte (så ni förstår att min fot omedelbart blev symtomfri).

Andra avdelningar var två hoppande snokar, ickegiftiga, nån meter långa, där den andre burmesiske killen hoppade över och undan. En orm ser bara rörelser. Är du stilla så syns du inte. Poängen är att närma sig långsamt så att du ser orörlig ut. På så sätt kunde man stoppa in ett finger i gapet på ormarna, Isak blev inkallad på manegen och fick pröva att stoppa fingret i den hoppande snokens gap. Inget hände.

Tredje avdelningen var en 2-3 meter lång pytonorm, inte giftig men med många och kraftiga tänder. Den var påfallande snabb men ormartisten höll sig undan attackerna. Den sas kunna krama sönder ett underben hos en människa, samtidigt la den andra pytonormen sitt huvud i mitt knä.

Det värsta återstod. Den snabbe unge burmesen plockade ut en nästan fyra meter lång kungskobra. Giftig som få, snabb. Han cirklade runt ormen som lyfte huvudet nära en meter och höll det stilla men högg när burmesen flyttade sitt huvud. Jag såg koncentrationen i blicken hos killen, hur viktig det var att inte röra händerna för att få ormen stilla, varje av hans rörelser följdes av en kungskobrans rörelse. Som avslutning närmade han sitt eget huvud långsamt kungskobrans huvud, kobran stod rest helt stilla och till slut var burmesen så nära att han kunde pussa ormen på huvudet.

Det var uppenbart farligt, en enda oförsiktig rörelse och han hade fått ett dödligt bett där ilfart till Krabis sjukhus, 25 minuter, skulle varit enda räddningen.

Vårt bidrag var att betala och titta på, imponeras men också fundera över detta livsfarliga arbete.

Men det var också unga män som tycktes fyllda av självförtroende och humor och som nästan skrämde livet ur en av oss genom att nypa till i knävecket och väsa.

Publicerat i Thailand | Märkt | Lämna en kommentar

Allt du vill veta om Thailand 3

Publicerat den februari 4, 2015 av bjornlandstrom

Vårt hotell Cliff Beach Resort ligger längs den ena av Ao Nangs två huvudgator, den andra går längs stranden. Så vandrar jag nedåt mot stranden.

Till höger ligger först McDonalds. Det ser ut som McD på Göteborgs centralstation, priserna är också nästan desamma, alltså höga för Thailand och svårt med normala thailändska löner, det behövs svenska, finländska, amerikanske, tyska eller franska löner för att nu nämna de språk man hör mest i Ao Nang.

Sen kommer AXT som är ett thailändskt klädmärke med västerländskliknande modeller i skylten. Lite grann som MQ. Priserna är nedsatta 50-60% och verkar inte förhandlingsbara som dom nästan är överallt annars. Jag köpte två t-tröjor, en röd och en grönrandig.

Starbucks är sig likt, alltifrån St Petersburg till Stockholm, för att nu nämna två nya världserövringar i ett imperium där arbetsrätten inte är det man håller högst. Högt håller man priser, enhetligt sortiment och smaknivån något över medel. Brave new world.

Åh jag glömde en annan bekanting, Seveneleven, med sitt allt möjligt också standardized med litet lokalt inslag. Choklader nära kassan, ingen svensk Japp (nu minns jag plötsligt när jag och Gert stod under klockan när IFK hade hemmamatch, en kille med låda på magen kom klättrande uppför träläktaren och Gert sa ”Björn, du ska väl ha en japp”, och jag köpte en japp och han köpte en också och vi stod där under klockan nio år gamla och väntade på andra halvlek, det var innan vi blev bollkallar och hade flyttat ner på innerplanen och i säckiga overaller sprang efter bollar med en annan hastighet än man nu ser hos långsamma engelska killar och tjejer, och i pausen fick vi varm choklad) men väl den amerikanska kopian Mars.

Restaurang Jennas kommer därnäst. På matsedeln utanför kan man läsa att de har belgiskt öl, kwak, för fyrdubbla priset mot Chang.

Och sen en bank med automater, där kan man ta ut 1000 baht eller 10.000 baht, alltid samma avgift 180 baht. Det är så bankerna tjänar sina pengar, just för ingenting får dom betalt, då har dom också möjlighet att vara strikta, artiga och förmodat omsorgande på sina svala kontor. Fast det är nog mest på andra ställen än i Ao Nang där kontoren är enklare, människorna mer vänliga i allmänhet (det stämmer som they say) men där man ändå anar att det är någon som tjänar pengar på att just inte göra nånting.

Sen kommer smala gången till Laundry. Där kan du lämna din tvätt ena dagen och hämta nästa för 35 baht kilot. Ett praktiskt arrangemang kan tyckas, särskilt som du inte behöver lämna tunga plagg, de har knappast nån användning här nära ekvatorn.

Efter bankens ingentingjobb och tvättens handgripligheter så sitter kvinnorna på plaststolar och ropar in dig till massage. Det är nu visserligen första stället på den här gatan men det kommer strax fler. Vi har en hel samling med reklampapper efter en tur genom stan. Det mesta kostar 2-300 baht per timme, varken det gäller axlar, nacke, rygg, fötter eller hela kroppen. Åsa Beckman skrev ett lyriskt reportage i DN för nån månad sen om alla sorters ljuvliga massager i Ao Nang – förvånande nog inte ett ord om denna hårda bransch, konkurrens, utsatthet och långa arbetsdagar. Kanske blir svenskar så när vi kommer till Thailand, uppfylls av vänligheten och förlorar förståndet.

Sen slutar min promenad på en hårsalong, där jag får mitt hår klippt efter en inledande trippel hårtvätt med massage av hårbotten, hårdhänt sådan till mjuka kvinnoröster så även jag blir förförd av den thailändska vänligheten.

Om jag väljer att gå åt vänster kommer jag först till en restaurang där en kypare lärt sig svenska av alla gäster. Vi äter där en kväll god mat men trivs inte riktigt, personalen verkar vara för få och vi hör svenskar klaga.

Sedan kommer Aqua Vision, den dive shop där Isak tagit sin Dive Master. Där träffar man folk från Europa, USA, Thailand, Australien. Jag hämtar cyklopet och följer med dykarbåten…

Publicerat i Thailand | Märkt | Lämna en kommentar

Allt du vill veta om Thailand 2

Publicerat den februari 2, 2015 av bjornlandstrom

För att förbereda resan till Thailand såg jag serien ”30 grader i februari” som svt producerat. Den förmedlade och låtsades diskutera de flesta av de förutfattade meningar åtminstone jag hade om Thailand. Den gav en dyster bild av thailändare och en dyster bild av svenskar. Den gav mig mardrömmar för att den var så dålig. Bättre borde man kunna förvänta sig av svenska filmskapare med tanke på den omfattande erfarenhet av Thailand som finns hos svenskar.

Jag har egentligen inget förslag vad man ska se i stället. Föreslår att man pratar med några som varit i Thailand och hållit ögon och öron öppna.

Vill man läsa något riktigt bra så föreslår jag ”Sightseeing” (2005) av Rattawut Lapcharoensap. Novellerna berättar enkelt men mycket initierat och med uppenbar kunskap om ungdomars liv. Det är lätt att jämföra och finna likheter med svenska ungdomars liv, samma längtan och samma kamp för friheten (tex att få köra motorcykel när man bara är elva). Den kanske bästa novellen är ”Draft day” om hur det går till att väljas ut till krigstjänst (vid gränsen till Myanmar). Man lottas röd (rakas av håret och åker på 1 1/2 år) eller svart (hem). Proceduren med lottning verkar inspirerad av klassikern ”The Lottery” (Shirley Jackson 1948). Den korta novellen blir ett sorts koncentrat av thailändska levnadsförhållanden, klassprivilegier, utsatthet och godtycke. Men också om familjens stöd i svåra stunder. Sammantaget är novellsamlingen  bland det mest insiktsfulla jag läst med denna lätta hand om hur det är att vara ung den där tiden strax innan folk börjar räkna med en.

Publicerat i Böcker, Thailand | Märkt | Lämna en kommentar

Allt du vill veta om Thailand 1

Publicerat den februari 1, 2015 av bjornlandstrom

Jag är 61 och har aldrig tidigare varit i Thailand. Mina uppfattningar om Thailand är förutfattade, lets leave them aside. Nå jag har varit en vecka i Ao Nang i Krabiregionen och nu kan jag berätta om Thailand! Bangkok Post: Det är Thailands äldsta dagliga tidning, från 1946, och tillsammans med The Nation den enda jag kan läsa. De stora tidningarna, Thai Rath och Maticon, är förstås på thai – majoritetsspråket. Hittills har jag bara lärt mig tre tecken på thai, B. L och T. Det gör att jag visserligen ingenting kan läsa men det får mig att tänka att det ändå skulle kunna gå om jag måste. I Bangkok Post läser jag nu varje dag om vad premiärminister Prayut och utrikesminister Don säger om vad USAs minister för Sydöstasien (Russel) sa för en vecka sen när han besökte landet. USA tog hem sin ambassadör efter militärkuppen 22 maj 2014 och minister Russel var ett besök på ganska hög nivå och det första sen militärkuppen. Russel sa att rättegången mot Yingluck Shinawatra var politisk och att militären borde avskaffa militärlagarna. Prayut, som verkar kolerisk åtminstone om man läser mellan raderna i Bangkok Post, säger att thailändares känslor såras när USA lägger sig i thailändsk inrikespolitik. Don kallar in USAs charge d´affaires tidigt på morgonen (tidigt uppfattas som lite förnedrande) för informationssamtal och politiker hos rödskjortor och gulskjortor kallas också till informativa samtal. Inga hot uttalas.. I Bangkok Post finns långa referat som framförs okommenterade. Kanske en och annan oppositionspolitiker blir lite kortare citerad men med rätt lästeknik så kan man förstå en hel del. Utrikessidorna liknar The Guardians och är mer omfångsrika än Dagens Nyheters. Jag läser om Ukraina, Belgiska islamister, Rysslands ekonomiska kris, IS framfart i mellanöstern och Obamas kamp på hemmaplan. Om att Göran Hägglund ska avgå står intet. Den stora artikeln, förutom Prayats förmaningar och försäkringar vilket djupt demokratiskt sinnelag han har, handlar om Pattaya. Pattaya är en miljonstad och den stad dit ryssar åker på Thailandssemester och dessutom köper land och sommarhus för att fly den ryska vintern. För ett halvår sen fick ryssarna en baht för en rubel. Nu måste dom betala två rubel för samma baht (vi svenskar betalar dryga 25 öre för en baht). Så ryssarna ökar semesterresandet till Svarta havet i stället för till Sydöstasien, och allt detta för att gas och olja så sjunkit i pris. Bangkok Post finns som papperstidning här på hotellet men verkar omöjlig att få tag på i Ao Nang. Jag har inte lyckats finna något ställe där man säljer engelskspråkiga tidningar gjorda av tidningspapper. Men det finns en app att ladda ner om man nu har wifi. Det finns lite överallt på restauranger o barer, tex på Black Canyon som verkar vara Thailands svar på Starbucks. Så trots det för oss obegripliga thai så vet vi en del vad som händer och en del av resten ser vi med egna ögon.

Publicerat i Politik, Thailand | Märkt , | Lämna en kommentar

Röd fest på Karolinska Institutet

Publicerat den januari 6, 2015 av bjornlandstrom
Röd Fest-affischen

Röd Fest-affischen

Våren 1977 gick jag och Solveig (då Karlsson, nu Wanland) tredje terminen på läkarutbildningen på Karolinska Institutet (KI eller ”Karro” bland läkarstudenter). Vi tänkte utbilda oss till läkare men hade gjort en termins studieuppehåll i ren utmattning över den gymnasieatmosfär som rådde bland läkarstudenter. Många var väl glada över att ha kommit in på läkarutbildningen med betyg över 4.8 (max 5.0) eller på de andra sätt som dåförtiden ännu var möjliga. Solveig hade läst Miljövård och jag religionsantropologi för Erik af Edholm under studieuppehållet från Karro. Vi var radikala och arga men också ordentliga och flitiga.

Vi hade gått en höstkurs men hamnade nu på en vårkurs. Höstkursen var snäll och ung. Vårkursen var äldre (5-10 år) och mer politiskt medveten. Där fanns Clarté, Socialistiska Medicinare och Carolus Dexter och så ytterligare någon mer opolitisk grupp med utbildningsutskottets kompetente Mats Beckman – (en del av det jag skriver om är hämtat från Medicinska föreningens tidskrift ”Bukpressen”).
Kårordförande var Wilhelm Engström. Han var i mitt tycke traditionellt konservativ och ville skära ner intaget till läkarutbildningen. Men han insåg också om läkare att ”vi är många som önskar att vi ägde större kunskaper även utanför medicinens domäner” och hänvisade till Arthur Schopenhauer som förespråkade en speciell inträdesexamen i vilken ingick fyra års postgymnasiala studier av filosofi, teologi, juridik, historia, grekiska och latin för tillträde till all universitetsutbildning. Nå det var ju knappast rimligt men tidigt under 1900-talet fanns medikofilen som innebar ett års intensiv allmänbildning innan studier vid KI.
Vi läste kemi denna tredje termin och lärde oss alla stegen i Citronsyracykeln, jag har ännu dess formler uppsatta på min expedition (nä jag skojar), och vi slet hårt. Under tentamensperioden då vi var lediga från undervisning under en vecka läste vi tio dagar i sträck 6-11 timmar per dag.
Jag gick en studiecirkel denna vår tillsammans med andra medicinstudenter. Studiecirkeln hade en historiematerialistisk anstrykning och vi försökte tillämpa, under terminskamraten Lars-Erik Holmgrens ledning, våra studier på praktiska yrkesproblem. Jag minns att vi diskuterade hur destruktivt Försäkringskassans lösning på arbetslöshet var. De förtidspensionerade de friställda arbetarna och tjänstemännen som hamnade i ett utanförskap (det ordet fanns inte då men väl dess innebörd) som ytterst var ett resultat av kapitalismens rovdrift på människor och där inte heller socialdemokratiska politiker kunde stå emot. En extra laddning för studiecirkeln var förstås att Sverige fått en borgerlig regering 1976.
Medicinska föreningen skulle fira hundra år i ett högstämt skimmer. Den radikala delen av studenterna gillade inte firandet med ”frackar, sprit och veckotidningspersonligheter” som det beskrevs av Clarté. I stället ordnades en Röd fest.
Både jag och Solveig var inte särskilt ideologiskt övertygade utan deltog mer av protest mot en undermålig utbildning och av solidaritetsskäl. Vår huvudsakliga uppgift vid festen kom att bli inköp av mat och försäljning av smörgåsar. Det gick ekonomiskt bra och överskottet på 2000 kronor gavs till det sk Tältprojektet. (Alla siffror kan multipliceras med 5 för att få en jämförelse med dagens penningvärde).
Festen hade ett förspel där Clarté, som stod nära den kinesiska formen av kommunism som framför allt beskrevs som antiimperialism, anklagade Socialistiska Medicinare för att inte ta avstånd från regimen i Sovjet. Clarté nekades ställa upp den skärmutställning som gjorts av kamrater på Teckningslärarinstitutet. Följden blev att Clarté drog sig ur den Röda festen som organisation men vissa av dess medlemmar deltog ändå.
Vi var kanske ett femtontal i arrangörsgruppen som slet hårt framförallt festdagen söndagen den 22 maj 1977. Jag minns denna, som det skulle visa sig, enda Röda Fest på Karolinska Institutets område. Klockan fjorton inleddes festen, i sol, med barnen som fick åka efter häst och vagn och vuxna som deltog i lekar och spel och sedan serverade vi saft till barnen. Det var så idylliskt fjärran all ideologisk splittring.
Under eftermiddagen och kvällen spelade olika grupper i Kårhuset medan vi sålde mackor och besökarna, 500 totalt, gick runt bland bokborden (Svenska kvinnors vänsterförbund, Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, Motpol, Palestinagruppen, Miljöförbundet, Socialistiska Medicinare, RFMH, mfl).
”Motpol” ja. Det var en politiskt radikal tidskrift som gavs ut av en grupp medicinare som ansåg att hälsa, samhälle och politik hade ett samband.
Banden avlöste varandra och vi höll på till klockan två på natten. Jag minns att folk lyssnade och dansade och att det ibland var lite förstrött och ibland koncentrerat och engagerat.
Lite fakta om villkoren för musikerna, följande gager betalade vi: Pierre Ström 500 kr, Lava 950, Stockholm Norra 950 (innehöll flera av medlemmarna från Blå Tåget), En röd kör (jag tror inte dom fick något) och Elektriska Linden 950 kronor. Sent på natten utbröt en diskussion med medlemmarna i Elektriska Linden som först fått ett lägre bud men där vi höjde efter konserten.
Strax efter 21 kom Olof Buckard. Han och hustrun anlände i taxi i en kostymutstyrsel som om han kom direkt från en fest på Stadshuset. Han bröt definitivt stilen av alternativklädsel och såg först lite förvirrad ut som om han undrade vad han tackat ja till. Men förväntningarna på Buckard var att en skarp samhällskritiker, och imitatör, skulle höja festens status. Och så blev det, han framförde en ödesmättad monolog om ett samhälle på väg mot undergången med sådan kraft att alla festradikaler lyssnade i yttersta andakt. Det kändes som om vår fest blivit något verkligt betydelsefullt och som om en samhällsförändring stod för dörren. Jag minns att jag följde honom ut efteråt och var med och betalade gaget på 1200 kronor (tänk nu gånger fem) vilket var festens högsta. Han önskade oss lycka till.
Efter Buckard kom Elektriska Linden och spelade en hård rockmusik med radikalt innehåll. Folk dansade, drack öl och vin och snabbt försvann den andaktsfulla stämningen och natten flöt in och småningom tömdes kårhuset på folk. Kvar var vi några som städade, räknade pengar och sent framåt klockan tre blev jag och Solveig hemskjutsade av Mats Karling. Lite oense var vi om festens bullriga avslutning lite grann förtagit den stämning som tidvis skapats under kvällen.
Tre dagar senare tentade vi Kemi och lyckades så bra att vi senare fick ett erbjudande att bli forskare på Kemiska Institutionen på KI. Vi blev lite smickrade men tackade nej, någonstans gick väl gränsen för samröre med en utbildning till läkare där institutionerna styrde och mest var intresserade av att rekrytera nya forskare.

Publicerat i Medicin, Musik, Politik, Stockholm | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Sankt Petersburg 1

Publicerat den november 4, 2014 av bjornlandstrom

Åter vid Peter den stores stad vid Neva

Oslo, Stockholm, Helsingfors och Sankt Petersburg ligger alla nära 60:e breddgraden. Vi svenskar kan alltså tänkas bo på i dessa fyra stora städer om vi mest tänker på klimatet. Fast Sankt Petersburg är kallare, kanske är det Golfströmmen som värmer upp Oslo?

Det är bara 76 mil till Sankt Petersburg från Arlanda, kortare än till Luleå.

När vi landar på Pulkovoflygplatsen och jag går ur planet får jag solen i ögonen och kylan biter till. Sen är det slut med både sol och kyla och det blir mest svenskt dimklimat såhär i slutet av oktober.

Georgij hämtade oss på flygplatsen och som vår svensktalande guide började han förstås med Belägringsmuseet. Det ligger strategiskt placerat på stora autostradan in mot centrum och berättar om 900 dagars motstånd mot tysk belägring 1941-44.

Jag var i stan 1969. Då hette den Leningrad, var Sovjets nästa största stad med fyra miljoner invånare. Fortfarande är den näst störst men lär ha ökat till fem miljoner människor och 1.6 miljoner bilar. Nu är den rysk sen Sovjetunionen upplöstes 1991. och namnet ändrades efter en folkomröstning med knapp seger för det gamla tsarnamnet.

Då 1969 reste jag med SJs motorsällskap, en märklig förening för bilintresserade järnvägsanställda. Det var min far som var vid SJ och därför fick jag följa med. Då skrev jag i min reseberättelse i tidningen Fronten att vi sett kryssaren Aurora som avlossade det skott som startade stormningen av Vinterpalatset oktober 1917. Den här gången låg Aurora på varv och vi funderade lite över vilken status ryska revolutionen nu har?

Det var jag och sonen Rasmus som på egen hand reste. Nåja, på egen hand, Rysslandsresors Natasha och Georgij löste alla praktiska problem så vi flöt lätt genom tillvaron dessa fem dagar. Vi bodde på Nevsky Grand, ett anspråkslöst hotell som ligger hundra meter från Nevsky Prospect. Den 3 km långa huvudgatan påminner om Kungsportsavenyn i Göteborg, bred, trafikerad och fylld av folk hela tiden. Affärskedjor från väst och många klädda som hipsters. Men går man bara några kvarter därifrån blir det tommare på gatorna som fortfarande är breda med 5-6-våningshus med välputsade fasader.

Den ryska medelinkomsten är omkring 5000 kronor. Skatten är rak på 13%, oligarkerna har samma skattesats som de lågavlönade, tex sjuksköterskor som tjänar 2500 kronor. De kan trösta sig med billig bensin som kostar 7 kronor litern men vi fick inte intrycket att prisnivån är så mycket lägre att det ens i närheten kompenserar för låga löner. Men uppenbarligen finns det många som tjänar bra, varuutbudet och bilarna var tydliga tecken på det. Lite grann kan nog Putins regim bekymra sig. Råoljepriset har ju gått ner med 25% och det har varit med stigande levnadsstandard efter ett mycket fattigt 1990-tal som Putinregimen köpt sig makt.

Den ryska mat vi råkade ut för var faktiskt inget vidare. Tre eller fyra rätter är vanligt. En sallad, lite trist och utan kryddor, rysk borstj med eller utan rödbetor men också lågt kryddad är acceptabelt innan huvudrätten som ofta var trist kött med burkärtor och överkokt potatis. Lite glass efteråt. Det ryska ölet Baltica är definitivt värt att varna för, surt, smaklöst. Måltiden kunde lyftas av ett glas av den mycket goda ryska vodkan Standard eller Tsarovskaya (hur kan det vara möjligt att sälja Absolut vodka?). Nå en gång åt vi gott men det var på en georgisk restaurang där vi dock blev lurade på en utlovad rabatt.

Nån amerikansk eller svensk charmkurs är det få som verkar ha gått. Sura, arga, tillrättavisande tjänstekvinnor och några män som dock uppträder korrekt utan inställsamhet eller försöker pracka på en saker. Jag kan acceptera den hållningen även om man ibland fick pusta lite. Det ryska samhället verkar också ha löst problemet med tiggare som stör friden, det är antagligen förbjudet att tigga eller så kan de inte ta sig in till storstan, vi såg i alla fall inga tiggare. Skönt med lite repression…

Befann vi oss i ett land berett på erövringskrig? Det kunde vi inte bedöma, det vore ett allvarligt misstag att dra några slutsatser som turist utan verklig insyn. I Tyskland i slutet av 1930-talet syntes heller inte så mycket på huvudstadens gator.

I en turistaffär råkade jag i en lätt upphetsad diskussion med en försäljare som hade mycket svårt att förstå att det fanns något kritiskt att säga om Putin. Fast på ett annat ställe uttryckte sig en yngre kille ironiskt nedlåtande mot regimen.

Neva förresten, få städer har en så jättelik flod som går rakt genom staden och få städer har lika många statyer av sin grundare, tsar Peter året 1703.

Publicerat i Ryssland | Märkt , , , | Lämna en kommentar