Hur känns det att bli sexti? Egentligen borde jag bli arg för vad man egentligen menar med frågan är hur det känns att bli gammal. Oförskämd fråga alltså. Men oförskämdheter bör bemötas.
En patient sa för en tid sen så här: ”jag är sextisju och härifrån och upp” – och så drog han med handen över halsen som om han tänkte avdela huvudet från resten av kroppen – ”känns det inte som om jag är så gammal”. Och så tittade han på mig liksom för att vänta ut effekten och fortsatte: ”men härifrån och nedåt” – och nu såg det verkligen ut som om han genomförde en avskärning när han drog över halsen och sedan raskt flyttade handen nedåt – ”så känner jag mig definitivt som sextisju”.
I Claudio Magris ”Donau” säger Roberto ”Paola är inte bara den sextioåring hon är idag, hon är också den fyrtioåring, trettioåring och tjugofemåring som jag levt mitt liv tillsammans med”. Yttrandet föranleds av frågan hur det är att älska med en sextioåring. Varje människa över en viss ålder, och den kan för vissa vara låg, innesluter i sitt liv alla tidigare åldrar, allt detta som man väl känner till och som kan kännas så nära. Jag misstänker att själva människoblivandet är det tillfälle då en människa erfar tidens gång.
Min 40-åring känns inte långt borta. Då 1994 arbetade jag på Billingens vårdcentral. Professionellt var det en svår tid, några av distriktsläkarna drev en arbetslinje präglad av orimligt höga arbetskrav på sig själva och andra. Det var lätt att dras med även om jag försökte värja mig. Migränattackerna kom tätt och arbetstakten upprätthölls med migränläkemedlet Imigran (som då bara funnits i fem år). Dagarna med tinningvärk och illamående och en överfull lista av arbetsuppgifter känns nära. Det var som alldeles nyss. Jag minns att jag kände mig ung, utarbetad och utlevad.
När jag tänker på de åren så kan jag tycka att jag inte är en annan människa nu. Samma ambitioner, samma rastlöshet och samma behov av kontroll. Nu är ambitionerna andra, kanske lite klokare, lite mindre indränkta i det dagliga. Rastlösheten är ett mänskligt karaktärsdrag och såna blir man knappast av med. Kontrollbehovet finns där men har blivit mera mjukt, kanske har jag insett något om stundens allvar som gjort livet lättare.
Men också 20-åringen är nära. Känslan då jag stod utanför biografen på Drottninggatan efter filmen ”Jesus Christ Superstar” finns kvar. Jag hade sett filmen med min gamla klasskamrat Willy Silberstein och vi stod i kylan och diskuterade. Vi hade inte samma uppfattning om filmen, jag var mer kritisk och vi argumenterade för vad vi tyckte. Vi var nog båda förvånade över att vi inte var överens. Diskussionen avbröts av kylan, Drottninggatan i Norrköping kunde bli som en vindtunnel ända uppifrån konstmuseet ner till järnvägsstationen, och väntar ännu på att slutföras.
Jag kan känna hur det är att ligga under min mammas och pappas sängar och inte kunna lyfta huvudet mer än några centimeter innan jag slår i sängbotten. För att komma under sängarna fick jag vrida på huvudet och hasa mig på rygg längs golvet. Det var ett eget rum och jag var 4 år. Ingen annan hade tillgång, ingen störde och jag kunde ha mina ”gubbar” (indianer och cowboys) med om jag ville. Men mest låg jag där ensam och om någon sett så hade dom nog trott att jag planlöst och tanklöst stirrade upp i sängbotten. Det var stunder av intensiv närvaro. Den fyraåringen finns med i den sextiåring jag är nu.
Det kan uppstå den där märkliga situationen att man plötsligt inser att man uppfattas äldre än man känner sig. Jag berättar för de något yngre läkarna på vårdcentralen i Tidan om hur vi då 1983 behandlade diabetes. ”Men då var ju jag inte ens född” säger den bara något yngre läkaren och plötsligt öppnar sig en avgrund av erfarenheter och referenspunkter i tillvaron. Det gör mig lite sorgsen och lite ensam. Och jag tänker på att den mur genom Europa som revs 1989 och som var en avgörande del av min uppfattning av den politiska verkligheten under många år för den yngre har lite av samma dimkänsla som det andra världskriget har för mig.
Det är nog så att jag vägrar vara sexti år. Det finns liksom ingen mening med det, tiden till slutet är för kort, livet bakåt alltför dominerande. Och just därför blir frågan om hur det känns att vara sexti oförskämd, det är som om någon vill att man ska försvinna, att mina erfarenheter ska vara förbrukade, att min tid har varit och att den tiden numera är inflyttad i gymnasieskolans historieböcker. Men sedan inser jag att detta sätt att tänka är just bara helt befängt. Tiden må vara linjär och uppdelad i lika delar men trots allt bara den konstruktion som vi hittat på för att kunna sortera våra minnen för att de inte ska försvinna.
Kroppen är tidens behållare, tillvaron är alltid nu, livet är kampen om närvaron, ingen ska komma och säga att det var lättare då eller att det är lättare nu. So why not, I am sixty!